Svårare än man tror

Alla blommor här på låtsaskontoret har fått lida under julen. Ingen vattnar dem. Inte ens de eviga kvarsittarna och deras lärare förbarmar sig under sina spöktimmar. Japp, jag måste erkänna att jag glömmer bort dom. Erkänner också att det är dåligt. Mycket dåligt. Vilar bara. Äter. Tittar på film. Men glömmer mina vänner “tanterna på kontoret”. Skamligt.

Men åtgärdat idag. “Hurra” ropade de allesammans när jag vandrade runt med kannan här idag efter en lång sovmorgon/läsförmiddag. Dom är så snälla allesammans. Ingen av dem klagar ens. Jag är inte värda en enda av dem.

Det där med att ha tid en vanlig dag att läsa icke nödvändig läsning är en lyx. Fel. En obeskrivlig lyx. Inget jag tar för givet men absolut njuter mycket av. Naturligtvis somnar jag efter några kapitel. Något genetiskt med det där. Minns att farsan också låg på soffan om helgerna snarkande med en bok över ansiktet.

J åker hem på fredagen. Lämnar tomrum och en mycket god whisky efter sig. Han är på sitt jobb när vi lägger oss och vi suckar både K och jag över en sådan arbetsdag.

Vi äter rester. Det brukar bli så den här veckan. Vi kastar väldigt lite mat helt enkelt. Kakorna brukar bli det som sist är kvar. Ja och ni som läser den här bloggen vet ju hur jag brukar angripa kakor i burk.

Jag får två knektar av yngste sonen. Ett stämjärn på det. Har väl aldrig ägt sådana märkesgrejer förut i hela mitt liv. De verktyg med “Bahco” eller annat på sig som jag äger har jag ärvt. Oftast är det sådant som utsorterades från Träförädlingen där farsan var verkmästare. Men att jobba med glappande skiftnycklar härdar brukaren. Jag lovar. Men att äga två snabbtvingar med kvalitet förpliktigar kanske. Man måste köpa upp sig på bättre grejer.

Jag antar att semlor redan har börjat säljas. Men det normala suget har inte infunnit sig ännu. Men det kommer väl. Som det alltid gör. Men i år skall jag hålla igen. Måste ta tag i min vikt nu och börja röra på mig mer. Har liksom spårat ur. Var man en riking hade man såklart skaffat sig en PT. Men nu är man inte det. Då får man ta tag i det där själv. Japp, det är svårare än man tror. Kanske inte att röra sig. Det brukar fungera. Men sötsaker. Jag har och kommer antagligen alltid ha en “sötsugen tunga”. Det är bara så. Vi äter rätt bra för övrigt, tror jag, som vegetarianer. Men sötsaker… Antar att det där är samma sug som en alkoholist känner efter sprit. Man måste alltså bli en morotsätande sockberoende. Byta livsstil. Det går inte att försöka sig med någon halvmesyr. Men jag klarade att sluta röka tills slut så jag skall klara det här också till slut. TAME FAN!

Men först skall vi klara av den här kommande månaden. Den och februari innebär alltid en kamp på många sätt. En kamp vi vunnit hittills och hoppas vi vinner i år igen.

Men livet är gott här på kullen. Det har varit plusgrader hela dan och är det fortfarande. Man tackar egentligen för det. Fast egentligen är det väl som bäst när temperaturen ligger kring minus tio under vintern och när det är vindstilla. Då vinterlunkar man på liksom. Nu är det halkigt och smältvatten och eländigt. Halkade ut för hela källartrappen idag efter att ha matat fåglarna. TJOOOOOOP… liksom. Mör i kroppen, speciellt vänsterbenet, men klarade axeln. Japp, trugubben, det är jag det. Kunde ha gått hur illa som helst. Har jag berättat hur trött på sjukvård jag är just nu? Så tack för det utfallet (nåja “fallet” är ju inget att tacka för, mer landningen).

Trisslotterna från julaftonsmorgonen genererade ju vinster i år. Inga jättevinster. Men det hela gick med vinst i år. Så kan man ju inte ha det så vi får väl inhandla nya lotter så att staten får de intäkter staten behöver.

Fast nu tror jag att jag avslutar den här låtsasarbetsdagen. Min bok är spännande och man skall ju inte överdriva en sådan här första dagen efter lång ledighet. Nope. Icke. Liksom.