Det sista

Det smyger in sig ett nytt element i nyårsfiranden efter att man passerat sextio. Nåja kanske inte såhär på årsbasis. Men åtminstone på decenniumbasis som i år. Frågan är “Kommer man att vara med vid nästa decenniumfirande?” Då är man 73. Om man är med. Farsan dog vid 70. Många kamrater är redan döda. Säkert är det inte. Absolut inte.

Nu kan det där verka dystert. Som om man går och är rädd för det där slutet. Men så känner inte jag. Döden har alltid funnits där i min närhet. Jag är lycklig över varje ny dag jag vaknar upp till. Jag känner fortfarande att det är mycket jag vill åstadkomma. Men ett faktum är det att tidsutrymmet att göra saker på minskar. Har man något man vill vara säker på att få gjorda i livet så börjar det bli dags att göra det nu. Ja, eller ägna sig åt ånger över ogjort om man nu föredrar och gillar det.

Men framför oss ett nytt år och ett nytt decennium. Fantastiska möjligheter. Glädjefyllda stunder. En del sorg också såklart. När man summerar en tidsperiod blir summan nästan alltid noll. Det handlar om att ta och att ge och att inte hänga upp sig för mycket på varken det dåliga eller det som är bra. Livsresan består av jämvikten. Dessutom brukar “dåligt” inte alltid ses som “dåligt” när man får distans till det. Samma sak för “bra” såklart. Man ser klarare på saker efter att tid har gått.

Det är de där små stunderna, de som man nästan inte märker när de händer, som egentligen är de stora ögonblicken. Som i mitt liv. Jag har ett minne av en dag på rygg här på gräsmattan, studerande molnen, i full harmoni med mig själv. Inget annat hände annat än att jag ligger där och tittar på molnen som sakta far förbi. Men en av de bästa dagarna i mitt liv. Eller en annan dag med barnen på en stor sten. Mete efter abborre. Saft och kakor. En solig sommardag. En stor sjö med klarblått vatten. Ljumma vindar. Trollsländor. Underbart. En annna av de där bästa dagarna. Dagar med tidningsrubriker, prisutdelningar, fester förbleknar i jämförelse med de här dagarna.

Jag hoppas på fler sådana ögonblick såklart. Jag har blivit bättre på att upptäcka och uppskatta dem i nuet. Insikterna som gjort det möjligt har kommit under år som kanske inte varit så enkla att leva under. Man betalar ett pris för saker hela tiden. Jämvikten skall hållas intakt.

Men nu ett nytt decennium alltså. Härligt. Jag är mycket nyfiken och förväntansfull på vad som väntar där på andra sidan tolvslaget. Hoppas du som läser det här också känner så. Att det är med förväntan du går in i ett nytt år och ett nytt decennium. Jag hoppas det. Nyårskram får du härifrån kullen av en idag särdeles ocool gubbe.

Senast lästa bok

Lazarus av Lars Kepler

Jag tycker ändå att jag är ganska härdad. Men det här är otäckt. Förbannat otäckt. Man undrar faktiskt hur författarparet är funtade i huvudet för att kunna få till alla de där hemskheterna.

Men samtidigt är det förbannat bra skrivet, bra flyt och bra dramaturgi. Man slukas av historien. Vill nästan inte lägga ifrån sig boken när det är dags att sova. Alltså precis sådär som en riktigt bra och underhållande bok skall vara.

Läs!

Alla andra böcker jag läst finns här.

Halt

Det är halt. Som vanligt kan man gå ut i kurvan här utanför, stå där tills det släpper, och utan större fördröjning är man nere i byn och flyger in på ICA. Svårare att ta sig upp på kullen igen. Alltså stannar man hemma.

Lite feg numera när det gäller halka. Ändå rasar jag ner för källartrappen efter att ha matat fåglarna igår. Hela. Öm i kroppen idag. Ett helt OK utfall av ett totalfall kan man säga. Blir dock inte modigare av det där. Man sandar alltså idag. Före. Inte efter. Börjar bli sandbrist. Fanns svårigheter med enarmsfyllandet av sand från grustag under sommar/höst. Men man får visst fylla en hink hos kommunen. Åtminstone är det så i Ljusdal. Man får försöka den vägen.

Låtsasarbetsdag idag. Får en del gjort. Faktiskt. Glad för det. Knappast någon annan dock. Alltså som gläds. Men det är som det är. Jag gör det jag måste för att själv kunna överleva. Ja kanske till och med för att orka leva. Man är den man är. Nu som då.

