Löder rör i källaren för fulla muggar. Jag erkänner villigt att rörmokare är ett mer fysiskt slitsamt jobb än programmerare. Saker sitter fast och finns på trånga ställen. Lortigt och dammigt är det också.
Tänkandet är nog ungefär på samma nivå. Det är mycket 3D tänk vid rördragning nått som en kunnig rörmokare lätt direkt får klart för sig efter ett kort tänk. Sen att se till att man har alla delar är en hel vetenskap det med. Där har den professionelle naturligtvis en fördel över en ibland rörkrökare som mig. Man får tänka till en extra gång om man med vattnet avstängt måste åka iväg och handla en grej som fattas.
Hittat en jordström också på 2A som går ner i vattenledningen. Nästa projekt är att försöka hitta källan till det hela. Felaktiga elpatroner eller lysrör sägs vara möjliga felkällor. Har ingen erfarenhet på området men får lära mig.Om någon läser här och kan något på området tar jag gärna emot tips.
På vägen hem från Ljusdal sätter jag in min egen platta i stereon. Den första. Det var ett tag sedan jag lyssnade på den. Inser efter några låtar hur underbart jävla nöjd jag är med att jag ändå gör detta. Är man 56 år och en tjock o-cool gubbe i Los så skall man helt enkelt inte göra det här. Man skall inte det! Verkligen inte! Man bör vara smal, cool och 22. Men nu gör jag det ändå och det fyller mig med en sådan obeskrivlig glädje där i bilen. Kanske är det just det fingret till alla dom som förbjuder oss o-coola gamla tjocka gubbar att göra det vi vill som omedvetet hamnade på omslaget till det andra albumet. Vet inte.
Den här bilden är från runt 1886. Ella Nilsson har varit några år i Minnesota, USA nu. Gift sig med John Erick Lundin och fått sonen Charles David född 1885. Det nya livet har börjat på allvar.
Berget ligger så nära. Det är det som är det är bästa med att bo här mitt i Hälsingeskogen. Sjöar och berg finns på promenadavstånd. Finns det ingen som vill ge dig den där tröstande, kärleksfulla kramen den där dagen när du känner dig liten och ensam, så kan du istället alltid gå upp på berget. Se ut mot det som du bara anar i fjärran. Njuta av det fria, milsvida. Här finns all den kärlek man som liten människa kan önska. Om man vill ha den. Vill se den. Vill ta in den. Urgammal kärlek från urgammalt berg.
För man måste ju såklart öppna sig och ta in. Det räcker inte med att bara rusa fram. Man får sätta sig en stund. Ta det lite lugnt. Lyssna på en lätt bris som går genom trädkronorna. Är det vindstilla så finns kanske en asp i närheten som ändå dallrar med sina löv. Varför just aspen är mer vindkänslig än andra träd övergår allt förstånd. Det behövs ingen vind alls egentligen för att den skall stå där och darra lätt i det man upplever som stillhet. Inte nervöst, utan mer förväntningsfullt darra gör den ju. Ett under. Har du tur kan du få se en kungsörn som stiger på uppvindarna vid bergets brantaste stup. Hon har sett dig långt innan du ser henne. Hon vet att du följer henne och sträcker ut extra just för din skull, låter uppvindarna lyfte henne upp mot himlen. Vackert. Tills korparna och kråkorna som nu har ungar jagar bort henne. Korparna och kråkorna vet vad dom kan göra om dom jobbar tillsammans. Trastarna likaså. Som små jaktflygplan attackerar dom en rovfågel som kommer för nära. Det finns ingen som klarar det i längden och det slutar alltid med att örnen, vråken, ugglan eller höken flyr. En seger för det solidariska. Att lära av.
När du suttit där en stund så känner du det där lågfrekventa till slut. När berget börjar tala till dig. Det fyller dig. Men det krävs träning för att känna bergets röst. Inte några ansträngande atletiska språngmarscher eller viktlyftande tvångsrörelser, utan bara stillhet och att lyssna istället för att prata. Lyssna med hela dig. Inte bara med öronen. Du måste helt enkelt sitta där på berget i stillhet några gånger. Se på berg som rullar bort mot horisonten. Himlen. Molnen. Solen. Ta in det. Glömma alla dom där prestationerna som världen kräver av dig eller som du tror världen kräver av dig. Här behöver du inte vara stark, vacker, fast i skinnet, ung, rik eller allt det där andra som man inbillar dig att man måste vara i den där låtsasvärlden du lever i. Det här är på riktigt. Här är det renheten i dina tankar som räknas.
