Category: Betraktelser & Berättelse

Det sämsta med att läsa tidningen elektroniskt är så klart att man inte kommer ut till postlådan på morgonen. Idag är det mulet på lunchen så jag kommer inte ut då heller och det är först när posten skall hämtas vid tvåtiden som frisk ren +400 meter över havet luft fyller mina lungor. Då är det också så pass varmt och skönt att jag vandrar runt i trädgården en stund. Tittar till allting. Ser att träd man satt har blivit lite grövre i år också. Det har blivit tydligare det där med åren. Vad brydde man sig om sånt när man var yngre?

Jodå jag pratar lite med citronträdet idag också. Smeker nya blad och knoppar som skall bli blommor. Det är invandrare här på kullen, hör inte hemma, precis som jag. Vi står här planterade i våra krukor och kan inte annat. Längtar bort samtidigt som vi så gärna vill stanna. Det är något i stammen hos oss eller i huvudet eller om det är rötterna som aldrig riktigt fäst. Jag vet inte, citronträdet vet inte. Annat är det med den gamla damen, körsbärsträdet. Hon har stått här i många, många år. Rötterna är djupt och tryggt nergrävda i jorden och hon kan inte tänka sig att flytta någon enda annanstans i världen. Det får hennes barn göra. De som kommer där vid väggen som små skott. Men hon är såklart ganska sliten nu. Men ger oss fortfarande massor av söta bär även om det inte blev så många just i år. Kylan kom ivägen för blommor och bins lek där i maj.

På väg tillbaks ser jag de gula bladen på björken. Vill inte se dem. Tittar istället bortåt mot gammellönnen som en gång fick reportern att mitt under pågående intervju rusa ut, till sin kollegas och min, intervjuofferets, förvåning. Ja, han var botaniker också och den är tydligen ovanlig den där lönnen. Sträcker nu på sig lite märkvärdigt sen dess. Blev lite bättre än oss andra här på kullen. Men, utan att vi talar om det för den, för oss ändå bara en gammal lönn som tappar bladet som den siste när snön redan är här.

Petite, lillkatten, vill följa med in på låtsaskontoret när jag går in. Hon vill ligga nära, så nära att det ibland nästan blir jobbigt. Vill inte höra musik heller för då går hon härifrån direkt. Så man får sitta där i tystnaden och vara kudde med musarmen åt ett katthuvudet och värmare åt en frusen kattkropp. Mjukt och varmt förvisso, man får och man ger. Hon är förunderligt sovande nu sedan Tingeling dog. Vill inte gå ut. Saknar nog sin vän och den som lärde henne råttfångarkonsten och kattkampsporterna, i brist på en intresserad mamma och helbröder och systrar. Men det har blivit en fin kattflicka. En vi är mycket rädda om.

Så jag låtsasjobbar på där utan musik och med inte för häftiga musarmsrörelser. Tycker ändå livet är ganska gott för en o-cool gammal gubbe en augustidag strax före hösten, eller hur?

Skickar ut lite info om VSCP som blir tretton år idag. När det är gjort och det där är publicerat så känns det som om alla de där tretton åren faller ner på mina axlar allihop på en gång. Det blir nästan för tungt att bära, benen viker sig och jag blir ledsen på något sätt. Jag har haft mycket roligt när jag suttit och utvecklat det här systemet. Träffat underbara människor runt om i världen som blivit vänner för livet. Folk som jag i de flesta fall inte träffat i verkligheten men som jag pratar med flera gånger i veckan. När det händer något allvarligt där ute i världen så har man nästan alltid någon som bor just där som man blir orolig för. Det där är man naturligtvis bara glad för. Det är en ynnest.

Men det äralla timmarna som gör en nedstämd. När jag jobbade som lärare/arkitekt/programmerare och de andra gick hem och vilade så gick jag åt mitt håll och satt fyra/fem/sex timmar och jobbade med det här. Samma sak när jag gjort annat. TV har väl aldrig varit svårt att välja bort men till vilken nytta har man suttit där och kodat på en dröm som antagligen bara är och kommer att förbli det. Det är kanske ändå bara tio, tjugo procent av tiden som är sådär riktigt rolig. Som gör det värt det. Resten är bara slit där man får använda allt man har för att orka ta steg framåt.

