Category: Betraktelser & Berättelse

Vattnet vill ha mig. Är ute efter mig. Det är starkare nu på sommaren suget efter blanka, orörliga vattenspeglar och upprört vatten i livfull rörelse. Men jag är här på berget. Fast i jorden. Låst med centimetertjocka länkar i en kedja fastsatt i moderjord och det Svenska urberget. Men det drar i mig lik förbaskat, vattnet. Molekylerna. Dipolerna. Vill ha mig. Vill skölja över mig. Omsluta mig. Lösa upp mig. Men vi når inte varandra. Inte idag. Inte imorgon. Inte nu i midsommartid.

Vinden som ruskar om trädkronorna för med sig doften av havet. Ända hit till berget når den med full styrka. Atlantens vatten faller ner på mig från himlen. Sköljer över mig den fjättrade och blöter mig från hårigt huvud ner till bortglömd stortå. Jag drömmer om segelbåtar som jag aldrig kommer att kunna segla, om simturer i bräckt vatten, i saltvatten bland maneter, som en fisk bland andra i ett stim i samspel. Men berget håller i mig. Hårt så ont hårt. Vägrar släppa. Tar mig i ett svekfullt grepp. Är detta verkligen kärlek att inte släppa taget? Att hindra längtan hos den som längtar?

Så jag glömmer. Försöker glömma. Flyr. Sviker berget till slut. Öppnar min mun och smakar på Atlanten. Sväljer ner. Låter oceanens vatten fylla min mage. Dit där bergets kontroll inte når. Där jag och vattnet kan mötas. Inom mig är jag fortfarande havet. De åtta tiondelar av mig som längtar bort från urberget till sig själv. Det som urmiljonernas år tog ifrån oss. De oräkneliga sekunderna som skiljde oss åt. Vi de längtandes. De alltid längtandes och saknades, fjättrade i berget. Vi som är förlorar om vi inte snart når havet. Vet det. Sörjer över att vara just de förlorade.

Vad är en lyxig båt eller en häftig bil mot det här? För mig räcker det liksom…

sqlite-autoconf-3071700.tar

Vaknar sent idag. Har inget inplanerat så jag kan göra det. Hämtar tidningen som det första jag gör som vanligt. Måste göra en avstickare och lukta nära på syrenen. Smeka den lätt och dra in all den där golukten så att också det innersta i min själ kan ta del av det goa. Det där goa som är sommar. Hälsar på citronträdet på vägen tillbaks. Trädet är fortfarande lite chockat efter att ha hamnat i dom Losiska skogarna. Tulpinerna (ni kallar dom kanske Lupiner) som exploderar i färg fyller hela den gamla skollekplanen på framsidan av huset. Humlen som klättrar upp mot himlen. Vi förstår varandra humlen och jag. Lupinerna är vackrare och mer livskraftiga än mig så vi har det svårare med just förståelsen för varandra. Men dom har min fulla beundran och min kärlek. Det är enkelt att vara en av dom vackra. Det tror i alla fall vi andra.

Det är tomt på folk på Brattberget. Det är bara jag här nu på morgonen. Men fåglar såklart. Massor. Dom är överallt. Alla arter man kan tänka sig.  Sjunger som besatta nu. Sjunger så att det pirrar inom mig av glädje över att få finnas till i detta. Allt det gröna som är så grönt som grönt bara kan bli och som finns i sådana mängder att man nästan inte orkar ta in det fyller också mina sinnen. Jag är lycklig här på midsommarmorgonen. Hälsingland smakar gott när jag viskar det för mig själv tyst så att ingen skall höra som om någon nu skulle kunna göra det här i det ensamma.

Efter att tidningen är hämtad stannar jag upp en stund och lyssnar. Vem kan längta till ett himmelrike när allt detta finns på jorden.

När jag skriver det här är det eftermiddag. Jag har slagit sönder det vackra med gräsklipparkörning och druckit kaffet ute i trädgården. En eftermiddag i gräset tittandes på moln som förebådar regn. Inget mer. Bara tagit in, funnits till.  Nu är grillen tänd. Det skall bli lite gott att äta och dricka där ute bland det gröna. En sån här dag är det en ynnest att vara en o-cool gammal gubbe i Los. Trollen får ha sina skatter kvar i natt. Jag tänker inte söka. Jag har allt jag kan begära redan i detta nu.

Glad midsommar på dig som läser det här.

Städningen klar. Bara att handla lite mat nu så får det bli midsommar bäst det vill sen för min del. Grilla är planen. Vi får väl se vad vädret säger om den saken. Får väl ställa grillen i garaget i värsta fall. Snapslöst blir det nog men sannolikt lite gott vin.  Karin går på semester idag. Tre veckor, jobba en vecka och sen tre veckor till. Kontinuerlig semester får man inte ta för lång i Ljusdals rövhålskommun.

Fick reda på igår att jag är subventionerad med 60% under två år vid anställning. Billigare programmerare lär det inte ens gå att hitta i Indien. Funderar på att anställa mig själv. Så fördelaktigt är det. Men som gammal o-cool gubbe så hjälper det väl föga kan man tänka. Riktar in mig på postumt erkännande numera. En liten staty långt in i skogen vid det myggigaste stället är målet. En som en slumpvis strövande skogsvandrare kan ramla på och undra över. På mässingsplattan skall det stå:

Han trodde på en massa skit, kodade en massa skit, skrev en massa skit och sjöng en massa skit den här o-coole gubben. Mer var det liksom inte med han. 