Du känner det. Du vet när berget börjar tala inom dig. Rösten är långsam och uråldrig och full av både tröst och oändlig kärlek. Berget känner dig redan. Det finns ingen anledning att berätta om dina drömmar, för det vet redan allt om dom. Lyssna bara. Berget vet att du känner dig liten och ensam och ledsen just idag och omfamnar dig med sina subhertzlåga vibrationer och skänker dig tröst och befrielse in i de minst atomerna av din kropp, din själ och dit väsen. Du vet att du är ett med berget, jorden och universum i det ögonblicket. Aldrig mer kommer du att kunna glömma det. Tröstad för en stund nu. Utan krav på annan motprestation än att lyssna. Kärleken finns där i oändligt överflöd. Du är fri att ta så mycket du orkar bära. Hit kan du gå igen och igen när det inte finns någon annan som vill hålla om dig och ger dig en kram när du känner dig ensam, liten och ledsen. Det är trösten.
Det snöar och blåser kallt ute. Aprilväder. Alltså som sig bör. Tittar på prognosen för veckan och den ger inte något nämnvärt hopp. Det är bara att bita ihop och gå på alltså. Som vi alltid gör.
Men det är flyttfåglar man vill se nu. Höra tranor. Hälsa Bergfinkarna välkomna. Dom som redan borde vara här. Dom som kommer i stora flockar och ger sig på de solrosfrön som hamnat på backen med en energi och glupskhet som saknar motstycke. Rensar rent. Man vill se vårblommor sticka upp i gräsmattan. NU! Men det är såklart för tidigt för det också även om det var ett normalt år. Just att man längtar så mycket gör att man vill att allt skall hända fort. Helst skall det redan ha hänt. Men så fungerar det såklart inte.
Man väntar på den där dan när hela det här landet helt plötsligt befolkas av världens vackraste kvinnor. Det är en sån där solig vårdag dom dyker upp på gatorna. Blonda, leende, blåögda (eller mörka, brunögda, svartögda… ) underbart vackra kvinnor i mängder. Kvinnor i alla åldrar. Nej, det är inte bara gubbsjukan som gör att man ser dom. Fast iof har man väl kanske alltid varit gubbsjuk, möjligen. Dom har alltid funnits där. Eller snarare dykt upp igen den där första soliga vårdagen varje år. Var dom befinner sig under vinterns mörker, den där tiden efter Lucia, har jag ingen aning om. Men dom dyker i alla fall upp här i Sverige och Norden varje år på våren och konkurrerar med blommorna. Det vet jag, och längtar efter, varje år.
Kanske känner kvinnorna samma sak. Med männen och våren menar jag. Om sådant vet jag icke. Kanske bara för att jag alltid varit en o-cool gubbe om då ändå inte alltid från Los i alla år. Är man en cool snubbe så kanske man blir utsatt för det där (blickarna) på samma sätt om våren. Vi o-coola gör det i alla fall inte. Men det hjälper inte ibland det heller. Jompa, en kompis från förr, ville alla damer ha, men inte brydde han sig så mycket om dom. Eller kanske gjorde han det. Vi var så vana att kvinnorna ville ha honom vi andra som dom inte ville ha att vi inte riktigt höll räkningen. Hur som helst så sket han i dom. Han ville spela musik som jag. Men jag ville ha kvinnorna också. Olöslig ekvation. Hur många gånger har jag inte lyssnat på någon som varit kär i honom och gett råd när jag själv egentligen själv varit kär i den rådfrågande kvinnan själv. Oräkneliga. Men det är som det är. Somliga av oss duger som lyssnare och lär oss en massa om livet den vägen. Andra lever livet. Vart tog Jompa vägen? Det vet jag inte. Bor i Alfta har det sagts mig. Vore roligt att jiddra någon gång.
