Inatt fullmånenatt. Tyvärr inte molnfritt här i Los men blåljuset kommer att finnas där ändå. Molnen kan inte hindra det helt. Det är bara inte lika häpnadsväckande starkt som det annars skulle vara. Jodå jag kommer att stå där inatt och hänföras av det blå ljuset mellan träden och de svarta skuggor som bara månen och natten kan frammana. Svartare än det becksvarta i dom skuggorna finns inte. Svarta hål i vår egen värld som slukar allt ljus. Däri bor all världens djävulskap. Så man håller sig borta från dom om man inte vill bli uppslukad av det onda och det djävulska för evigt.
I deras motsats, blåljuset, finns däremot hopp om allt som är bra och skall bli bra. Det är i allt det här som det finns en liten chans att se något av skogens mest skygga väsen. Var det inte en älva där i skogskanten alldeles nyss? En liten liten djävul där i skuggan bakom trädet? Är det verklighet allt det här eller är det bara fantasin där inne i huvudet som spelar mig ett spratt? Igen och som den alltid gör. Den som vill skapa nya världar. Befolka nya världar. Frigöra och älska. Men låt det vara så då. Kanske var älvan ett rådjur egentligen. Kanske var djävulen en ekorre om man tittade mer noga efter.
I min värld finns friheten att byta skepnad när blåljuset lyser. Den blir enklare att leva i då. Precis som jag kan göra det när jag förvandlar mig till varg och fäster mina intensiva gula ögon på månen och ylar allt vad jag kan i blåsljusnatten. Ylar för att jag får leva och tänka som en fri varelse i förändringens tid. Ylar för alla som inte kan yla, som inte törs yla för att dom inte längre tror eller bor bland dom som inte längre tror. Ylar tills jag blir hes. Ylar tills natten tagit mina rädslor, min frustration, bitterheten och ersatt den med lugn, tillförsikt och hopp. Som ett primalskrik där i natten, en bön om lugn och ro och ett liv att leva på ett sätt som jag vill leva det. Sen gå in. Somna. Sova. Drömma. Vakna. Ta tag i verkligheten i en ny dag. Tills nästa blåljus, då det händer igen.