Category: Betraktelser & Berättelse

Det är en sådan där dag när allt är avslaget, urvattnat, segt. Jag söker desperat inspiration i sådant som är roligt, brukar vara roligt, men går desperat vidare till det som är måsten, och därifrån vidare till ingenting-göra, men ingenstans finns det där flytet, flödet, det härliga, att hämta. Jag är bara trött. Trött. TRÖTT. JÄTTE-trött.

Så det får bli ett blogginlägg. JO. Det här.

En stor påse lösgodis kan fungera en sådan här gång. Och eftersom jag numera har synnerligen svårt att avläsa siffrorna på vågen och kan plocka ihop någon egen slumpvis vald kombination runt 100 plus efter vilja, så hade det väl inte gjort mycket om jag handlat upp mig på en sådan och moffat i mig den. Men har bestämt mig för att träna karaktären. Det får vara tills på lördag. Godisdagen. Som för andra barn. Moffa i mig då istället. Förbi kräksjukepunkten som alltid när man köper en påse lösgodis. Varför går det inte att sluta äta i tid? Måste man äta tills det gör ont? Japp, tydligen. Sockernarkoman. Antagligen.

Japp livet känns alltså i stort sett som innehållet i en Coca Cola flaska som stått i ett söderfönster i solen utan kork i en vecka, Avslaget. Fast det är ingen fara. Åtminstone tror jag det. Det brukar ge sig. Alltid hittills fraktiskt. Bemödar mig med att tro att den trenden håller i sig. Hoppas därför på andra oavslagna dagar framöver som är härligare än den här.

Testar några s.k. trådlösa sensorer. Den ena gör slut på batteriet på ett halvt dygn, den andra lever i ett dygn. Man blir inte imponerad. Båda är referenskonstruktioner från stora elektroniktillverkare. Det finns saker att lösa innan…

Får ganska ofta kort och annat från olika företag runt om i världen. Tanken är väl att de vill se publik kod för grejerna. JA det är ju så nästan all public domain firmware fungerar. Man har grejer som man vill skall fungera med något annat och så skriver man kod för det och delar med sig av den till världen. För mig lämpligt såklart att använda för referensimplementationer av VSCP eftersom hårdvara är dyrt. Den senaste lådan kom från ett Koreansk företag. Det spelar ingen roll vilka de är. Men döm om min förvåning när jag skulle betala ungefär 400 kronor i moms och tull. Överklagade det såklart. Det är ju helt absurt eftersom det här verkligen handlar om ett nollsummespel. Dessutom vinner väl samhället i stort på att koden framställs. Men tullverket svarar att också en gåva har ett kommersiellt värde och skall alltså beskattas. Får tacka nej i fortsättningen när någon vill skicka grejer. Har inte råd att ta emot fler kort. Vem vinner på det!? Bara korkat är det. Knappast vinst för samhället.

Egentligen skulle vi väl packa bilen K och jag och resa iväg bort helt utan andra mål än att det är skoj att resa så. Nu. Eller imorgon. Men det går såklart inte. Inte många fixar det. Att bara dra iväg för att man känner för det. Som Miriam Bryant som drar till Berlin på vägen hem från efterfesten bara för att man kommer på det just då i taxin på väg hem. Säger till taxichauffören: “Ta Arlanda istället…” Utan att mellanlanda hemma. Man skall vara rockstjärna för sådant. Synd att man aldrig blev det. Eller tur. Troligen tur. Likförbannat hade den friheten varit förbannat nice att ha. Antar att man som pensionär kan komma bra nära. I alla fall om man orkar och är frisk. Nära nu…

Fast hälsocentral imorgon igen. CRP. Som att ödmjukt fråga om man får vara med en vecka till.

Jag har drömt väldigt mycket den sista tiden. Jag antar att man gör det annars också men nu har jag kommit ihåg drömmarna. Absurda är de allesammans. Varför drömmer man så konstigt? Som om världen som den ser ut en helt vanlig torsdag inte vore konstig nog.

Fast nu skall lag fortsätta att söka efter den där inspirationen. Möjligen har jag glömt den under någon matta eller i källaren. Man får leta. Livet går vidare under tiden.

Att städa mitt låtsaskontor är enkelt om man ser dåligt. Man flyttar bara saker från ett rum till ett annat. De stora sakerna man ser tydligt och klart bär man iväg med. Resten kan vara kvar där de står. Dammtussar, grus, döda råttor och sådant. Det man inte ser har man inte ont av är en solklar och fungerande devis. Ja, väntar man en månad till behöver man kanske inte flytta på de stora grejerna heller. Det går fort det här “gråandet” av världen. Utför.

Får en sådan där privat invitation – till höstens hetaste party i Stockholm – igen. Jag känner mig MYCKET hedrad. Men kan såklart inte gå. Fundera också denna gång på om inte man helt enkelt bara har tagit fel på person. Det brukar vara de coola som blir bjudna på fest och gratis drinkar. Inte vi ocoola.

