Month: September 2025

Ute vid garaget. Döden. Flinande som vanligt. Äter fisksoppa med god aptit ur ett sådant där kinamatsengångspaket av energiåtervinningsbart fettindränkt papper. Det är inte döden som får mig att reagera nämnvärt. Hon och jag har känt varandra länge. Mycket länge. Det är fisksoppan. Den är ovanlig. Annars brukar det vara illaluktande roadkill som slinker ner där vid garaget. En grävling i upplösningstillstånd att tugga på. En platt hare överkörd av tre tusen bilar och därför mycket mör. Ja det som hon hittat på vägen hit helt enkelt.

Men fisksoppa idag alltså. Kanske går det tolka in saker i det. Östersjöns död. Eller ännu värre. Världshavens undergång. Men mest troligt är det ändå att döden just denna tisdag råkar vara sugen på just fisksoppa. Man måste vara försiktig med att övertolka. Den läxan har jag lärt mig sen länge.

Jag orkar inte gå ut och resonera med henne idag. Gör det ibland. Det finn satt prata om. Låter henne stå där ute och flina vid garaget med sitt blonda svallande hår följsamt följande vinden här på kullen som en buddhistisk bön om fred i världen. Hon brukar nämligen ge sig efter en stund. Drypa av. Det finns andra att stå och flina hos. De som tar henne mer på allvar. Börjar darra. Sådana som blir förvånade över att hon är en hon. Fan, Ingmar, varför har du skapat bilden av att det skall vara lie och kåpa och allvarlig uppsyn, män som man spelar schack på en strand. Inte blonda kvinnor som står och flinar, eftersom de har all tid i världen, vet att de tar en till slut, kommer tillbaks då när dedt är dags. Men skapar man “vargtimmen”han man väl precis som jag haft åtskilliga besök såklart.

Fast det folk inte vet är att döden kommer i alla möjliga olika former. Det har hon berättat för mig. Det finns både manliga, kvinnliga ledsagare till dödsriket Var tror ni galna iden om strypsex kommit ifrån egentligen. Men hästar, myggor och domherrar också såklart. Väntar du dig en lång och blek man med vitt allvarligt ansikte, en som bär på en lie och är klädd i svart kåpa när det blir dags för dig så kanske du blir förvånad om det istället är en känguru som har just det jobbet den dan. Man får vara beredd på att ändra sin världsbild. Hela tiden.

Annars är det sig likt här på kullen. Bra. En misslyckad gammal man ser ut över världen. Ser döden. Ja och ändå är det bra. Känns bra. Man bör förstå av det att andra dagar därför är ännu bättre. Men upplevde Uppsala i helgen. Såg studentikosa insparkslekar. Drogs tillbaks till det egna inträdet i den där världen hösten 1980. Men inga insparkslekar för oss. Första dan en uppräkning av namn. Sen tre timmar analys. Föreläsaren körde igång. Jag fattade ingenting. Noll, verkligen noll. Gick hem satt hela kvällen och försökte förstå. Ja och så höll det på. Klarade tentan. Andades ut. Nya kurser. Men en stor lycka fanns det där. En revansch mot allt gammalt.

Jag skall nog gå ut och fråga hur fisksoppan smakade ändå. Kanske bjuda på en kaffe. Se om hon har smådjävlarna med sig.

Den åttonde september. Det är absolut inget fel på åttonde september. Älgjakten är tydligen igång. Men bara för dem som klarar av att sikta och trycka av. De som med självklarhet känner att de står över. Inget för sådana som mig alltså. En av de där blödiga typerna. Sådana som jag mördar bara om vi måste. Och ogärna och med kvardröjande dåligt samvete över gärningen då med.

Gurkorna växer som fasiken i år med. Men tomaterna… Många har vi. Men sena att mogna är de i år. Vill inte riktigt bli röda eller gula. De hänger där och väntar på bättre tider tycks det. Ja och får väl göra det då. Plockar väl in dem gröna när termometern kryper ner mot nollan. En del brukar kunna eftermogna inne. Man får njuta det fåtal som tagit sig hela vägen. Inget går väl upp mot egna tomater. De kvarvarande gröna kan få åka med i någon gryta.

Dokumentationsskrivande idag igen. Inget jag älskar. Lite suck där. Tror att det är tredje eller fjärde gången jag flyttar de här texterna från en plattform till en annan. Tid som går och en värld som förändras. Men med en tyst suck innan man börjar, kraft hämtad nerifrån lilltån, jodå, då går sådant också.

Mannen med planksteken. Det här han som fastnar i sinnet den här helgen. Jag vet inte vem han är. Men han kommer in på restaurangen med en plastkasse i handen. Den ser ut att innehålla några tidskrifter. Eller en pärm. SÅ nyfiken är jag inte att jag går fram och kollar igenom plastkassen. Men honom, ja han fångar mitt intresse.

Mannen sätter sig vid ett bord i det inre av restaurangen. Han har beställt i kassan. Han sätter i vita airpods i öronen och lyssnar sedan koncentrerat på något. Jag tänker nyheterna på P1. Fast det kan lika gärna vara en pod om vikingatiden. Eller snuskiga visor. Jag vet inte.

Själv äter jag min mat. Han fortsätter att lyssna koncentrerat. Byter ställning ibland. Ett ben över det andra. Dricker lite lätt och försiktigt av sin öl. Ingen ögonkontakt. Han är i sin egen värld. Jag i min. Alla andra på restaurangen i sin.

Så kommer den glade krögaren in med hans mat. En fantastiskt läcker planksteksanrättning. Krögaren önskar smaklig måltid och avlägsnar sig. Mannen fattar besticken och äter lika koncentrerat som han tidigare lyssnade på det han nu lyssnad på.

Det är så tydligt att den här plankstecken, det är något den här ensamme mannen unnar sig en tidig lördagskväll. Kanske varje vecka. Kanske bara ibland. Jag är ingen återkommande gäst här.

Men solitär, det är han. Han är i den ålder där man kan ha hunnit skilja sig en gång. Ja, kanske två. Eller också har han en fru som dog i cancer för tre år sedan. Eller kanske har han valt att leva ensam. Vill ha det så. Trivs med det. Jag vet inte. Innan mannen ätit klart tackar jag för mig och lämnar restaurangen. Mättare än innan. Tacksam för underhållningen som bjuds överallt där det finns andra människor.

Ett problem man råkar ut för om man håller på med något i ett kvarts sekel är att sak förändras runt omkring en. Projekt man förlitat sig på läggs ner, ändras väldigt mycket, eller nya bättre alternativ dyker upp. När det gäller dokumentation har det här hänt mig några gånger.

Jag lovar, det tristaste man kan företa sig är att byta ut något som fungerar mot något annat som man måste få att fungera. Men ibland måste man alltså.

De hårdvarumoduler jag tillverkar som referensprojekt för VSCP har nu en längre tid legat i träda vad gäller deras dokumentation. Jag har helt enkelt inte hittat den rätta motivationen för att ta tag i det hela. Men idag då ger jag mig i kast med det där. Får nog hålla på några dagar till också. Inte fundera så mycket. Bara göra.

Är du intresserad av de nuvarande modulerna förresten (varför nu du skulle vara det!) så finns de här. Dokumentationen är alltså som den är just nu men förbättring är alltså på väg .

Men OJ vad trött man blir efter att ha suttit i princip hela dagen med det här. Ögonen värker och går i kors just nu. Men helg snart alltså. Räddningen. Vila ikväll. Vila imorgon. Renovering på söndag. Liv som levs.