Author: Åke Hedman

Kaninjägaren av Lars Kepler

Förr när man ville ha en dags spänning gick man och köpte sig en pocketbok på Pressbyrån. Läste ut den på en dag. Köpt för att fördriva en dag i soffan och för att ha en anledning att ligga där i den där soffan och slumra till där ibland mellan kapitlen. Lite så är det med Keplers böcker också. Man läser dem för att fördriva tid. De har snabb handling. De är lättlästa. Blodiga. Ja den här är det verkligen. Ja och liknelsen med kioskdeckare är orättvist för den här skrivkonsten (som om jag skulle kunna avgöra det!!!) har en helt annan höjd. Såklart. Det har jobbats med det här. Makarna Ahndoril kan sin sak.

Jag är en fredens man. Medlem i Svenska Freds, stödjer Amnesty, är vegetarian av etiska skäl. Men ändå går det här hem. Jo såklart jag vet att det är fiction. Jag kan skilja på de där sakerna. Men jag blir ändå lite förundrar över mig själv. För spännande är det.

Under hela den här boken tänker jag film. Författarna har en osviklig förmåga att skapa bilder i huvudet på mig. I en sådan här otäck bok är just det inte alltid angenämt vill jag påpeka. Men film. Varför har bara Hypnotisören filmats. Det här borde väl vara material som alla regissörer borde älska att få hasta sig över, finansiärerna med. Ja jag fattar inte.

Men bra såklart. Man läser vidare. Det går av sig själv. NEJ det blir kanske inte mer kvar i huvudet av den här historien när man läst ut den annat än cliffhangern på slutet. Men den tjänar sina syften. Ett antal timmars spänning. Japp och jag betalar gärna det en inbunden bok kostar för att läsa det här. I alla fall i juletid när man tycker att man skall skämmas bort lite extra. Övrig tid kan man låna den på biblioteket.

Men läs den. Något annat kan jag inte säga efter att själv gjort det i soffan en trettondag anno 2017.

Andra böcker jag läst finns här.

Tjugoen grader kallt. Minus trettiosju är det värsta vi varit med om som boendes här i skogen. Så ingen större fara. Temperaturmässigt. Men saker går sönder när det är så här kallt. Man håller tummarna för att det inte skall det.

Att ta en “ledigkväll” mitt i veckan som jag gör igår hör inte till vanligheterna. Men jag är glad jag gjorde det. Vi ser film, under täcken i soffan,  brasan är tänd, dryck i glaset och några överblivna julkolor i munnen. Före det sitter jag och nästan somnar här på kontoret. Frågan är om jag faktiskt inte till och med somnar en stund där i min stol. Men tala inte om det för någon.

Strålande sol också där ute. Vackert. Vintervackert. Efter att ha skottat, fyllt pellets, kastat kompost, stoppat i motorvärmaren i bilen, sitter jag här på kontoret med mitt ljus tänt och en kopp kaffe upphällt i favoritmuggen. Har man kollektivavtal så skall man jobba fyra timmar idag. Undrar om man har det som låtsasarbetande?

Fast det blir nog en halv dag här nere i lekstugan. Slutar nog vid halv sju och tar ledigt ikväll. Om man nu kan sluta och ta ledig från någonting alls när man bara har ett låtsasjobb?

När det blev jobbigt för min farsa gick han alltid ut i verkstan eller åkte till Träförädlingen. Jag är precis lika dan med mitt kodande.  Det är fegt att inte våga befinna sig i den riktiga världen när det blir kämpigt. Fegt att inte våga komma ut ur garderoben som arbetslös på riktigt som alla andra arbetslösa Losbor. Men den enda gång jag är någon är där i mitt skapande. Det gäller nu när jag skriver det här och när jag gör min musik också. Det är koncentration istället för en massa andra tankar. Jag har alltid hört de där nedlåtande tankarna från världen utanför. Sett dem i handling. I Åkes värld finns de inte. Japp lycklig där precis som jag tror farsan var det i sin verkstad.

