Categories
Betraktelser & Berättelse

Somnar

Hulkstopp. Man får mecka lite, sen vänta på att allt kommer igång igen. En del av livet. Jag suckar inte längre ens. Hör uppvärmningssäsongen till.

Somnar såklart. Till nyheterna. Det visste jag definitivt att så skulle det bli redan vid lunchtid idag. Det trötta har satt sig hårt fast inom mig den här veckan. Det är bara låtsasarbete som kan hålla mig igång. Vila – ja det blir sova. Möjligen läsa. En stund. Innan jag somnar.

Antagligen är jag den tråkigaste människan i världen. Borde få pokaler och blommor som bevis på det. Men att jag är det, det skiter jag i. Jag är i alla fall fullt närvarande när jag är vaken. Inte levandes i en “bättre” sociala mediers telefonvärld.

Kom på att jag nog aldrig tagit initiativet till de relationer jag haft i livet. Jo kanske en gång. Men hon ville inte ha mig. Men alla andra gånger har det varit flickorna. “Ska vi dansa?”. “Ska vi gå hem till mig?” Själv har jag aldrig gjort de där inviterna. Bara sagt ja. Varenda gång.

Japp K med. “Skall vi dansa?”. Sen blev det som det blev. Snart fyrtio år sen nu. Otroligt.

Träffade en kvinna här i Los som har en kompis i Edsbyn som hade visat henne en bild som hon hade på mig som ung. “Hon hade varit såååå kär i mig”. Ja och jodå och jag har fått höra det där av andra och om andra. Att det fanns människor som tänkte på en då och där. Men då, när det begav sig, när då var nu, fanns det minsann inte en enda en som såg mig. För det mesta gick jag hem ensam. Det var jag och en gitarr och en massa sånger.

Fast kanske lyssnade jag inte riktigt där i vinden. Det hade kanske varit skillnad om jag gjort det. Fast Jompa som kunde få vem han ville bara genom att le lite stod väl där själv för det mesta han med. Vi ville väl musik så jävla mycket båda två. Var lika på det viset.

Men bra såhär i retrospektiv såklart. Hade jag stannat hade allt annat stannat också. Fabrik, rockstjärnedrömmar ett helt liv. Nope, då hade det nog blivit älgstudsare in i munnen och att trycka av. Om man vågat. För feg för det också säkert. Men faktum är att mycket i mitt liv började den där dan då jag lämnade byn. Plötsligt fanns det inte så mycket gamla tyngder och förväntningar att bära runt på. En fri fågel flyger högre än en som är fånge.

Ja sen flytten till Los. Ett misstag såklart. Men här är vi. Ett val. Man får stå för de val man gör. Någon mening har det väl varit med detta också. Kanske. Eller också är det så att det inte finns någon mening med allt som händer i livet. Det bara sker ändå. Men det fungerar. Känner ingen längtan efter varken gevärspipa i munnen eller dynamitgubbar kring kroppen.

Ändå är man alltså sextiotre om några timmar. Livet åderlåts. Bit för bit. Jag har älskat livet. Det kan ingen ta ifrån mig faktiskt. Vill fortfarande så mycket. Älskar en ny dag. En ny vecka. En ny månad. De man får som gåvor, inte som straff.

Nu skall jag läsa en stund. Antagligen somnar jag ganska snabbt efter den stunden. Sådant är mitt liv. Inget speciellt. Bara en vanlig ocool gubbes liv som aldrig krävde att bli annat än just en sådan och inget annat.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ljus

För Lilly och Anna

Ljuset håller på att lämna mig här på kullen. Klockan är inte ens fyra. Men Allhelgonahelg. Man skall tänka på de döda. Det passar sig med mörker och några uns svårmod. Födelsedagsstämning. Man blir som man blir av att födas in i den här helgen.

Tände ljus redan förra veckan i Ovanåker. När vi ändå passerade. Elektriskt. En riktig höjdarvariant. Lyser en hel vintersäsong. Ser verkligen ut som ett ljus också. Lite 555 spray på “elektroniken” efter säsongen så är det som nytt igen. Lite imponerad av den där konstruktionen faktiskt. Fast det i princip är en lysdiod, ett motstånd, en brytare och ett batteri i en glasburk. Keep It Simple Stupid (KISS) vinner alltid i längden. Japp, skulle jag ha en tatuering så är det den jag skulle ha tydlig och klar i pannan. För det tror jag på. Inte ingenjörssjuka.

Tar hjälp av Fonus att tända ljus på en del andra gravar runt om i Sverige. En utmärkt gratistjänst och en bra ide’.

Fast egentligen fungerar det väl lika bra att tända ett ljus hemma på spiselkransen. Det kommer nog vi att göra. Fast viktigast av allt är nog att aldrig glömma de som är borta. För så länge det finns någon enda kvar som minns dem så lever de faktiskt lite.

I min ålder är listan av namn lång såklart. Släkt, kompisar, svärföräldrar och föräldrar. De flesta saknade och med ett gäng goda minnen knutna till sig. Minnen man sparar i några av sina mest slitstarka och pålitliga neuroner.

Själv låtsasjobbar jag. Jo någon skall ju göra det också.

Men ha nu en trevlig helg på er allesammans. Jag nickar åt Järvsöhållet, Edsbyhållet och Stockholmshållet. Sen vet jag inte riktigt vart åt jag skall nicka. Ja Linköping och Norrtälje såklart.

Hur som helst ha det så gott.

ps Minns som du själv vill bli ihågkommen av andra efter dig. ds

För Gösta, Holger, Nestor
Categories
Musik

Ny video av Hellsingland Underground

Categories
Betraktelser & Berättelse

Då kör vi

Frukost avklarad. Nu kör vi…