Experimenterar

Experimenterandet är väl ändå det som är roligast. Att “fungerar” räcker. Ja till och med “nästan fungerar”. Allt det där andra skjutet åt sidan. För en stund i alla fall. Innan det är dags att ta tag i det. Göra riktiga grejer.

Allt skulle således vara utmärkt denna kväll om jag inte drabbats av hostan från helvetet. Vore jag nu religiös så skulle jag skylla på synderna, ja till och med arvs-dito, men nu är jag inte en sådan, så virushelvetet får onda ögat. De där vackra icke-liven.

Undrar verkligen hur man kan producera så mycket slem som jag har gjort de sista veckorna. Epitetet slemmig typ är det bara att ta åt sig av just nu. Svårare annars. Men man får bjuda till. Liksom.

Världen runt omkring mig hoppar från tuva till tuva. Just nu heter tuvan maskin inlärning. Förra månaden något annat. Man jobbar hårt på varje tuva. Läser in. Men mest rubriker. Hinner inte mer. För snart kommer nästa tuva. Det finns fler rubriker att läsa. Jag känner att det finns en stor osäkerhet i min värld, den tekniska. En rädsla att inte hinna med. En ide om att göra något överskuggas av nytt, nytt, nytt, alltid nytt.

Det är klart man skall hänga med. Utnyttja det nya. Men man borde göra klart ibland också. Realisera den där visionen. Inte bara rikta pilbågen mot ständigt nya mål och ropa halleluja.

Fast vad vet jag. Egentligen. Roligt är det såklart. Att alltid finnas i framkant. I alla fall tro att man gör det. Fast ängsligt är det såklart. Hela tiden denna ängslighet över skrået.

Allt tar längre tid än vad man tror. Det vet jag. Man hinner med. Om man vill. Men utvecklingen står såklart inte stilla heller. Det tackar jag för. Just det har alltid varit min drivkraft och glädje. Ja lycka många stunder till och med.

Man blir lugnare med åren. Men osäkrare på det mesta också. Tur då att man numera vet att de där osäkerheten faktiskt är ett tecken på att man lärt sig i alla fall något. Det är de med de självklara slutsatserna och profetiorna som är dumskallarna. Men för att fatta det måste man såklart leva några år. Eller leva.

Fast det här babblandet har jag inte tid med. Icke.

En känsla

När jag ser bilder från hamnar, de där lyftoken men låsningar på containers, så vet jag ju att i en del av de där snurrar min kod antagligen. Det är det där med att vara en liten kugge i ett stort maskineri och att vara nöjd med det.

Just de där, som prototyper, var jag ner till Bromma och bytte ut på min 50-årsdag. Det var allhelgonahelg, jag konsult, bråttom, så bara att åka, allt rinner ju ner på konsulterna. Man släppte in mig på morgonen sen kröp jag på maskinerna och bytte de där prototyperna och uppdaterade deras firmware. Lunch, några sockerbitar i matsalen. Sen ringde jag den som släppt in mig som kom och släppte ut mig och så åkte hem till Los igen. Hemma sent på natten.

Skrev en låt om den där dan.

Med passion för mikrofoner – Elektroniktidningen

Jag gillar verkligen sådana här artiklar. De om alla de där människorna som sitter runt om i landet och gör storverk. De finns så många och är man inte inne på deras specialområde så har man ingen aning om att de finns. Fast det gör de, och nästan alla jobbar hela vägen in i kaklet för deras drivkraft stavas “passion”.

1954 spelar Bill Haley & His Comets in ”Rock around the clock” och inleder en ny musikalisk era. Samma år säger en 18-årig Bernt Malmqvist upp sig från postverket för att börja bygga mikrofoner i en källarlokal i Vällingby. 64 år senare tar jag tåget till skånska Åstorp för att träffa en man vars kärlek till mikrofoner är lika gammal som hela rock’n’roll-historien.

Source: Med passion för mikrofoner – Elektroniktidningen