Category: Betraktelser & Berättelse

Läser ett utdrag ur en kommande bok om Gustaf de Laval. Intressant läsning! Har du någonsin vevat en separator? Det var i alla fall han som konstruerade den (men det visste du säkert) eller i alla fall den som fungerade. Turbinen är en annan av hans tankar. Så flyger du eller tänder en lampa eller för den skull trycker gasen i botten i din turbodiesel så är det Gustaf från Orsa Du skall sända en tanke. Men det fanns också så oerhört många andra idéer som kom från denne man. Mången piga har i alla fall tackat Gud i himlen för separatorn som var en ovärderlig hjälp och tidsbesparare såklart.

Gustaf de Laval dog utfattig. Hans änka fick sätta dödsboet i konkurs. Senare startades dock mängder av företag runt om i världen runt hans idéer.

Gustaf är samtida med Lars Magnus Ericsson(Ericsson), Alfred Nobel(Nobel), Jonas Wenström(ASEA) och många fler som skapade stora bestående Svenska företag. I utdraget dras slutsatsen att Gustaf inte är en bra affärsman och man försöker bevisa den tesen utan att lyckas (enligt min åsikt). Jag tror det snarare handlar om att ha rätt människor omkring sig. Det hade dom som räknas upp ovan. Liksom de flesta andra som lyckas affärsmässigt. Gustaf hade en kortsiktig klippare vid sin sida (Ernest Thiel) som snarare var ett ankare kring hans fötter än en som lyfte honom. Jag är säker på att Gustaf de Laval inte var en dålig affärsman. Så svårt är det inte. Det handlar istället om fokus. Vad är ditt primära intresse? Som uppfinnare skall det INTE vara pengaflödet. Andra runt omkring skall ha den begåvning som krävs för att förränta idéerna. Man måste vara intresserad av att sälja för att lyckas med det. Men stora ideer kräver motsvarade storhet på säljsidan. Ser ni dilemmat?

Det sorgliga är att det finns hur många historier som helst som Gustafs. I hela världen såklart men i Sverige speciellt. Jag tror att varenda svensk kan peka på någon i sin omgivning som liksom den här mannen misslyckats fast än det funnits en genial ide’ bakom ett projekt. Ofta har man också sett samma ide’ utvecklas av någon annan vid en senare tidpunkt. Jag har i alla fall ett flertal sådana exempel i min omgivning. Vi är extremt dåliga på att förränta idéer i Sverige. Vi lyckas sällan idag bygga livskraftiga företag utifrån excellenta idéer om det behövs kapital och du själv inte sitter på det kapitalet från start. Större delen letar sig utanför landet och förräntas där. Dåligt!

Varför är det såhär? Ja det beror inte på antalet uppfinnare i alla fall. Som jag ser det har vi en icke fungerande finansieringsmarknad i Sverige helt enkelt och har haft det under många, många år och den blir inte bättre. Där finns ingen ljusning i sikte heller som det ser ut idag. Men det är anledningen till att Google, Microsoft, Apple, Oracle osv osv osv inte startades här trotts att idéerna finns här flera gånger om.

http://www.svd.se/kultur/understrecket/gustaf-de-laval-industrisnille-utan-affarssinne_7880654.svd

Jag har varit lärare i två omgångar. Ingen sån där superlärare såklart. Bara en till i raden. Utan pedagogisk utbildning dessutom. Men jag gillade faktiskt det där. Inte för administrationen. Inte för möten och möten och möten med oändliga nonsensdiskussioner i lärarrummen. Inte för kursplanen som tvingade en att följa vägar som någon satt upp i forntiden. Allt det där hatade jag. Men det fanns annat. Kollegor som är oerhört hårt arbetande, ambitiösa och kunniga kan man inte låta bli att gilla och beundra. Men mest var det ändå mötet med eleverna som tog tag i mig. Jag tror jag minns allihop. Inte namnen. Men ansikten och hur dom var. Sluter jag ögonen så kan jag se dom där i klassrummen. Dom ambitiösa, dom inställsamma, dom slöa. Dom som ville ha allt och ha det nu. Dom som inte borde ha varit där. Alla dom olika som vi skulle köra genom samma form. Göra soldater av.

Jag vill gärna hoppas att jag fick någon av dom att våga dra till USA. Flytta hemifrån. Starta företag. Tro att dom ändå är något. Gå den där utbildningen som dom ville gå fast än SYO avrådde å det bestämdaste. Fick dom trötta att fatta att dom var värda något ändå och att den värld jag representerade och betygsmarkeringar ändå inte betydde allt. Kanske lyckades jag också överföra lyckan i att lära sig saker till någon enda en. Jag hoppas det. Dom flesta av dom där ansiktena har såklart glömt mig nu. Jag var bara en av många andra lärare. Åren går fort i dom ungas värld. Det gör inget om jag lyckades förändra livet alldeles så lite för en enda av dom. Lärarens privilegium och glädje.