Att göra musik och skriva andra texter har varit små lufthål de senaste åren. Saker som gett glädje inuti. Men det är bara under studiosittardagar som musiken blir till och under tedrickarpauserna som orden blir till, under större delen av tiden har jag fortsatt att koda på den här idiotiska, jävla grejen.

Som arbetslös har det här låtsasjobbet fungerat som ett sätt att hålla kompetensen uppe och att få tid att gå mellan nejen från arbetsplatserna. Idag sista arbetsförmedlingssamtalet. En ny verkligare verklighet väntar bakom hörnet. En jag ser fram emot därför att förlorad stolthet åter kan hämtas upp. Men först skall jag försöka orka i mål igen inför ännu en release. Ännu lite tröttare är man efter var och en som man skeppar ut genom dörren. Kanske med ålderns rätt, vad vet jag. Det jag vet är att det har varit galet, fullständigt jävla idiotiskt alltihop egentligen och just idag tynger det mina axlar med alla tretton år av idioti. Det kan jag inte göra något åt. Nej det kan jag inte och samtidigt överleva. Det är det som är hela sanningen. Jobba på kamrat!

Termometern säger nitton grader. Det gäller att försöka ta sig ut igen på lunchen idag också, alltså. Njuta en till stund där ute, där de där sköna stunderna liksom är på upphällning. Strumporna är fortfarande inte på. Jag är en av de lyckliga som kan sitta där på låtsaskontoret lite som jag vill och det är också barfota jag beträder gräset. Ja, och ute är det ju precis sådär skönt som man tänker sig. När filen och de två mackorna är uppätna kan jag lugnt bara sitta där och resonera lite med eken och äppelträden. Dom får duga eftersom han/hon/det aldrig svarar. Ja det är iof sant att varesig eken eller äppelträden gör det heller, men det är liksom lättare att ta eftersom de, vad jag vet, inte resonerar med andra heller. Vi har högre diskussioner än om programmering. Trotts att det är den som fyller mitt sinne och jag ändå är “programmeraren”. De vill prata om existentiella ting och vi gör så där en lunchhalvtimme i solen. Där från det perspektivet ter sig programmeringen så liten och betydelselös. Den jag ägnat nästan ett helt liv åt. Varför då? För känslan i nuet. Inget annat har betytt något utom koderna, orden och musiken. Kärleken då? Jo, den med. Kanske glädjen över att få leva en dag till med för den delen. Jag kan vara tacksam för det jag har också, det som jag inte behöver leta.

Solen värmer mer än bara huden på en människas kropp där ute. Den letar sig in också i de där mer ljusskugga delarna av ens själ och fördriver monstren med fotonbombardemang därifrån. Det är bra för det behövs nog. Man samlar på sig högvis av monster och troll ensam där framför datorn på ett jättekontor.

Jag smeker citronträdet, som nu, såhär sent i sommaren är på väg att blomma igen. Gör det på min väg in till låtsaskontoret och gruvgångarna. Jag vill så gärna att det skall hinna blomma. Att våra humlor, getingar och steklar här på en kulle +400 meter över havet i mitten av Sverige skall få smaka nektaren från de där blommorna som luktar så jävla gott. Men kanske kommer det inte att hinna. Trädet måste bäras in innan minusgraderna. Måste skyddas liksom jag själv från plasten vi valt att bo på. In i bubblan och mörkret. Tills nästa år.

