Nada

Det blir inte mycket den här helgen. Inte mycket alls faktiskt. Jag skyller på förkylning. Snormängderna. Men det är väl kanske bara ett svepskäl. En feg undanflykt.

Läser. Äter jordnötter. Sover. Sen upprepar jag proceduren igen. Jodå bär lite plankor. Höjer kullens postlådor till nästan av Postnord önskade 110 cm (inte ens dom kan få precis som de vill). De sista tio procenten är själva protesten mot överhögheten. Fast egentligen handlar det väl bara om att de snart skall grävas upp igen. Fiber ni vet.

Mer blir det inte. Absolut inte mer. Två dagar man kunde gjort storverk på åt helvete. Käpprätt ner i ingenting går de.

Nu sitter jag här på låtsaskontoret. En ny vecka har börjat. Låtsasjobb. Ingen kan i alla fall påstå att jag låter kompetensen fara flyga under de här fem åren. Åtminstone inte det. Men vad folk tycker… jag skiter i det som jag alltid har skitit i det. Jag har ALDRIG gjort saker för att bli omtyckt. Visst. Då hade  jag blivit Dansmusiker och antagligen Civilingenjör istället för något slags fysiker. Givit folk vad de villa ha. Tagit pengarna hem till skattkammaren. Men nope. Det där är inte jag. Jag går min väg.

Däremot, apropå utbildningar, så var jag tvungen att titta på hur många poäng som skulle fattas mig för att jag skulle kunna kalla mig meteorolog. De är ju också ett slags fysiker. Men sextio poäng var det. Nya.  Men sen vet jag ju såklart inte vad man skulle med det där till. Men ett visst intresse har jag ju.  Men nope. Igen. För sent. För ointressant. Och varför?

Det bästa med Los är att här är man ingenting. Det finns alltså inte heller något att fightas för. Inga positioner att upprätthålla. Ja jag gillar verkligen det där. Skulle kunna betala för det. Men nu är det gratis. Ja och jag är “lonley” men inte “lonesome”.

“En gång skall jag visa dom” var väl ett mantra som jag körde då och då i mitt huvud upp till närmare sextio ungefär. “En dag”…”. Men sen inser man såklart att den där dagen med största sannolikhet inte kommer. Ja de flesta inser väl det där innan fyrtio. De som växer till sig i normal takt.  Men i mitt fall för några år sedan alltså. Alltid sen på bollen. Man blir bara den där kuggen i det där stora maskineriet. Är inte mer eller mindre än någon annan. Är en kugge. Ja och antingen krisar man över det där, deppar över att vara en kugge, eller också inser man att varje liten kugge i det där stora maskineriet har en funktion. Visst, maskinen kanske snurrar vidare utan den kugge man nu är, men inte på samma sätt. Andra kuggar har beroende med en. De slutar snurra eller måste snurra i andra riktningar om man brakar ihop eller försvinner.  Guld och silverkuggarna och de med massor av diamanter på är ändå jävligt få. Ofta är de inte speciellt mycket lyckligare än vi som är lite rostiga och slitna är heller. Sånt lär man sig, ja man behöver bara titta efter. Skrapa på en del av de där glänsande och upptäcka att de flesta kugghjul som glänser och gnistrar bara är målade i billigaste möjliga guldfärg.

Egentligen skulle jag vilja skriva. Alltså kasta mig in i ett RIKTIGT skrivprojekt. Åtminstone göra det en gång. Men det är samma sak där som med allt annat. Det betyder mer vem man är än vad man skriver. Ja och jag klarar inte av det där slickande av brun smörja ur rumpor som krävs för att ta sig dit. Alltså skriva det som efterfrågas. Dessutom orkar man nog bara med ett stort livsprojekt i ett liv. 

Men nu, nu får det bli lite musik. Ur högtalare alltså. Den skall jag skriva klart en drivare. Allt för freden.