Sommarmorgon. Klarblå himmel och sol som i sommarlov. Det blåser ganska kraftigt. En vind som torkar upp efter helgens regn. Av någon underlig anledning får jag känslan av att ha sovit i tält när jag går och hämtar tidningen. Man gjorde ju det förr som barn den här tiden. Längtade till dom lediga sommarlovsdagarna kom och man kunde slå upp tältet och sova där med någon kompis. Ofta frös man så man skakade där i natten. De effektiva sovsäckarnas tid var fortfarande reserverade för de som var rikare än vad vi var. Men härligt var det. Spökhistorier och serietidningsläsande på kvällen med godis och kakor i massor. Fanns det chips? Minns dom i alla fall inte. Det var definitivt också saft i flaskan och inte köpt dricka. Den som drickabilen levererade med alla oss ungar flockandes runt.

Jag får alltså den där känslan här på morgonen. Måste ta ett varv i trädgården. Hälsar på citronträdet som lite chockat har fått flytta ut nu när sommaren är här på riktigt. Jag smeker bladen och säger åt det att kämpa på. Plommonträdet likaså. Det som köptes för fastrarnas pengar som ett minne av fastrar. Det växer trotts rådjurens framfart på det. Om några år och långt efter att Karin och jag är borta kommer det att ge frukt åt dom som vill ha. Jag smeker bladen på detta lilla plommonträd också. Var plommonen gröna eller lila som det skall bära. Lila tror jag men minns inte och inte spelar det någon roll. Går istället ner till eken. Den är bara tre decimeter på väg mot himlen ännu. Men har växt mer i år än tidigare år. Trotts rådjurstuggor och iskalla vintrar. Det känns som om den bestämt sig nu. Den skall tamefan växa sig stor och stark just där vid stenen och stå där också om tre hundra år när ingen ens minns att vi som satte den fanns. Vi människorna i det gula huset som då låg här på kullen och som plockade med eken från Sörmland en annan sommar för många, många år sedan.

Med det är det bara att gå in igen. Frukost ute blir det inte men väl lunch. Fil och macka till fågelkvitter här på kullen. Men först skall jag förändra världen. Det ständigt pågående låtsasarbetet.

Vi är i ljusets tid nu. Klockan är tre kvartar över tio på kvällen när jag skriver det här och ljuset har segrat där ute. Vi såg det för första gången igår. Det smyger sig på. Är där helt plötsligt bara. Försvinner också lika plötsligt en dryg vecka eller två efter midsommar. Så man måste agera nu. Det är bara under dessa få dagar som man kan ta bilen för en midnattstur ut efter skogsvägarna. Se allt det där som lever där ute. Det som också finns där när ljuset ännu inte har segrat men som vi då som människor med begränsad sinnen inte lyckas upptäcka. Man måste bara älska det här. Men inte är det midnattsolen vi har. Den är bara som en avlägsen doft av den vårt nattliga skogsljus. Det är höjden som ger oss det här speciella, märkliga. Dag fast det borde vara natt. Men bara en kort tid som sagt. En kort tid då vi har fullständigt magiska nätter. Om man vill se förstås. Inte är blind för det lilla. Är man en enmeningsmänniska kan man naturligtvis inte se det. Man måste vilja mer än rubriker och enmeningar och hisspitchar för att se betydelsefullt som är det för att det är enkelt och inte kan förklaras i en rubrik eller enmening.

När vi flyttade hit trodde vi inte att det var sant. Vi stod där och stirrade. Färdades efter skogsvägarna. Såg ut över sjöarna. Mötte fjällriporna, björnarna, rävarna, trollen, tomtarna, älvorna och alla de andra som också förundrades och njöt av dag som aldrig blev natt. Vi som då kom från staden. Neon, nitritlampor och ljus också när det borde vara mörkret. Och så hamnade vi här då. Kallt. Det snöar på midsommarafton. Men ljuset det förtrollade oss. Tog tag i oss. Visst hade vi många gånger stigit ur bilen och fyllt lungorna med luften här. Bara stått där och andats. Dragit i oss av det friska och kittlande. Visst har vi glupskt druckit det goda vattnet som om det varit det godaste årgångsvin när vi kommit hit. Men det var ljuset kring midsommar som fångade oss på riktigt. Inte ens i Edsbyn, som är så nära, fanns det. Bara här. Som en hemlighet för dom som vill se det. Som  orkar bry sig om något så oväsentligt som ljus på natten som fyller skogsklädda dalar och ger dom där Hälsingska bergen som rullar bort där i fjärran en alldeles speciell blå färg. Den som egentligen inte finns men borde finnas eftersom man ju ser den med sina egna ögon där i natten

Också sjön. Den Hälsingska sjön återspeglar det här ljuset om natten i en spegelblank yta där skogen och himlen avbildats och som bara bryts av fiskars vakande. Kanske måste också de ta sig upp till ytan för att verkligen se det de bara anar där nere i kristallklart skogsjövatten. Älgen som släcker törsten vid sjöns andra strand bryr sig inte om oss. Inte om fisken heller. Han dricker. Är man skogens konung så är man. Han bara finns där i natten som är dag. Precis som vi. Vid två är det fullt ljust. Vid tre värmer solen. Älvorna dansar. Alla vi andra ser på. Biljetterna är gratis. Det magiska släcker ner för att glittrande dagsljus skall få spelrum. Det som är enkelt att förstå. Det är dags att vakna för dom som inte bryr sig och inte vill se just det här och allt det andra som ligger där halvt fördolt. Mig har det fångat och jag är för evigt dess fånge i ständig fascination över det underbara. Tacksam för det.