“ditt äckliga lilla svin” skriver en kille som avslutning på en tydlig invandrarfientlig text igår på fejjan, efter att den kvinnliga unga politikern delat en mycket underhållande ordväxling mellan SD och MP lokalt här i Ljusdal rörande invandring. Dåligt omdöme och en man som är arg. Man har hört om det, dessa hatare, där orden inte räcker till och man måste ta till skällsord och förolämpningar för att på riktigt kunna få ur sig det man känner. Det finns en ilska och ett hat som är så stark att det går som ett spjut rakt in i själen och förstör och river upp hos en enkel människa som mig. Inläggen mot mannen låter inte vänta på sig. De som kallar honom lågutbildad kränkt vit man och värre. Hatet igen, de som egentligen är precis som honom och vill göra oss så olika det bara går istället för att sammanföra oss. Jag går och lägger mig med en klump i magen. Bara Henning Mankells godhet kan få mig att somna denna kväll.

När jag vaknar nu på morgonen sitter klumpen kvar där i magen. Vad har skapat denne mans ilska och vad har skapat översittarattityden som de visar som pratar om lågutbildade kränkta män eller vita kränkta män eller vad det nu används för epitet. Jag som tror på det fria ordet. Som tror att alla har rätt att säga vad de tycker också offentligt och som tycker att just den friheten är det enda krig som är värt att utkämpa. Skulle man kunna dö för att försvara den här mannens rätt att tala? Det är ju lättare att tänka sig att göra det för dem som har samma inställning som en själv. Men svaret är nog ett självklart ja. Nej, rätten att förolämpa någon med “ditt äckliga lilla svin” är jag inte beredd att försvara med ett lillfinger ens, men de andra åsikter mannen framför, de jag inte håller med om på en endaste punkt, de måste han få säga/skiva/skrika ut. Jag tror på hans rätt att få framföra dem och att få göra det utan att kallas “lågutbildad” eller annat som är lika stötande som “ditt äckliga lilla svin” och som bara polariserar oss och skapar fler av honom. Fler därför att det också finns gemenskap i utanförskapets kalla värld.

Kanske skulle jag kunnat vara den här mannen jag med. Det pratades sådär på fabriken också på sjuttiotalet. Italienarna hade väl nästan blivit accepterade som människor vid det laget men Greker och Turkar långt ifrån. Men jag föddes av föräldrar som trodde på människor och som förde över den tron till mig. Ren tur bara. När jag kom till Uppsala och korridoren hade jag väl ändå aldrig egentligen träffat mer än en enstaka invandrare och bara då som hastigast. Sett ett svart hår och hört en bruten Svenska. De vara bara de andra som jag inte visste något om. Men så där Uppsala och i den där korridoren var det helt plötsligt fullt av dem, de som kom från okända platser. Människor i olika hudfärg som kom från världens alla hörn och med bakgrund och åsikter helt skilda från en ung Edsbybo’s, en Östersundstjej, en Eskilstunabo’s. Vi med generationer av bönder och knätofs i oss var i numerärt underläge helt plötsligt. Vad hade hänt om inte dessa människor inte varit det snällaste, vänligaste och mest omtänksamma människor som finns. Om de varit hatande och nedlåtande och rädda. Säkert hade jag lärt mig hata invandrare där och då. Flytt från dem. Jag hade bara tur igen. Bilden av det som egentligen inte finns, “invandrare”, fick jag ändå där. Jag hade alltså tur kanske mest men eftersom det inte alltid fungerade smärtfritt heller där, umgänget mellan människor, så berodde det naturligtvis också på viljan att vilja få det att fungera. Tron på att andra människor vill i grunden väl, den tro på människor jag fått hemifrån utan att anstränga mig det allra minsta.

Men det skulle alltså kunnat vara tvärt om. Jag skulle kunnat blivit den intolerante istället för den tolerante. Bara genom att ha haft oturen att få träffa sämre människor än vad jag nu gjorde där i korridoren. Vi var inte lika på många sätt Armeniern och jag. Inte han från Somalia heller. Definitivt inte han som flydde och kom hit från Iran. Men vi försökte och lyckades leva där tillsammans.

