Void och psykologer eller tvärtom

Ni vet psykologer. Förr. När man oskyldigt frågade någon

Vad jobbar du med då?

Och hen svarar

Jag är Psykolog.

Den där festen blev sig liksom inte likt efter att man fick reda på det där. Konstigt nog var det förresten oftast på fester man träffade dem. Ja kan vara ett gott tecken också om man tänker efter. Men alltid, vilade inte den där psykologens blick på en mer än den borde? Utforskande? Vad ser hen? Syns det så väl att jag är tokig? Ja, som farfar, som blev tokig för att han läste för mycket. Som sov med det laddade geväret i sängen. Min hjälte. Nåja, jag träffade aldrig honom. Man kan inte vara säker på det sista.

Men psykologer gifter sig ju också. Helt fel går det alltså antagligen inte på alla fester. Men de som går in i förhållanden med psykologer har väl sina problem de med antar jag. Tar det där förhållandet som själva fixen. Som de som gifter sig med läkare.  Ja det kan vara fördomar det där också. Jag tillhör inte den 1 % av samhället som har råd med (välbehövlig) terapi för att lösa upp knutar från förr. Såååå väl känner jag alltså ingen psykolog.

Hursomhelst. Numera har jag jobbat i skolans värld. Det dräller av psykologer där kan jag meddela. Har jag lärt mig att de alla har (stora) egna problem som de är fullt upptagna med att reda ut så de där utforskande psykologblickarna kan man bara bortse ifrån. Det är bara en maskerad blick av förvåning över att det tänks där inne i det egna huvudet och över de tankar som uppstår som från ingenting och inte minst  en rädsla för att man trotts allt är den tokigaste i rummet.

Möjligen hade jag faktiskt en poäng från början med det här resonemanget. I alla fall verkade det så tidigare när jag duschade men nu här på låtsaskontoret verkar det faktiskt inte finnas någon. Anledningen till man aldrig blev ståuppare.

Det är som det är.

Du som läser får leva med det.

Apropå psykologer så gjorde jag för några år sedan en serie radioprogram. Ja “gjorde” är en överdrift. Jag deltog. Antagligen, som enda merit,  inkvoterad för att jag var man dessutom. Men roligt var det. Jag kunde gärna fortsatt med det. Det finns en nerv med det där “live”. Men så skickade jag en reseräkning. Jo för man sa att det var OK. Sen blev det inget mer med det där. Man skall nog helst bara vara glad och tacksam för att få vara med i radio. Inte ta betalt. Hur som helt är det det enda gången jag fått en kontrolluppgift från Sveriges Radio.

Ja media. Jag skrev ett sådant där kåseri för en några lokal tidningar också under ett drygt år.  Det kändes faktiskt som jag hade en röst. Enda gången i livet jag känt att jag haft det. Sen bytte man redaktör. Det blev noll kommunikation. Inga svar på mail. Inga kommentarer eller uppmuntrande upprop. Inga påminnelser om deadline. Ingeb respons alls ens när man skickade in den överenskomna krönikan någon dag före deadline.  Inte förrän en dag när redaktören ringde och sa att

Vi har bestämt att vi skall använda interna resurser till våra krönikor.

jag

Jaha?

Vad mer kan man säga liksom. Så dyr var jag faktiskt inte.

Ja och nästa vecka så var det hon (japp den nye redaktören var en hon)  själv som skrev krönikan jag brukade skriva. Man bör notera när man blir utmanövrerad. Ja och fler egna resurser blev det bara just på den punkten. Övriga krönikörer kvarstod i tjänst. Antagligen dög man inte. Något man borde fått prata med en psykolog om.

Fast naturligtvis gjord det där ingenting. Ingen läste dem i alla fall. Det är ju så med de lokala tidningarna. Man är där på en helsida. Går ut senare på dan och tycker att alla känner igen en. Blir lite blyg sådär. Men i verkligheten har ingen sett artikeln ens. Man kan ha hur många artiklar om sig själv som helst i lokal press, man blir liksom aldrig något ändå.  Förr kunde TV kanske gör sådant. Tänk Snoddas. Men knappt dom heller nu för tiden. Det krävs en dokusåpa och en nakenchock minst nu för tiden för atr ens nudisterna och Facebookarna skall gå igång.

Men jag gillade att ha en röst. Tvivelsutan gjorde jag det. Att skriva blogg är motsatsen. Man skriver in i void. Inte Blondinbella kanske. Men åtminstone jag känner det så. Som att skriva dagbok.

Fast antagligen spar det där skrivandet pengar som istället skulle gå till psykologisessionser.Man får ur sig lite frustration när det kokar.

För övrigt så står allt stilla. Bredband. Nada. Tystnad. Ingen plan. “Kanske i framtiden” har det blivit. Ja och axeln. Tystnad där också. Måste väl ringa och kolla. De har säkert glömt bort mig. Som sjukgymnasten i somras. Man åker till Ljusdal men är bortglömd. Litar inte på sjukvårdens administrativa förmågor. Inte en centimeter ens.

Fast nu. Låtsasarbetsdag och fredag. En bra kombination. I ett liv. Ja ett liv som inte är så pjåkigt ibland trotts allt.