Den sorglöse hemsamariten av Mikael Bergstrand
Det här är en bok som tar några kapitel innan man tycker den är värd att läsa. Men om man tar sig dit in i den så blir den till en riktig feelgoodhistoria i Stockholms 80-tals miljö som man mår bra i hjärtat av att läsa.
Alla andra böcker jag läst finns här.
Kennedys Hjärna av Henning Mankell
Vad jag vet har jag aldrig fått en bok i min hand av Mankell som jag tyckt varit dålig eller ens mindre bra. Jag har njutit fullt ut av dem alla.
Men så den här då. Jag kämpar verkligen. Vill ta mig igenom den. Men någonstans i mitten ger jag upp. Det här fungerar inte. Jag måste helt enkelt lägga den ifrån mig. Jag känner inte det minsta nyfikenhet över hur historien skall sluta. NULL. ZIP. Inget.
Får väl se den här boken som undantaget, det som bekräfta Mankells otroliga berättarkonst, den som har en dipp när denna bok skrivs.
Alla andra böcker jag läst finns här.
ps Det är relativt sällan jag ger upp läsandet av en bok. Men ibland måste det ske. Livet är helt enkelt för kort och det finns så många andra böcker att läsa. ds
Mata Hari. Jo man tänker spion. Jag tänker promiskuöst leverne. Men mest spion. Jag vet inte ens varför jag sammankopplar henne med det där ens. Vet inget om henne egentligen.
Efter att ha läst den här boken vet jag lite mer.
Alla andra böcker jag läst finns här.
Bokmässa i Bollnäs. Lokalt. Lokala författare. Lokala förlag. Trångt.
Vid borden sitter de självutgivarna. De som tagit sig hela vägen. Som har haft mer energi, jävlar anamma och kraft än en sådan som jag, och andra, som väl också drömt om den där egna boken, men som aldrig tagit sig hela vägen och aldrig kommer att göra det i brist på talang, ambitioner och pengar. Jodå de finns de med PR resurser här också. Stora affischer, proffsiga roll-up’s. med bilder på dem själva med storleendet påkopplat. Så som man nog måste vara för att sälja. För att synas. Antar jag. Gissar jag. Förundras jag av eftersom jag själv aldrig skulle vågat slå på den brytaren.
Men de flesta. Ett bord. En hög böcker. Ibland två högar med böcker. Japp, man är officiellt författare om man ger ut två. Men har man gett ut en är man fortfarande en wannabe. Fast ingen känner naturligtvis så när man sitter här förväntansfullt vid sitt bord.
Men satan vad proffsiga de ser ut alla de där böckerna. Det är inga lortiga smaklösa omslag som de jag skulle lyckas åstadkomma vid en egenproduktion. Nej, här är det professionella omslag som kostat en del att få till. Snyggt och prydligt. Riktiga böcker. Jag är säker på att en del är riktigt bra dessutom. Lika säker som jag är på att minst hälften skulle behöva tre omskrivningar till och en lektör.
Men vetandes allt detta, så tänker jag mig ändå alla de här böckerna på borden som höjdarböcker, mästerverk. Man måste börja där. Alltid. Det gör mig ledsen. Därför att även om en av de största författarna som världen har skådat sitter på en av de här stolarna (eller står – några gör faktiskt det också) så kommer världen inte att få kännedom om hans eller hennes verk. Det är de där med roll-up’sen och PR resurserna som världen får skåda. De som högljutt ställer sig längst fram bakom stjärnorna och kungligheterna som redan står där i fronten eftersom de föddes (eller betalade) för den positionen.
Men världen fungerar så. Tur och kontakter driver kulturen. Ja kanske pengar också. De som aldrig, nästan, når producenterna. Men ingen skillnad där såklart. Bönder och arbetare drabbas väl av samma fördelning av resurser.
Går ut från kulturhuset efter en kvart. Det är för trångt. För många fåfänga hopp som suger energi av mig. Ja och äcklande storhet och höga hästar där de man en gång pratade med som jämlikar inte längre hälsar. Storheter. Kungar av Hälsingland. Må jag aldrig bli sådan.
Det jag minns och tar med mig därifrån är hon som läser från sin bok där från scenen, nej hon kan knappt läsa, nervös kanske. Sextiotal, hon är homosexuell, homosexualitet är klassat som en sjukdom, så de homosexuella bestämmer sig en vecka för att sjukskriva sig allesammans. Vilket de gör en vecka. Det är mycket som haltar i Stockholm den veckan… En del verkställer istället för att gnälla. Banar väg för andra.
Bra ide’ tänker jag och går ut i höstsolen som är sant förlåtande mot en obegåvad ocool gubbe en dag som denna.
Jordens arvingar av Ildefonso Falcones
Har man läst Katedralen vi havet, så har man såklart förväntningar på den här boken liksom man hade på uppföljaren till Katedralen vid havet. Men om den första är ett verkligt mästerverk som man bär med sig livet ut så når den här, liksom den direkta efterföljaren gjorde, inte fram dit. Långt ifrån. Men dåligt? Icke.
Jag läser den här boken med glädje. Fast ibland känns det som om författaren sitter där och skriver nya sidor och kapitel som läggs till där i slutet, just i den stund jag läser, för den tar liksom aldrig slut. Det rullar på.
Ja sen är det eländet. Det här är värre än en värld styrd av en moderatledare tillsammans med KD och SD. De rika gör som de vill och det fattiga är deras spelpjäser som skall hållas kvar där nere till varje pris eftersom just det är garanten för de privilegierades lyckliga livsstil. Så mycket elände och olycka alltså så att till och med en fascistledare skulle gotta sig åt det.
Men värst av allt är kyrkan. Allt det där skenheliga som en gammal Edsbybo så väl känner igen från 70-talets Edsbyn, men som här är så mycket värre, eftersom kyrkan besitter sån makt i sitt samarbete med de styrande. Jag kräktes då på det där och jag kräks nu på det där.
Men en bok som man kan läsa? Ja absolut. I alla fall om man har lite tid.
Andra böcker jag läst finns här.