Category: Betraktelser & Berättelse

Jag ser en kvinna från skolverket på TV berätta om pojkarna som inte når samma mål som flickorna. Hon strikt. Inte en slinga som ligger fel i håret. Glasögon ger ett trovärdigt men lite uttråkat intryck. En kvinna som sannolikt gjorde bättre ifrån sig än pojkarna när hon gick i skolan.

Ett litet laboratorie i källaren på KTH. En ensam man jobbar där klockan elva på kvällen. Om tjugo år kommer han att få nobelpris för det han just försöker förstå i dom datamängder som han precis sitter och analyserar. För tio år sedan en pojke som likt andra pojkar i klassen inte imponerade i skolan.

En ung flicka. Vacker på unga flickors vis. Populär. Bäst i klassen. Ser det som ett personligt misslyckande om hon inte får högsta betyg. Inget hon brinner för. Möjligtvis killar. Om fem år sitter hon i kassan på ICA.

En annan flicka. Ung. Intensiv. Kan allt om motorer. Har hängt med sin motorintresserade far sedan hon kunde gå. Kommer inte att få behörighet så att hon kan gå den biltekniska utbildning hon velat fortsätta med på gymnasiet. Om tio år gråter en av hennes lärare när hon berättar för honom vad reparationerna kommer att kosta.

En pojke. Diagnostiserad. Hanterad. Förminskad. Om han inte blivit det hade han förändrat världen. Sett nya samband mellan de fyra grundkrafterna som ingen någonsin tidigare sett. Nu blev han bara ännu en rektor.

En gosse. Skriver dåligt. Får höra det. Läser dåligt. Får höra det. Räknar dåligt. Får höra det. Får dåliga resultat på proven. Får höra det. Hemma bygger han de mest fantastiska figurer i lera men dom har aldrig någon sett.

Skolan är bra för dom som är bra på att anpassa sig. Människor är individer. Alla olika. Ju mer olika desto bättre. Det är inte formgjutna eftergivna människor som eleverna skall förvandlas till. Det är tänkande, kritiska, fristående, vetgiriga, konstiga, oförståeliga, revolutionerade unga som vi skall skapa. Ungar som svårligen passar in i någon fyrkantig ram. Det är bara dom som tar oss framåt. Dom anpassade håller bara med i evighet och till slut finns det ingen att hålla med längre ens för dom och då blir dom bara förvirrade och måste ledas därifrån. Betyg och prov mäter helt enkelt inte det som borde mätas. Kreativitet. Intresse för något vad det nu än är. Uthållighet. Intensitet. Vilja. Finurlighet. Intelligens. Kombinationsförmåga. Mätningar borde istället finnas där föör att hjälpa en människa att hitta sina talanger och hjälpa till att utveckla just dom talangerna. Det må vara mekartalanger, musiktalanger, lästalanger, memoreringstalanger, fotbollstalanger, varanästanneandertaltalanger. Utvecka. Tän eldar och underhåll eldar. Detta oberoende av vem som är mamma eller pappa eller vad farfar nu skapade. Revolution nu!

Är man uppväxt i Edsbyn så är man väldigt för det där religiösa eller också väldigt mot eller också är man bandyspelare och omåttligt populär hos det motsatta könet som tydligen gillar bollar och långa klubbor. Den tredje gruppen lämna vi härmed därhän från och med nu. Dom har liksom fullt upp ändå. Återstår alltså dom som vandrar den svåra smala vägen och vi som gick och fortfarande tar oss fram på den breda lätta vägen som leder till förgängelsen.

Om sanningen skall fram så hörde vi musiker egentligen till en fjärde grupp. Avskum, och i vårt fall som hårdrockare, djävulens avskum. Värre än avskum. En undergrupp till vanliga avskum. Alltså folk som rätt vad det är började tala baklänges och vrida huvudet 720 grader, Sånt som hörde till vår vardag på våra hemliga möten i hemska källarlokaler.