Som lyckligast har jag varit genom största delen av mitt liv när jag suttit och kodat. Ja kodandet i sig är bara ett hantverk som är ointressant men själva problemlösandet suger in mig som en 15kw dammsugare. Jag sitter där och världen den är någon annanstans, helt avskild från mig.

Musiken kom tillbaks för några år sedan och har nu samma effekt. Typiskt är att man känner att man är rejält pissnödig vid elva men måste fixa en grej först och klockan blir halv sju innan man verkligen kommer iväg till toaletten. Ja ni fattar. Samma dammsugare. På senare tid har också skrivandet kommit till och och det suger också in mig på samma sätt. Rakt in i det där vad det nu är. Barnet eller det barnsliga man har inuti tror jag. Gillar det i alla fall.

Gemensamt för alla dom här är att jag gör var och en av dom utan tanken på en utomstående mottagare. Jag gör det jag gör för mig själv och bara för mig själv. Också gemensamt är att jag efter den där sessionerna känner en riktigt genuin lycka. Oftast är jag helt slut också, tömd på allt, men det som utmärker sig mest är den där totala lyckokänslan. Ni som spelat ett gig på ett scen känner nog säkert också igen er i den där beskrivningen också. I alla fall har det varit så för mig. Men visst jag känner lycka annars också såklart. Över att ha den fru jag har, att sonen fixar sina tentor och klarar sig själv, att det finns pengar på kontot, att det går bra för någon och för massor av annat. Men just den här känslan är ändå speciell. Kanske är det egentligen bara syrebrist och utmattning vad vet jag. Men den frisläpper en massa “gott” inom en.

Min fru brukar säga att jag “tänker för mycket” och det är säkert sant. Jag grubblar och undrar gärna för mycket. Misströstar, tvekar och har svårt med det enkla ibland. Men under dom här sessionerna känner jag däremot inte så. Bara är. Kanske är det det som gör dom så häftiga. Man är i en berusning. Kanske skulle jag lika väl kunnat tagit några kuliga röda piller eller supit skallen av mig och fått samma effekt. Vem vet. Så länge det fungerar behöver jag inte det såklart. Men skulle det ta slut och jag inte kunna ta mig dit igen så behövde jag nog den stimulansen tror jag för att överleva. Det här är mitt knark i livet liksom. Lika beroendeframkallande som semlor

Det euforiska tillståndet föregås och efterföljs av systematik och arbete. Att får ett program klart hela vägen till release är bara hårt slit, inget annat, samma sak att få klar en låt där man får lyssna tills man kräks på den och göra om och göra om och göra om och naturligtvis samma då såklart med skrivandet där man läser tusen gånger det man skrivit, flyttar tar bort och lägger till. Tar man sig nu igenom också den här processen som nu onekligen verkligen har fått ett mål så möter det där klara, förpackad då till slut massorna. Dom man inte gjorde grejen för från början. Den där grejen som man lagt sin själ i. Man presenterar och väntar. Massorna rycker så klart oftast på axlarna bara och går vidare. Men är man etablerad så kanske dom till och med tycker till, dåliga saker. Eller ännu värre, bra saker. Gör en till någon man inte är. Skapar förväntningar på den där första processen. Ni minns den som inte hade någon annan mottagare än en själv. Tar död på den, förstör den.

Man förlorar liksom i vilket fall som helst. Det är priset och man måste betala. Eller möjligen kan man klara sig då genom att välja att låta det man gjort ligga kvar i datorn, i byrålådan. Att inte behöva betala priset. Bara ägna sig åt den euforiska biten. Slippa det där dryga jobbandet och i slutändan jobbiga. Visst. Det fungerar det också. Då kan man vara kung eller drottning där i sin värld. Men släpper du ut det du gör så har du gjort “klart” eller har i alla fall varit tvungen att tänka nu är det jag gjort “klart” utifrån dina egna preferenser för “klart”. Man smiter annars lätt undan i mushålet “nästan klart” och lurar egentligen bara sig själv. För inget blir någonsin helt “klart” eller fulländat. Ingen har någonsin släppt något som känns “klart” INGEN! med någon slags självkritik! Man släpper med skavanker men kallar det “klart”

Bara några få av oss kommer att bli kallade genier. Bara några få av oss kommer att hyllas. Vill man vara säker på att finnas bland dom så är det kanske bäst att låta alstren stanna i den säkra världen, gömda och oklara. Men betänk att vem man än är eller vad man än gör så kommer det alltid att vara fler som INTE tycker om det man gör än som tycker om det man gör. Det spelar ringen roll om Du är medlem i Beatles, heter Mozart eller är Justin Beiber. Man får ändå till slut välja vad man skall fokusera på. De som är negativa, de som rycker på axlarna, de som inte ens ser dig eller dom där som orkar testa, lyssna, läsa och ibland kanske gilla det dom ser. Du väljer!