Halt

Det är halt. Som vanligt kan man gå ut i kurvan här utanför, stå där tills det släpper, och utan större fördröjning är man nere i byn och flyger in på ICA. Svårare att ta sig upp på kullen igen. Alltså stannar man hemma.

Lite feg numera när det gäller halka. Ändå rasar jag ner för källartrappen efter att ha matat fåglarna igår. Hela. Öm i kroppen idag. Ett helt OK utfall av ett totalfall kan man säga. Blir dock inte modigare av det där. Man sandar alltså idag. Före. Inte efter. Börjar bli sandbrist. Fanns svårigheter med enarmsfyllandet av sand från grustag under sommar/höst. Men man får visst fylla en hink hos kommunen. Åtminstone är det så i Ljusdal. Man får försöka den vägen.

Låtsasarbetsdag idag. Får en del gjort. Faktiskt. Glad för det. Knappast någon annan dock. Alltså som gläds. Men det är som det är. Jag gör det jag måste för att själv kunna överleva. Ja kanske till och med för att orka leva. Man är den man är. Nu som då.

Jag hade kamrater som hade bröder, systrar, mammor, pappor och annan släkt som kom när vi spelade på olika tillställningar. Det hade aldrig jag. Fast kanske var livet enklare för en sådan som mig. Frihet. Man skall aldrig tro att gräset är bättre bara för att det lyser grönare där på andra sidan. Oftast är det bara en illusion. Men ibland värker sådant där till. De där gångerna man skulle vilja höra ett “jag älskar dig” från någon som verkligen menar det.

Men de flesta har väl inte support bakifrån ändå. Det finns alltid fler som hugger ner och bromsar än som lyfter och bygger upp och puttar på. Jag har alltid försökt vara en sådan som lyfter istället för att sänka folk. Jag vet ju vad det betyder att inte bli lyft. Fast helst vill ju folk höra sådant från “kungen”, vem han/hon/det nu är för dagen. Men hellre säga jag något uppmuntrande än är en tråkmåns som genererar bakåtvolter och svärta i någons annans liv. Trotts det skulle jag aldrig orkat leva ett helt liv med mig själv såklart. Vi försöker gå en bit ifrån varandra jag och jag. Värre är det såklart för de i min närhet som ser de där två som en. Påfrestande såklart.

Fast nog blev det lite deppig stämning här nu allt. Det var såklart inte meningen. fast det är såklart så att jag aldrig varit den där riktigt glade gubben. Det finns ett mörker. Det jag håller mig ovanför genom att jobba. Ja, låtsasjobba. Fast jag behöver faktiskt det där mörkret. Utan det hade jag varit någon annan. Man vill ju ändå vara den man nu blev. Så känner i alla fall jag.

Fast “‘älska mig för den jag är” (Ainbusk) har jag aldrig vågat mig på att tänka. Jag har alltid satt på mig masken som artisten, fysikern, programmeraren eller vad man nu har kunat hitta på som ställföreträdare. De som varit värda att älska. Ainbusk’s ord är väl ändå att begära för mycket…

Jag skall fråga Limpan vid tillfälle. Han vet nog.

Dyrt att stå utanför internet | Ny Teknik

En miljon människor lever i digitalt utanförskap, enligt rapporten Svenskarna och Internet. Av dem är omkring 746 000 personer över 65 år.

Source: Dyrt att stå utanför internet | Ny Teknik

Fel såklart. Gör de här avgifterna avdragsgilla för dem över 65 liksom avdrag för kurser/utbildning i att använda ny teknik. För nästan alla i den här gruppen handlar det om oviljan att ta till sig ny kunskap. Något som är väldigt tragiskt såklart. Då är man liksom redan halvdöd redan som levande. För världen förändras antingen man vill det eller inte.