Vi möttes sällan vi i dom här grupperingarna. Vi på den breda vägen gick ju på bio och dans, drack drycker som inhandlades i Bollnäs (som vissa anser är helvetet också idag), handlade vanlig mat och kläder och sånt där annat. Dom andra gick på folkets hem, umgicks i tält eller hittade på andra roliga lekar tillsammans. Sjöng också mycket. Var ofta tillsammans. Badade till och med med kläderna på medan alla andra tittade på. Själv ansåg jag och anser fortfarande att det skulle ha varit mycket roligare utan kläder och tillsammans. Alla på en gång liksom. Nyfikna på det här så gick ungefär tio av mina kompisar för att spionera på folkets hem. Oklart varför jag inte var med. Satt väl hemma och grubblade över metoder för att nå 1080 grader.

Hursomhelst. Dan efter var sju av dom frälsta. Hade badat med kläderna på. Hittat gud. Gått över till andra sidan. Ville inte längre köpa drycker i Bollnäs och gå ut och dansa. Ville vara på folkets hem. Det talades om ett under. Rocken tystnade. Och så höll det på ett tag tills dom ville det igen. Alltså hänga med till Bollnäs och handla. Oklart vad som hände än idag. Men ett antal jungfrur där på folkets hem. Jungfrur, ljuvligare än dom som vanligtvis särade på benen mellan bänkraderna på Folkets Hem’s läktare, när det var diskotek där, misstänktes länge.

Sen den där tiden har väl till och med fan blivit religiös. Själv väntar jag fortfarande på ögonblicket. Den religiösa vägen har blivit lite bredare med åren. Vissa vill skylla all skit på religiösa. Jag gjorde det också en gång i tiden. Många krig och annat elände har ju religiösa förtecken. Men det är en för stor förenkling. Det skulle lika gärna kunna vara AIK som låg till grund för alla krig. Schimpanserna inom oss förnekar sig aldrig. Och vissa verkar ha mer av dom generna i sig än andra. Tjafsar lite mer helt enkelt. Tänker mindre. Slår. Men vi är nog på väg att bli Djurgårdare på sikt allesammans. Det är vad jag tror på. Då blir nog allt bra.

Marie Sk?odowska-Curie har födelsedag idag. Som fysikstudent i Uppsala på resa i Europa 1982, la jag och min dit-tvingade blivande fru en bukett röda rosor på hennes grav i Sceaux, där utanför Paris (idag flyttad till Panthéon i Paris). En naiv gest från en fysikstudent som ville förändra världen. En som senare besviken bara kunde finna karriärtävlan och falskspel i den akademiska världen och flydde den så fort han bara kunde.

Marie gjorde det hon brann för. Hade en far som såg och bejakade vad hon brann för och tur vid flera tillfällen att en del andra människor också underhöll den eld hon hade inom sig. Såg till att den brann lagom men också att den där elden aldrig slocknade. Jodå, hon fick Nobelpris också. Två stycken till och med. Fysik och Kemi. Men det var inte det som är hennes storhet för mig. Hon tvingade sig till att läsa naturvetenskapliga ämnen i Polen. Hon tog sig till Sorbonne och tvingade till sig att läsa fysik fast man inte fick det som kvinna. Hon forskade fast hon hade barn och alla krav det ställer på en kvinna. Gjorde sin grej trotts motstånd från alla. En enorm prestation. En kvinna som hyllades av sin samtid, och förtjänade det. Jag skulle ge mitt liv för att ha kunnat tjuvlyssna på hennes och Pierres diskussioner där i den lilla lägenheten på andra våningen i Paris under dom första åren. Jag kan se dom framför mig i sängen efter att ha älskat diskutera något fysikaliskt fenomen intensivt. Hängivenheten fanns där hos båda.

Det är inte i första hand som kvinna jag tänker på Marie utan som en människa som gjort något som är beundransvärt. Kön kommer i andra hand då. Det finns många sådana kvinnor i min världsbild. Dom flesta får inte priser som Marie. Men lika fullt är dom dom verkliga förebilderna som finns där ute för kvinnor men lika fullt för män.

Hade jag kunnat skulle jag köpt en bukett rosor och åkt till Panthéon idag och lägga den där. För att hedra en av dom stora människorna som levt i världen. Grattis Marie!