Enarmad såklart. Fortfarande. Men vänstern fungerar fint. Jobbar på. Ja högern kan mycket den också (men inte allt) numera. Men man hoppas liksom inte på den (eller litar på för den delen) som en hjälp i det dagliga värvet.

Tröttheten består dock. Man blir trött av att vara trött också. Det är tur att alla andra är pigga. Tar hand om världen medans jag är antibiotikabortkopplad.

Blåsning av fiber började tydligen förra veckan. Där närmar det sig. Allt skall vara klart i oktober. Tänka sig! “Äntligen” skulle väl Gert utropat. Japp ett bra stridsrop.

Verkar som om gräsklipparen klarar sig ett år till. Nu utmanar jag iof ödet och ropar hej innan man är över bäcken men två klippningar till på sin höjd borde det bli. Det borde gå. Gräset har förresten hållit igen lite i år. Inte dragit iväg sådär som det gör en normal sommar. Tack, ett stort, till gräsgudarna för det. Förresten tror jag inte gräs behöver några gudar. Där handlar det helt om punk och flower power.

Nästa klippare får nog bli elektrisk. Så att jag slipper be om starthjälp stup i kvarten. Men de med batteri är svindyra och de med sladd har små skitmotorer som stannar så fort de ser ett grässtrå. Bygga själv kanske? 3 Kw eller något där-bort-åt.

Vi får se. Det där måste i alla fall lösas. Nu är det mängder av delmoment som måste på olats innan vintern. Bl.a. den där kaminen. Bygglovet går snart ut. Men annat också. Sådant som har högre prioritet.

Hulken har tuggat på hela sommaren här. Muttrar har han allt lite över brist på semester och om känslor om utbrändhet nu när vintern närmar sig. Men det här året får bli lite som det blir. Det måste vara så. Lite reservdelar skall inhandlas till brännaren. Sen får den jobba en vinter. Får ledigt nästa sommar istället. Långledigt.

Det där med bilreparationer förresten. Bokar tid på Mekonomen i Ljusdal. En av de två Mekonomen verkstäderna för att vara tydlig. Ja samma som inte betalade tillbaks dubbelbetalning på tio dagar som jag berättade om tidigare. Ja nu fick jag alltså en ny tid. Åker ner till Ljusdal. Lapp på dörren. Verkstaden nedlagd. Kuligt. Hem igen alltså. Ingen orkade meddela bokade kunder.

Bokade en tid på den andra Mekonomen verkstaden. Fick en tid en dryg vecka senare. Åker ner. Men de har inte sett någon bokning. Suck liksom. Fast Mekonomen centralt bekräftat. Ja hem igen. Boka ny tid. Den 28’e. Man hoppas på tredje gången gillt. Allt för en meter rostigt bromsrör.

Bilar och jag….

Nope.

Liksom.

Fast dags att ge sig upp för trapporna och laga lite käk. K jobbar sent idag. Mitt ansvar alltså trotts en något begränsad arsenal av recept. Men mat brukar det bli. Inte alltid fullt ätbar men åtminstone i princip ätbar.

Fast, lyssnar på två sommar idag. Försöker hinna ikapp. Vet ej om det går. Men skall försöka. Älskar programformen. Om musiken är kvar. Så att man på riktigt lär känna människan som pratar. Därav brådskan. Den förkortas ju till slut. Men det krävs att man blir ganska personlig också för att programformen skall fungera. Att den som pratar bjussar på sig själv. Det fungerar inte med medaljuppräkningar som många idrottsstjärnor ägnar sig åt. Det måste finnas med lite av det låga också. Svetten. Besvikelserna. Depressionerna. Så att man fattar att det är en människa där bakom mikrofonen. Kanske kan man hinna med ett till avsnitt ikväll…

Fast nu mat alltså. Falafel och något till…

Det är gott att leva. Det kan inte hjälpas. Man känner så. Fast söndag. Semestern är slut. Åtminstone för K. Ja antagligen för mig med då. Men ny tid. Ja och det är alltså gott att leva trotts det. Va!?

Skrämmande säger såklart en del. Det måste vara någon medicin som talat. Färggranna piller. Sådär är det ju inte. Livet är ett helvete. Nästan varje dag. Det är hårt. Tufft. Mestadels jävligt. Rätt ofta ganska tråkigt.

Ja och kanske är det så. Men i det där små russin. Man väljer om man vill koncentrera sig på kakan eller russinen. Åtminstone det valet är fritt. Ja lätt med. Man bara bestämmer sig. Gillar man kaka ja då njuter man av den och låter russinen åka ner i strupen obemärkta. Gillar man russin gör man bara tvärt om. Enkelt. Urenkelt rent av. Vinst varje gång.

Liksom.

Imorgon blir en bra dag. Om man lever. Eller hur?

Jag måste erkänna. Under en alldeles för lång tid av mitt liv trodde jag att man måste vara älskad av alla. Var man inte det, ja då hade man misslyckats.

