Fram till jul

Det är okoncentrerat. Svårligen så. Till slut får jag åka ner och köpa en Vic’s Blå. Ibland hjälper det. Ibland inte. Men vad skall man annars med donationer till.

Världen är så stor idag. När det är så så blir jag liten som en myra per automatik. Kommer bort. Som om jag inte alltid varit borta.  Egentligen. Men om jag nu sådana här dagar befinner mig långt bort från solen så är jag den andra dagar. Nej, inte på andras bekostnad. De dagarna finns bara jag. Ingen annan. Man kan alltså kosta på sig det där. Att låta solen fylla upp ens inre och bli ett med den som är “jag”. Ingen annan blir skadad.

Fast inte idag alltså.

Jag städar. Jodå, det går. Automatiken tar tag i sådant där. Själv följer jag med och funderar på annat. Inte en tanke är säkert speciellt banbrytande. Men det tänks i alla fall. Alla kan inte ens hävda att det görs det.

Robotdammsugaren får göra jobbet här nere. Oftast kör den fast och gör den inte det så åker den åt fel håll. De smutsiga partierna blir kvar. Men oftare är det en sladd som den trasslar in sig i. Sen är det hela över. Det är inte lätt att vara robotdammsugare på ett låtsaskontor nämligen.

Ute blåser det. Fast inte mer än att det är lagom. Ruskar om världen. Träden har fortfarande löv också här. Fast nog singlar det ner ett och annat gult blad ner mot marken. Om fjorton dar ligger allt på backen. Ett naturens nedskräperi. Man kan snacka resursslöseri. Energislöseri.  Träden står kvar där kala och dystra snart. Oftast kommer det första snöfallet då också. Ja åtminstone om man lägger på en vecka. Femtonde oktober. Snöfall. Nästan alltid. Fy fan för vinter.

Fast fram till jul och nyår brukar jag klara mig. Sen lider jag på gränsen mot döden tills ljuset återvänder. Då återvänder jag som Lazarus. Utan applåder i mitt fall dock. Ingen bryr sig. Jo jag.

Men nu så skall jag leta längst där inne i mina mörkaste vrår efter den saknade inspirationen. Eller var det koncentrationen? Kraften att dyka ner i problemställningarna finns där någonstans hur som helst. Gömmer sig. Slöar.  Som ett magiskt piller som hjälper mot allt är den den där förmågan.  Hittar jag den blir jag lycklig. Kanske.

Gävleborgs nya VR-satsning lockar besökare från hela landet – Region Gävleborg

Nu pågår uppbyggnaden av Länsmuseets nya VR (virtual reality)-rum. Rummet, som är utrustat med mjuka väggar, VR-teknik och en upplevelse som tar användaren med till världsarvsgården ”Bortom Åa” i Fågelsjö, kommer att öppnas för allmänheten i oktober.

Source: Gävleborgs nya VR-satsning lockar besökare från hela landet – Region Gävleborg

Ålderdomshem

Är man storstadsboende. Alltså bor i en bostadsrätt eller villa och närmar sig pensionen eller redan är pensionär så går man såklart ihop med fem andra och köper det här stället för en fin ålderdom. Anställer man sen en kock och en sjuksköterska så är saken biff fram till åtminstone 120.

Bor man på landet får man sluta renovera, sluta värma upp, och bo kvar och hålla tyst.

https://www.skeppsholmen.se/sv/object/index/s-865733/

Tack, tack, tack

Vit blodkropp bland röda blodplättar

Varje gång jag sitter där på toaletten, nåja NÄSTAN varje gång, som jag sitter där och pressar ut (ja till och med pressandet sköter sig ju nästan själv) de där restprodukterna, förundras jag över hur allt kan fungera så bra. Det fungerar liksom bara. I mitt  fall i över sextio år. Några mindre glitchar har det ju varit. Trög mage och lös mage, men på det hela rullar det bara på. Några buggar är det inte att tala om. Knappast konstruktionsfel heller. Ett till synes perfekt maskineri är det.

Jag vet att tarmflorans bakterier placerad på en våg väger sisådär fyra kilo. Det är många vänner alltså att tacka för att det verkligen fungerar. Tar vi sen och adderar tarmväggar och deras celler, massor av celler som varje dag arbetar för att hela den där maskinen som nu är jag skall fungera.

Man måste vara dum i huvudet om man inte sitter där på toaletten och förundras.

Liksom.

Men anledningen till att jag verkligen känner tacksamhet idag för är att min förkylning känns mycket bättre. Visst hostar jag fortfarande med mycket plågade magmuskler och visst lär det gå några meter snorpapper idag också. Men på det hela taget så verkar saker gå åt rätt håll.  Som det brukar göra. Förkylningar är sällan dödande. Nästan aldrig om man tänker efter. Åtminstone inte om man är frisk för övrigt.

Så den där attacken från ett gäng (ofta vackra) förkylningsvirus är ännu en gång avvärjd. Men det sker inte av sig själv. Immunförsvaret, arméerna i det kungarike som är jag, krigar mot den där angriparen, och när man blir frisk då, som jag är på väg att bli nu, så har de där arméerna vunnit slaget. Alltså idag skulle man kunna likna vid 2:a världskrigets D-day. Dan när det vänder.

Ja och man är ju kung där i sitt rike. Över tarmbakterier, vita blodkroppar och övrigt immunförsvar. Ja alla andra miljarder celler också som finns där i ens kropp och gör sitt jobb. Det minsta man kan göra är väl att åtminstone någon gång ibland säga “tack”. Eller hur?

Så det är därför jag känner den där tacksamheten idag. För alla de där vita blodkropparna som offrat sig för resten av maskineriet. För alla andra mekanismer som har fungerat och fungerar. Nope, jag sköter väl inte min kropp som jag borde.  Jag kunde göra det mycket bättre och borde göra så. Men den jobbar på ändå. Denna fantastiska kropp som jag fått. Det går liksom inte annat göra än att rikta ett stort tack till alla där inom mig som utgör just mig. Tack, tack tack.

Sen virus… Är det onda “varelser”? Eller är de bara. Behövs de? Ja, om man som jag hyllar jämvikten som princip är det lätt att acceptera också virus. Ont och gott kan man kasta iväg in i religiösa skumma källare. Allt bara är nämligen. Man får se virus som träning inför värre saker. De har sin uppgift att fylla. Allt har det. Det är bara vi, begränsade varelser, som ibland har svårt att se hur det hänger ihop. Det är ju så komplicerat det enkla.

Så tack virusar också. Ni som får mig att inse hur bra det är att leva en vanlig dag utan snor och hosta. Som får mig att uppskatta det fantastiska jag har.

Tack, tack, tack, tack!