Jag ligger där och kan inte sova. Funderar. Det är ganska trivsamt på det hela taget. Jodå, jag antar att så känner man väl bara om det där svårsomnade inträffar rätt sällan som i mitt fall. Det kan säkert vara ett helvete att ligga där och fundera om det händer ofta.
Men så är det inte för mig alltså. Inte nu. Jag tänker på hållpunkterna. Eller hållplatserna. Framåt. Om man får leva.
2021
Den första är såklart 2021. Ja jag skrev faktiskt 1921 först. För för mig låter 2021 som framtiden. Ja och det är ju det det är. På sjuttiotalet sa Erik Bergsten att bilar skulle flyga på 2000 talet, ja, där i framtiden. Nu är man här. Ja HÄR, med. Visserligen flyger inte bilarna men ändå.
Hursomhelst. 2021 så är skuldsaneringen klar. Konkurs för D of Scandinavia AB 1992, en hel räcka jävligt jobbiga år däremellan, frihet 2021. Längre än en mördare sitter. Livstid var väl tjugo år i Sverige tidigare. Men företagare är suspekta. De fuskar bara. Har sparat undan en massa svarta pengar som de förvarar i kistor i sina källare. Det är lite så statsmakten sett på allt det där. Men sakta har det faktiskt luckrats upp. Sakta börjar systemet förstå var pengarna som kommer in i ekonomin faktiskt kommer ifrån.
Men 2021 alltså. Från och med november det året så har jag inga tunga stenar att bära runt min hals. Dessutom blir jag pensionär det året. Men framförallt läget är enklare. Det finns framtidstro. Hopp igen.
Nu skall man leva och vara frisk såklart. Det är förutsättningen. Ingen självklarhet. Men låt oss nu förutsätta det, hoppas i mitt fall. Full fart därifrån alltså. Nåja. Inga risktaganden. Den tiden är över. Dumt för samhället men bra för mig.
Det finns mängder av människor som jobbar på som sextioåringar så några problem därvidlag ser jag inte. Vad andra tycker skiter jag alltså i. Pension är ändå för fegisar.
2026
Nästa hållpunkt är då 2026. Ett ödesår på många sätt. Då fyller jag sjuttio. Farsan dog som sjuttioåring. Det är en viktig hållpunkt liksom. Men det finns ingen anledning att låtas sig hindras av en siffra som “70”. Det kan jag se bara genom att studera min omgivning. Det finns mängder med sjuttioåringar som det är full fart på. Som är hur klara i huvud och kropp som helst. Som lever.
Möjligen skall jag börja röka marijuana som sjuttioåring. Något skall man ju ändå börja med som vuxen också.
2036
Här snackar vi framtid. Åttio år. Nu borde åldern märkas. Men orkar jag hit så har jag arton år att göra storverk på. Nu kanske man får sluta med ytmontering dock. Finmotoriken ni vet. Synen. Det finns inte så starka lampor. Men göra musik borde man kunna och koda en och annan rad borde väl fortfarande gå som en dans..
2046
Nittio. Nu har ungarna tänkt “dö då” i åtminstone tio år. Men med dagliga promenader, med eller utan rullator, så klarar jag nog av att koda lite fortfarande. Möjligen får skärmen bli en av större modell. Förhoppningsvis så bor jag i en timrad stuga långt bort från människorna vid en å där jag kan vila under en björk under trötta dagar.
2056
Hundra. Knappast att jag blir så gammal. Fast visst, åtskilliga i släkten har nått aktningsvärda åldrar. Man vet aldrig. Fast härifrån borde man väl kunna få ta det lugnt. Läsa lite. Lyssna på musik och somna till konserter och teaterföreställningar.
2066
Nu vet ingen att man ens funnits. Men hade man levat var man 110.
2076
Om bloggen fått ligga kvar så blir den intressant här. Det är konstigt. Det behövs alltid alla dessa år för att det vanliga skall bli märkvärdigt. Ja och blir bloggen utgiven som bok så lär väl musiken ges ut den också. Lite Lim-Johan sådär. En konstig gubbe som levde förr.
2106
Har jag inte fått en staty över mitt ihärdiga kodande här så får jag aldrig en. Tänka sig ändå, om det kommer man inte veta ett dugg. Eller bry sig för den delen.
Sen, där någonstans, somnar jag lugnt och stilla och lyckligt. Att räkna år är lite som att räkna får.