Numera vet jag såklart bättre. INGEN är älskad av alla. Inte ens de som är de tillsynes mest älskade i världen saknar kritiker och hatare. Inte ens gudomar som Astrid Lindgren älskades av alla. Ja och det lär väl säga allt för en “normalvensk”. Det är helt enkelt inte möjligt. Man kan inte älskas av alla.

Men det trodde alltså jag. Länge. Det tog årtionden och oändligt mycket möda innan jag också förstod. Att det inte går. Att det till och med är till ens fördel att inte alla tycker om en. Att just det är tecken på att man är en verklig varelse som tycker något, som tror på något, som vill något. Att det är det där med att vara något oavsett vad folk tycker är viktigt. Antagligen det viktigaste. Viktigare än att vara älskad. Omtyckt.

Men det tog alltså lång tid för mig att förstå.

En tid, medans barnen är små, översköljs man av den stora kärleken. Visserligen hade större delen av den kärlek man tidigare fick från sin fru nu slutgiltigt överförts till barnen men man fick flera gånger mer tillbaks från sina avkommor. De som under några år ser en som den ofelbare. Ljuvliga år för självförtroendet. Där, i dom åren, är man nog närmast det där att alla älskar en. Åtminstone om man fortfarande själv har föräldrar kvar i livet. De som såklart aldrig slutar att älska ett barn, vad än barnet tar sig för eller hur det till slut blev som en vuxen man eller kvinna.

Men så pubertet. Barn mognar. Inser att förälder bara är vanliga människa. Har fel och brister som alla andra. Ja och helt plötsligt står man där då. Själv. Som just en vanlig människa. En som måste börja förlita sig på andra människor runt omkring sig igen. Måste få bekräftelse. Måste bli älskad av i alla fall någon. En katt, en hund, en gud, någo(n/t).

Det finns män (och kvinnor) som just här måste ge sig av med andra kvinnor (eller män). Ja kön är inte viktigt. Det finns dom som behöver andra. Tar det de behöver. Får. Just där är det kanske till och med förståeligt. Vi existerar också genom andra.

Men de flesta av oss sitter där. Vet att det där barnet som frigör sig är det lyckligaste barnet. Man måste slita sig fri från sina föräldrar och skaffa sig ett eget liv som barn för att kunna bli lycklig och växa.. Det är det motsatta man som förälder skall vara orolig för. Då måste man tvångsseparera. Kanske kasta ut på samma sätt som en and tvingar ur sina ungar ur boet.. Inte lätt att göra med någon man faktiskt älskar. Men tvunget. En naturlag att så måste ske. Till slut.

Jag som trodde att man kunde bli älskad av alla var såklart inte mer påverkad i det här stadier än tidigare. Jag försökte. Men lyckades såklart inte. Eftersom ingen kan lyckas med just det. Det är omöjligt.

Så står man där och ser jämna år gå förbi. 30/40/50/60… Ser festerna som andra har. Skarorna av gratulanter som står i kö med presenter utanför deras boningar av framgång. Skratten och sångerna och kramarna. Och man tänker. “Oj vad de måste vara älskade” Jämför med sina egna bemärkelsedagar. De tysta. De när man spelar Per Gessles, “Födelsedag” för sig själv för att överhuvudtaget komma ihåg att det är något speciellt med just den dagen. Tänker, “va fan”.

Ja och har man inte insett den där sanningen där så kanske man fäller en tår. Kanske två till och med. Undrar vad man gjorde fel där på vägen dit. Undrar vad de andra gjorde rätt. Hur de kunde bli så älskade.

Men sen lyssnar man såklart. Den som får mycket presenter och ovationer behöver inte vara mest älskad. Folk ger presenter för att de måste oftare än för att verkligen visa uppskattning. Sen alla de där fina orden som sägs i offentligheten som sen i det fördolda förvandlas till giftpilar och dolda elakheter. Lever man ett liv upplever man det där tillräckligt ofta för att förstå att det är en av livets sanningar. De är förbannat mycket ickkärlek mellan människor som på ytan verka älska varandra. Det är väldigt mycket fasader och lite substans. Rummen bakom de där vackra fasaderna av kärlek är ofta omöblerade och skrämmande ofta finns de inte ens.

Ja och då får såklart den där tron på den goda mänskligheten sig en törn igen. Men man blir fri från alla önskningar om att bli omtyckt av alla från och med den insikten. Det finns ingen mening med det. Man får hänga fast vid någon, eller kanske något, som kanske bra dagar tycker om en. Lite. Som visar det genom handling. Och visst, det är synd om oss människor. Vi går där ensamma fram genom livet. Tror ibland att vi är något för andra. Men bedrar oss. För vi har glömt hur man verkligen älskar någon annan, eftersom kärleken till oss själva är större än allt annat.

Ja och då kan man bara fnissa. För lite jävligt är det allt.

.