Month: November 2019

För första gången på mycket längre sätter jag mig och skriver igen. Ja och känner den där glädjen med att skriva. Tänker faktiskt en stund att kanske skall jag skriva klart det där ändå. Göra något av det. Låta det bli till en bok. Kanske inte i fysisk form. Men åtminstone i digital form. Det är ändå något magiskt över en bok.

Men sen… tvekar jag såklart igen. Finns det någon som vill läsa det där? Är det tillräckligt bra? Är inte vissa saker bättre oberättade? Ja, osv. De flesta som gjort något känner igen sig i det där.

Musik är något enklare. Mer opersonligt. Där är jag någon annan. En jag inte ens känner riktigt själv. Men i texterna… Jag vet inte.

Får allt fundera vidare på det där.

Flyga som en svala ligger i topp på Spotify just nu. Det känns roligt ändå eftersom den är skriven av en annan jag redan 1977. Har känts lite naiv sådär ända fram tills idag när den helt plötsligt nästan har blivit aktuell och verklig. Allt går igen. Tror jag tillägnar den till Greta nu såhär 42 år efter att den skrevs, hon är ändå rätt lik den där svalan. Fast att det är så det får såklart aldrig hon veta. Kanske lika bra det.

Nu, sluttjatat.

Imorgon glögg, pepparkaka och lussekatt.

Det ÄR fredag. Snart ÄR det fredagskväll. Grön IKEA-soffa ropar efter mig. Den gröne vill sluta mig i sin famn. Bär jag upp en korg ved också så kan det bli riktigt hett det där famntaget. Så det gör man alltså. Brasor hör till den här tiden av isande nordanvind som en sko på en fot.

På televisionen väntar från veckan sparade, “Solsidan”, “Vår bästa tid är nu”, och kanske ett “Bill Gates avsnitt” eller möjligen ett avsnitt av “The crown”. Det beror lite på hur man känner efter de där två obligatoriska första tittarna. Tyckte nog Bill Gates dokumentären dessutom var lite väl amerikaniserad. Ni vet man föds till geni och sen är man det hela livet och jobbar man hårt nog så finns det inga motgångar. Det finns massor av mänskor som såg det där redan från början i varje sådan här Amerikansk produktion och gärna berättar om det eftersom lite av den där berömmelsen då rinner ner på dem själva. Allt det där är såklart bara trams. Också sådana som Bill är vanliga människor. Inte gudar.

För egen del är jag inte helt nöjd med veckan. Det har inte blivit så mycket gjort som jag hoppats. Tyvärr ser nästa vecka inte bättre ut i det avseendet heller. Sjukhus, sjukgymnast placerat på varsin dag ser till den saken. Men man får ta det för vad det är. Göra så gott man kan. Tugga på.

Nu lite musik, sen får det bli “kväller” och helg och —.—. Med bredband i huset så är den där avslutande ‘checka in’ operation avklarad på mindre än en sekund. Det är nästan tråkigt. Var liksom en bra avslutning på en låtsasarbetsdag och en låtsasarbetsvecka. Men man får pussa lite på kontoret innan man går härifrån istället. Fängelsecellen. Tryggheten. Jag antar att alla fångar känner på samma sätt. Det finns trygghet i det där invanda. Det finns ett motstånd att lämna även om det heter frihet det som finns när man går ut genom dörren.

Fast det är väl bäst att titta till Hulken först innan man vandrar uppöver. Han suger i sig otroliga mängder en nordanvindsdag som denna. Skulle villigt ätit barn om han kommit åt dem. Men tack och lov är han fast förankrad i vår källare. Vi är vänner. Eller kanske mer master and slave. Japp, jag är slaven. Den som matar och passar upp.

Men PO Tidholm börjar bli irriterad nu på mitt svammel. Det får verkligen räcka såhär. Hoppas alla jag känner får en riktigt trevlig helg.

Jag glufsar i mig. Tre lussebullar. Gott. Men nu finns dom inte mer. Det är synd. Hade dom det (funnits kvar) hade jag ätit upp dom igen. Så-det-så. Lika bra alltså. Att de blev uppätna.

Liksom.