Jag hade kamrater som hade bröder, systrar, mammor, pappor och annan släkt som kom när vi spelade på olika tillställningar. Det hade aldrig jag. Fast kanske var livet enklare för en sådan som mig. Frihet. Man skall aldrig tro att gräset är bättre bara för att det lyser grönare där på andra sidan. Oftast är det bara en illusion. Men ibland värker sådant där till. De där gångerna man skulle vilja höra ett “jag älskar dig” från någon som verkligen menar det.

Men de flesta har väl inte support bakifrån ändå. Det finns alltid fler som hugger ner och bromsar än som lyfter och bygger upp och puttar på. Jag har alltid försökt vara en sådan som lyfter istället för att sänka folk. Jag vet ju vad det betyder att inte bli lyft. Fast helst vill ju folk höra sådant från “kungen”, vem han/hon/det nu är för dagen. Men hellre säga jag något uppmuntrande än är en tråkmåns som genererar bakåtvolter och svärta i någons annans liv. Trotts det skulle jag aldrig orkat leva ett helt liv med mig själv såklart. Vi försöker gå en bit ifrån varandra jag och jag. Värre är det såklart för de i min närhet som ser de där två som en. Påfrestande såklart.

Fast nog blev det lite deppig stämning här nu allt. Det var såklart inte meningen. fast det är såklart så att jag aldrig varit den där riktigt glade gubben. Det finns ett mörker. Det jag håller mig ovanför genom att jobba. Ja, låtsasjobba. Fast jag behöver faktiskt det där mörkret. Utan det hade jag varit någon annan. Man vill ju ändå vara den man nu blev. Så känner i alla fall jag.

Fast “‘älska mig för den jag är” (Ainbusk) har jag aldrig vågat mig på att tänka. Jag har alltid satt på mig masken som artisten, fysikern, programmeraren eller vad man nu har kunat hitta på som ställföreträdare. De som varit värda att älska. Ainbusk’s ord är väl ändå att begära för mycket…

Jag skall fråga Limpan vid tillfälle. Han vet nog.

Dyrt att stå utanför internet | Ny Teknik

En miljon människor lever i digitalt utanförskap, enligt rapporten Svenskarna och Internet. Av dem är omkring 746 000 personer över 65 år.

Source: Dyrt att stå utanför internet | Ny Teknik

Fel såklart. Gör de här avgifterna avdragsgilla för dem över 65 liksom avdrag för kurser/utbildning i att använda ny teknik. För nästan alla i den här gruppen handlar det om oviljan att ta till sig ny kunskap. Något som är väldigt tragiskt såklart. Då är man liksom redan halvdöd redan som levande. För världen förändras antingen man vill det eller inte.

Svårare än man tror

Alla blommor här på låtsaskontoret har fått lida under julen. Ingen vattnar dem. Inte ens de eviga kvarsittarna och deras lärare förbarmar sig under sina spöktimmar. Japp, jag måste erkänna att jag glömmer bort dom. Erkänner också att det är dåligt. Mycket dåligt. Vilar bara. Äter. Tittar på film. Men glömmer mina vänner “tanterna på kontoret”. Skamligt.

Men åtgärdat idag. “Hurra” ropade de allesammans när jag vandrade runt med kannan här idag efter en lång sovmorgon/läsförmiddag. Dom är så snälla allesammans. Ingen av dem klagar ens. Jag är inte värda en enda av dem.

Det där med att ha tid en vanlig dag att läsa icke nödvändig läsning är en lyx. Fel. En obeskrivlig lyx. Inget jag tar för givet men absolut njuter mycket av. Naturligtvis somnar jag efter några kapitel. Något genetiskt med det där. Minns att farsan också låg på soffan om helgerna snarkande med en bok över ansiktet.

J åker hem på fredagen. Lämnar tomrum och en mycket god whisky efter sig. Han är på sitt jobb när vi lägger oss och vi suckar både K och jag över en sådan arbetsdag.

Vi äter rester. Det brukar bli så den här veckan. Vi kastar väldigt lite mat helt enkelt. Kakorna brukar bli det som sist är kvar. Ja och ni som läser den här bloggen vet ju hur jag brukar angripa kakor i burk.

