Author: Åke Hedman

Vad spelar det för roll? Varför försöka förklara fascinationen med blåljuset för någon som inte vill se det. Som är så upptagen av “Farmen” och “Så skall det låta”. Varför? Det är såklart meningslöst. Om du inte kan paketera dig själv i en kostym som får dom att avundas ditt nya vackra jag. Om du inte låter Martin Timell säga orden. Om du inte samtidigt erbjuder droger och enkla vägar till lycka. Det finns ingen anledning att göra det. Så skit i det då! Eller kan du inte? Kan du inte hålla käft? Klarar du inte av att skriva “Har lagat köttbullar” med ett bifogat foto en enda gång. EN ENDA! Gör det nu. Försök. Ge folket vad dom vill ha. Det är ju “gilla” markeringar du vill ha. Visst är det? Sådana som Darin får om han säger att “han skall gå och skita”. 347 stycken på fem minuter. Men du är för feg din jävel. För nykter. Måste halsa det som är kvar i den där flaskan eller röka den där hemrullade som du har undanstoppad innan du vågar. Din skit! Ditt fega kräk!

Det finns kurser för det där. Hur man får många retweets på twitter eller många “gilla” på facebook. Blir populär. Du borde ta en. Träna på det och bli en engagerad medlem av enmeningssamhället. Få till timingen. 140 tecken. Mellanslag räknas. Då fungerar det. Men använd inga svåra ord. Vill du dessutom ha med dig språkfascisterna “sär skriv” inte. Det är det värsta brott du kan göra. Sånt förstör dagar för folk. Men framförallt, det är inte vad du skriver som räknad. Det är vem du är. Det är enkelt. Du minns väl hur det var på grundskolan. Det är exakt samma sak här. Så bli vän med dom där populära. Nej fan inte Perssons pack. Dom drar bara till sig dom där fula håriga intellektuella tjejerna. Ta Engmans kapell. Där finns dom vackra rakade tjejerna. Blondinerna. Låtsas vara kompis med dom. Häng där framför scen och morsa lite nästa gång dom spelar. Per kanske vinkar åt dig om du stirrar stint på honom. Plåta, lägg ut. Kompisar emellan. Tagga. Alla kommer att gilla dig. Lycka. Bättre än ett skitigt fånigt löjligt blåljus som knappt syns för det är så jävla mörkt, dystert och skittråkigt. Det händer ju för fan inget i det där blåljuset.

Hjälper inte det så får du satsa lite högre. Thomas Ledin. Han kan det här med klichéer. Ring upp honom och prata en stund gamla kompisar emellan. Va fan han är ju Sandvikare. Bandyn förenar er. Snacka bandy. Berätta om det på fejjan. Oj! Sen är du kung. Inte för en natt. För alltid. Men framförallt koncentrera dig. Skriv kort. Välj bort det svåra. Ingen kommer att fatta det ändå. Skriv om sprit. Det fungerar nästan alltid. Skit i blåljus och sån jävla dynga kompis. Bli lycklig med oss!

Ibland är det så jävla skönt att skriva en text. Lite som att vara förstoppad och till slut äntligen kunna skita. Samma känsla av lättnad. Som om det var någon annan som ville att den skrevs och man bara är ett verktyg för det där andra.

Hon kysste henne, Det var så förbjudet så egentligen borde det inte hända. Hon borde ha förhindrat det. Men det var över nu. Så hade hon verkligen kysst henne? Hon ryggade tillbaks naturligtvis. Ville kanske inte bli kysst just nu, eller kanske inte bli kysst av en kvinna, eller av den här kvinnan. Men kyssen brände på hennes läppar. Hon såg på hennes som satt mitt emot. Ljust, verkligen ljust, blonderat, rufsigt hår. Rödmålade läppar. Gröna ögon. De grönaste ögon hon någonsin sett. Ögon med en intensiv blick som lite retfullt var riktad rakt in i hennes blå. Utmanande. En mörkblå klänning. En ljus kappa. Smal. Långbent. Så som hon hade velat se ut själv. Läderstövlar. Högklackade. Svarta. Såg på handen med ringen som närmade sig hennes. Guld. Inte en förlovningsring. Inget annat heller. Bara en ring. Långa röda naglar. Smala fingrar. Sensuella. En hand som las ovanpå hennes där på bordet. Smekte den försiktigt samtidigt som tåget bromsade in. En väntade hand, avvaktande och sen borta. En kvinna som reste sig. Inte såg sig om. Gick av tåget och lämnade henne ensam kvar. Ett tåg som satte sig i rörelse igen. Två blicka som åter möttes. Ett par hos en sittande kvar i sin stol och ett par gröna från en långbent blondin på perrongen. Ett tåg som bryter blickar med rörelse. Kvar, bara en hand som har värmen från en annan hand som ett minne i sig och läppar som lärt sig längta efter något mer.