Så jag gissar att mannen som hatar har haft den där oturen jag inte hade. Träffat människor som inte är så bra eller i alla fall inte var så bra just då. Kanske till och med hans föräldrar har haft den där oturen. Det finns svin bland folket som kommer från andra länder hit till Sverige precis som i vilken annan gruppering som helst. Procentuellt fler till och med antagligen eftersom utanförskap ofta tvingar folk att dra iväg som också Svenskar gjorde från artonhundratalets mitt till en bit in efter sekelskiftet. Det var många av de kriminella och bråkiga som drog eftersom utanförskapet tvingade dem till det medan de flesta naturligtvis ändå var det man kan kalla bra människor.

Så det är väl egentligen bara synd om honom den här mannen. Som haft oturen att bara se det dåliga. Det är kärlek han behöver. Massor av kärlek. Och så rätten att få säga sin mening. Att alltid få säga sin mening och till och med få göra det i våra högtalarsystem. Ja, vi kommer att argumentera emot. Men i sak, inte i känsla. Inte för att tvinga ut honom i utanförskapets gemenskap utan istället för att hämta över honom tillbaks in till oss och det varma och få honom att känna att det lönar sig att bry sig. Vi skall inte kasta “lågutbildad” eller “vit kränkt man” efter honom och skapar ett monster av någon som redan är på väg ut i det där kalla utanförskapet där de som inte får vara med bara finner gemenskap i hatet. Det är inte dom som skapar det där, de andra, det är vi som gör det. Det är vi som måste ta in också de hatande och läka de sår som fått dem att hata. Hat föder bara mer hat och det är bara kärlek som kan rädda var och en av oss och så också för dem som sett sig själv som vara mer bildade än andra. Det tydligaste tecknet på att inte vara det. För riktig kunskap och bildning har man bara uppnått när man inser att man egentligen bara vet så oändligt lite om något endaste lilla dugg.

Om det nu inte hade varit Martin Margiela sopm gjort den här så skulle jag gissat på Magnus Losslimpan Lind faktiskt.

Har en bra bok som väntar där uppe. Sitter ändå här och är oinspirerad fast jag måste och borde vara inspirerad så in i helvete egentligen. Så boken drar i mig. Hårt. Vill att jag skall komma upp fortare än kvickt och läsa alla orden i den.

Har sett hatet idag. Jag kan bara reagera på ett sätt när jag ser det där och det är genom att inte vilja vara nära människorna alls. Det är bara så att ibland räcker inte ens Lo[o]s som tillflyktsort. Man skulle behövt en koja ännu djupare in i skogen. Avstängd och bortkopplad för att slippa se eländet. Nu var det inte riktat direkt mot mig idag – jag får min beskärda del annars som alla andra som skriver och tycker något – men när personangrepp och rasistiska åsikter haglar och SD får 10% i oppinionsundersökningarna så måste vi ju ha fått ett samhälle som ruttnar och som vi måste börja renovera. Man vet ju samtidigt att det är hel jävla hög till som tycker sådär som SD folket men inte tagit steget fullt ut bara därför att Moderater och andra högerpartier fungerar också. Moderater plus Sverigedemokrater sitter med fyrtio procent av Svenskarna bakom sig. Egoismen och dumheten firar triumfer. Man såg aldrig en Moderat i en Vietnamdemonstration eller en som kämpade för svartas rättigheter eller inte en som visade det endaste lilla uns empati för något annat endaste dugg än för mer pengar i den egna plånboken förr och man ser ingen nu. Stockholmssyndrom kan man prata om. Proletärer som är gisslan i sina bostads och konsumtionslån och som börjar gilla sina gisslantagare. Tror friheten är att vara som dem. Krävs terapi för att bota.

Där är vi. Vem i helvete vill leva så. Man kunde vara stolt över det här fina landet en gång i tiden. Där vi röt ifrån när det var orättvisor ute i världen. Idag är vi bara som en strykrädd hund i världspolitiken. Helt utan ryggrad och integritet.

Moderat politik är fan inte många steg bättre än SD’s skit. Ensam är fasiken inte stark, bara svag. Allt annat är villäror från dem som vill förslava.