Jag får två knektar av yngste sonen. Ett stämjärn på det. Har väl aldrig ägt sådana märkesgrejer förut i hela mitt liv. De verktyg med “Bahco” eller annat på sig som jag äger har jag ärvt. Oftast är det sådant som utsorterades från Träförädlingen där farsan var verkmästare. Men att jobba med glappande skiftnycklar härdar brukaren. Jag lovar. Men att äga två snabbtvingar med kvalitet förpliktigar kanske. Man måste köpa upp sig på bättre grejer.

Jag antar att semlor redan har börjat säljas. Men det normala suget har inte infunnit sig ännu. Men det kommer väl. Som det alltid gör. Men i år skall jag hålla igen. Måste ta tag i min vikt nu och börja röra på mig mer. Har liksom spårat ur. Var man en riking hade man såklart skaffat sig en PT. Men nu är man inte det. Då får man ta tag i det där själv. Japp, det är svårare än man tror. Kanske inte att röra sig. Det brukar fungera. Men sötsaker. Jag har och kommer antagligen alltid ha en “sötsugen tunga”. Det är bara så. Vi äter rätt bra för övrigt, tror jag, som vegetarianer. Men sötsaker… Antar att det där är samma sug som en alkoholist känner efter sprit. Man måste alltså bli en morotsätande sockberoende. Byta livsstil. Det går inte att försöka sig med någon halvmesyr. Men jag klarade att sluta röka tills slut så jag skall klara det här också till slut. TAME FAN!

Men först skall vi klara av den här kommande månaden. Den och februari innebär alltid en kamp på många sätt. En kamp vi vunnit hittills och hoppas vi vinner i år igen.

Men livet är gott här på kullen. Det har varit plusgrader hela dan och är det fortfarande. Man tackar egentligen för det. Fast egentligen är det väl som bäst när temperaturen ligger kring minus tio under vintern och när det är vindstilla. Då vinterlunkar man på liksom. Nu är det halkigt och smältvatten och eländigt. Halkade ut för hela källartrappen idag efter att ha matat fåglarna. TJOOOOOOP… liksom. Mör i kroppen, speciellt vänsterbenet, men klarade axeln. Japp, trugubben, det är jag det. Kunde ha gått hur illa som helst. Har jag berättat hur trött på sjukvård jag är just nu? Så tack för det utfallet (nåja “fallet” är ju inget att tacka för, mer landningen).

Trisslotterna från julaftonsmorgonen genererade ju vinster i år. Inga jättevinster. Men det hela gick med vinst i år. Så kan man ju inte ha det så vi får väl inhandla nya lotter så att staten får de intäkter staten behöver.

Fast nu tror jag att jag avslutar den här låtsasarbetsdagen. Min bok är spännande och man skall ju inte överdriva en sådan här första dagen efter lång ledighet. Nope. Icke. Liksom.

Slö

Slöa dagar. TV, läsa, sova, film och äta. Allt i stora doser. Bara lugn, dagar utan oro. Lite mat till fåglarna. En skål gott ställs ut till räven innan natten. Men kanske är det Tomten som tömmer skålen när nattens pudersnö sakta faller helt ljudlöst ner från himlen. Spåren dagen efter är ändå bara skatornas. De som lever sitt liv i den stora granen här bredvid. Som fick två ungar i fjol. Goda grannar.

Ja och man lever. En jul till lagt till minneskontot. Det är där mina rikedomar finns. Egentligen räcker det väl med det tänker jag när jag tänder en av oräkneliga brasor i öppna spisen. Att leva med familj, vänner och brasor. Ja, kanske en whisky till det. Vem behöver mer?

Ett nytt decennium snart. Man lever i framtiden. Minns att jag en gång tänkte på tvåtusental som en tid jag inte skulle leva i. För långt bort in i framtiden framstod det som. Men här vandrar man alltså omkring ännu. Tjugotjugo. Låter som en akuktionsutropares bud. Fast spännande såklart. Nytt. Man är nyfiken över vad som döljer sig där framöver. Må?te aldrig den nyfikenheten lämna ens sinne.

Fast nu, vila en stund. Varför jäkta? Snart nog är det vardag igen. Livet är gott. Ja, gott nog kan man tycka.

Senast lästa bok

En vinter i Paris av Jenny Oliver

Det här är som ett Amerikansk bakverk. Det smakar bara socker. Förutom det finns ingen substans. Man kan äta en, äter man två så spyr man. Här fungerar det så per kapitel. Fy fan liksom. Sött som fan. Skummar halva. Tar mig igenom. Men, nope, inget att ha. Inte ens i slö juletid.

Alla andra böcker jag läst finns här.