Vi försökte spela ihop Jompa och jag i början av musikkarriären. Det blev ett jävla bråk. Jag visste vad jag ville och han visste vad han ville. Det var inte samma sak vi ville. Uppenbart. Vi fattade det ganska snabbt och delade på oss. Jag skrev eget. Han valde dansmusiken. Ni kan ju gissa vem som fick spelningarna, stålarna och … Men vi var alltid vänner efter att vi gått åt varsitt håll. Så olika. Kanske just därför. På nätterna var också danspjattarna hårdrockare och efter danserna jammade vi alla tillsammans på Södran tills solen gick upp. Finns en låt om Jompa och tiden här http://open.spotify.com/track/1VNxO2Sfr4FYuqCQ6i6HPP
När man är så gammal som jag är så finns det ju minnen såklart. Tiden när vi spelade är viktig. Jag var nog ganska olycklig då egentligen. Eller också var jag inte det. Men det är nog så. Kanske. Inget att längta tillbaks till är det i alla fall. Allt blir bättre med åren om man vill se det. Men kanske innehöll den tiden dom bästa människorna någonsin. Svårt och säga det också iof för var tid har haft en bunt bra människor. Men det var ett gäng riktiga galningar där då. Musik och galningar hör ju liksom ihop och har alltid gjort det. Men jag stack nog i rätt tid. Innan galenskapen tog skamgrepp på mig. Sålde Marshallstacken och gitarren och drog. Pengarna räckte till en vit TV. Symbolen för det nya livet. Gick ju mina egna vägar efter det också. Aldrig dom lätta. Livet är för kort för det.
Imorgon till Mora. Redan upptrampade vägar. Men skall bli roligt.
Ett reportage på Rapport. Tussilagon har kommit. Var vet jag inte, men den har kommit. Vackra bilder från en södersluttning som nyss tagit sig igenom vintern. Tussilagon har kämpat och vunnit där med solens hjälp. Tre fyra blommor har vågat sig fram. Avslutningsscenen en hand som knipsar av en av dom. Inte en barnhand – då hade det varit förståeligt – utan en vuxenhand. Vad är det hos människorna som tvingar fram det där. Är det äganderätten över allt levande? Vi Guds avbild? Det man intalat oss. Är det för att andra inte skall få se eller i sin tur ta och äga. Eller hatar vi det fria, vackra så innerligt? Det är ju inte (eller kanske är det det) som Bisonoxen på de nordamerikanska slätterna. Då var det pengarna som var drivkraften. Pengarna och för att det gick att göra det. Artonhundrasextio – sextio miljoner djur. Artonhundranittiofyra – åttahundra kvar. En triumf över mänsklig ondska och mänsklig girighet. Är inte den här slutscenen med den avknipsade tussilagon samma sak. Var den inte vacker där den stod i en nyss framsmält backe i ett vårligt söderläge?
Som vanligt förstår jag inte. Jag har slutat med det där själv. Jag dödar inte om jag inte måste lika lite som jag inte förstör om jag inte måste. Ibland måste man ju ändå. Att överleva kräver det. Men man kan tänka efter om man verkligen gör det.
Jag skall strax hälla upp en whisky. Seg idag. Har kanske feber. Hostan sitter i. En bok och soffan hela dan. Ömsom sittande. Ömsom liggande. Bara för att jag kan. Frugan i den andra. Samma sak. En Hälsingsk ostkaka till fikat med saftsås. Den som vi inte orkade med i påskas. En bit mättar en halv dag. Fyra får en på knä. Gott. Inte som den Småländska bittra fruktansvärda som är avbilden av det steniga i det landskapet. Den Hälsingska är ljuv, len och lättäten på samma sätt som bergen och älvarna tas in här i landskapet, men också förförisk på samma sätt. Dom griper båda tag i en efteråt. Man får en klump där i magen som alla ens krafter måste användas till att smälta ner. Det är för mycket – för gott – för vackert.
Men man behöver sådana här dagar. När man var ung hängde man någonstans. Någonstans på resan smög åldern sig på en och hängandet utförs numera i soffan. Men jag tänker inte ha dåligt samvete. Det behövs. Återhämtningen. Också den efter låtsasjobb. Man är värd det. Dom nojjiga jagar på där ute. Det är OK för mig.
Snö idag har dom sagt. En till två decimeter. Men nu verkar det som om det kommer längre norrut. Gärna för mig. Trött både på pelletsbärande och på snö. Vill ha riktig vår nu. Leva sommar. Ha en sommar som ger igen också för den kalla eländiga skithålssommaren som vi hade i fjol. När man mest höll sig inne. Men det tar väl ett tag till. En whisky i kvällen och några sidor till i boken får en att hålla ut. Eller i alla fall tänker man inte på just det där under några timmar.
