Author: Åke Hedman

Ett reportage på Rapport. Tussilagon har kommit. Var vet jag inte, men den har kommit. Vackra bilder från en södersluttning som nyss tagit sig igenom vintern. Tussilagon har kämpat och vunnit där med solens hjälp. Tre fyra blommor har vågat sig fram. Avslutningsscenen en hand som knipsar av en av dom. Inte en barnhand – då hade det varit förståeligt – utan en vuxenhand. Vad är det hos människorna som tvingar fram det där. Är det äganderätten över allt levande? Vi Guds avbild? Det man intalat oss. Är det för att andra inte skall få se eller i sin tur ta och äga. Eller hatar vi det fria, vackra så innerligt? Det är ju inte (eller kanske är det det) som Bisonoxen på de nordamerikanska slätterna. Då var det pengarna som var drivkraften. Pengarna och för att det gick att göra det. Artonhundrasextio – sextio miljoner djur. Artonhundranittiofyra – åttahundra kvar. En triumf över mänsklig ondska och mänsklig girighet. Är inte den här slutscenen med den avknipsade tussilagon samma sak. Var den inte vacker där den stod i en nyss framsmält backe i ett vårligt söderläge?

Som vanligt förstår jag inte. Jag har slutat med det där själv. Jag dödar inte om jag inte måste lika lite som jag inte förstör om jag inte måste. Ibland måste man ju ändå. Att överleva kräver det. Men man kan tänka efter om man verkligen gör det.

Jag skall strax hälla upp en whisky. Seg idag. Har kanske feber. Hostan sitter i. En bok och soffan hela dan. Ömsom sittande. Ömsom liggande. Bara för att jag kan. Frugan i den andra. Samma sak. En Hälsingsk ostkaka till fikat med saftsås. Den som vi inte orkade med i påskas. En bit mättar en halv dag. Fyra får en på knä. Gott. Inte som den Småländska bittra fruktansvärda som är avbilden av det steniga i det landskapet. Den Hälsingska är ljuv, len och lättäten på samma sätt som bergen och älvarna tas in här i landskapet, men också förförisk på samma sätt. Dom griper båda tag i en efteråt. Man får en klump där i magen som alla ens krafter måste användas till att smälta ner. Det är för mycket – för gott – för vackert.

Men man behöver sådana här dagar. När man var ung hängde man någonstans. Någonstans på resan smög åldern sig på en och hängandet utförs numera i soffan. Men jag tänker inte ha dåligt samvete. Det behövs. Återhämtningen. Också den efter låtsasjobb. Man är värd det. Dom nojjiga jagar på där ute. Det är OK för mig.

Snö idag har dom sagt. En till två decimeter. Men nu verkar det som om det kommer längre norrut. Gärna för mig. Trött både på pelletsbärande och på snö. Vill ha riktig vår nu. Leva sommar. Ha en sommar som ger igen också för den kalla eländiga skithålssommaren som vi hade i fjol. När man mest höll sig inne. Men det tar väl ett tag till. En whisky i kvällen och några sidor till i boken får en att hålla ut. Eller i alla fall tänker man inte på just det där under några timmar.

Klockan är strax före tio. En helt vanlig Fredag. I alla fall här hos mig. Femte April. En halvmeter snö kvar. Barmarksfläckar inger hopp, liksom snödropparna som inte ger sig. Inte jag heller såklart. Vi är på väg mot en tid med värme och öppna hav. Varma ljumma smekande vindar över stränder och öppna hummlesurrande fält.

Igår mullrade det på berget här utanför. En kolsvart rökpelare steg snabbt och virvlande upp mot himlen. Först funderade man såklart över vad det var. Sprängningar den här årstiden? Men så började det flyga glödheta gnistor över huset. Svart sot föll ner på den vita snön och en kraftig smäll kastade ut eld ur berget. Ett utbrott som fick hela vår kulle att skaka våldsamt. Då först förstod jag att det bara var vår lilla vulkan som fått sitt vårutbrott. Det är sådant som händer här på vår kulle i Los lite då och då. Speciellt på våren under Kung Bores sista strider. I början blev man smått orolig men nu efter… Ja hur många år är det nu? 1986 flyttade vi hit. Tjugosju år. Tänka sig! Hursomhelst har man liksom vant sig. Vulkaner måste man leva med. När lavaströmmen rinner förbi huset och smälter bort den sista snön brukar hon lugna ner sig igen vulkanen. Ja för det är en hon. Det märker man på temperamentet. Sen ligger hon där och klimakterietsvettas och är varm på gränsen till het tills det är dags för nästa utbrott. Ja, hon är gammal nu såklart. Det är såhär det måste gå till. Det konstiga är att tidningarna aldrig uppmärksammar det här. Men dom har väl viktigare saker att bevaka än gamla vulkaner kan man tänka.

Det dimper ner ett email från elgiganten. Specialerbjudande bara idag. Man kan köpa en Canon EOS 5D Mark II Systemkamera för 17990:- Tveksamt om man får lycka med på köpet. Eller om den nu ändå följer med. Lever den då under en garanterad tid? Hos mig åker mailet i soptunna. Den elektroniska. Där blir det väl liggande tills man byter dator. Jag tömmer sällan papperskorgen förstår ni.

Socialdemokraterna skall satsa på småföretagande läser jag i tidningen idag och blir glad. Det visar sig vara den vanliga lilla tummetotten till slut såklart. Men kanske. Det är rätt riktning i alla fall. Behåller man grundvärderingarna, slutar sjung fåniga sånger som internationalen och istället GÖR det som man sjunger om finns det hopp. Man kan ha en solidaritetsfest första maj istället för den arbetarnostalgidag det är idag. Längtan tillbaks till en tid ingen av oss vill tillbaks till. Arbetarna är väl Moderater idag? Jodå jag förstår tanken men är det verkligen så att den hör hemma i den nya tiden? Är inte marscherandet och armkrokarna och de alltför enkla symbolerna något för de totalitära regimerna? Kan vi inte ta till dom igen när vi verkligen behöver ge oss ut på gatorna och revoltera och protestera för det i verkligen tror på och måste förändra. Inte slentrianmässigt trött protestera på förutbestämda dagar. Revolution förresten. Ja det är ju sant att vi nästan är där redan. Det måste bli en förändring som tar oss bort från det egoistiska och egocentriska. Men vi har en chans 2014 att kasta av oss vargarna i förklädnad som med sina dimridåer kollrar bort så många av oss och äter lamm och får som de omättliga de tillhör. Dom som glömt det medmänskliga men säger sig vara medmänniskor. Men byta dom mot vad? Populisterna? Tyvärr känns det så. Men vad har vi för val? Man pratar i alla fall om solidaritet. Bättre? Kanske. Man hoppas. Jag vet inte. Vi får se. Annars återstår bara revolution. Revolt mot tröttheten och oförmågan att förändra på riktigt.