Men det är gott att leva. Att jag har den känslan nästan alltid är jag tacksam för. Lite av en vinstlott det där. Sinnet. Ja och vrångheten. Att det inte är klart förrän det är klart.

Men nu skall jag låtsasarbeta. Vandra in i Åkes värld.

K har fyra lediga dagar framför sig från och med nu. Bra. Jag ansluter imorgon eftermiddag. Åtminstone i en dag. Ikväll om jag fortsätter att frysa lika mycket som jag gör just nu. Fryslortarnas förening. Jag kan bli ordförande.

Lillkatten och jag sitter på kontoret. Låtsasjobbarkontoret som det heter och är numera. Eller ett kontor är väl ett kontor hur som helst. Kanske. Eller inte. Det har hur som helst hetat “kontor” i tjugofem år minst så det kan gott få fortsätta heta kontor nu med. Det som förr var skolsalar med flitiga elever. Tre fjärdedelar av de som satt där finns väl i Stockholm numera. Eller i anda urbana samhällskonstruktioner. Tur för dom.

Det är egentligen dags att gå ut och skotta igen. Men det får vänta till imorgon. Den skönhet med att vara ute som jag kände i morse finns inte längre kvar inom mig. Nu bara frusen. Nu bara vinterelände och kallt. Synd egentligen. Eftersom det är så mycket vinter kunde man lika gärna gilla den. Fast om sanningen skall fram. Utan vinter hade man säkert saknat vinter. Hur galet det än kan låta.

Fredagskänsla hur som helst. Är det fredag borde man få ta sig ett glas whisky med bibehållet gott samvete. Borde fått en kanelbulle till det. Men kanelbulle saknas. Dock finns god whisky. En lyx i sig. Man kanske rent av skulle ositta på kontoret i kväll. Se en film istället. Fast det kanske är att ta i för mycket.

Idag känns det som man skulle kunna bli kvar här i den gamla skolan. Oj. I alla fall om det kommer fiber vad det lider ut till husen också inte bara till byn. Eller “när” det gör det. Optimism. Sen får man väl krympa boytan efterhand som åldern tilltar. Det går nog. Elda upp och värma obebodda delar de sista åren. En liten sommarstuga kvar när man trillar av pinn. Men det kräver såklart att man kan komma iväg ut ibland. Årets semesterplan, tre dagar i Malmö. En fri fantasi än så länge. Vi brukar ha en sådan dröm om några semesterdagar med hotellfrukost  den här tiden på året. Som om det är möjligt att komma bort några dagar. I fjol gick det inte. Andra år har det fungerat. Drömmen finns där hela tiden. Såklart. Men två veckor ledigt hade jag förra året. Det har inte varit så alla år heller. Det har snarare tillhört ovanligheterna. Men med åldern så blir man visare. Lite i alla fall. Det kan vara skönt att såsa omkring hemma på går’n också. Ja man är ju ledig per definition nu jämt och ständigt. Antagligen resten av livet om man ser på pensionering och hur tiden rusar fram med en.

De blir inga storverk gjorda idag. Bara småverk. Men många småverk blir också storverk till slut. De klumpar ihop sig. Har en tendens till det om de liksom ingår i klustret. Jag har alltid sagt att jag skall förändra världen. Från dag ett. 1956.  Mina Asiatiska vänner ser inga problem med det där. Inte Amerikanska heller. Européerna ropar “hybris”. Vi har blivit så rädda för att vilja göra stort Varför det? Men mig störd et inte såklart. Jag tänker i alla fall förändra världen. Än har jag inte gett mig. Tro inte det!

Fast trött. Man skulle kunna lägga sig också istället för att sitta på kontoret eller titta på en film. Fast det känns lite tidigt. Men nog skulle jag somna allt om jag la huvudet mot kudden. Men antagligen vakna igen. Pigg. Vid ettiden. Inte lika roligt då.

Fortfarande osäker på om det skall bli vila eller något gjort. Men mat snart. Får bestämma sig under Rapport. Om man inte somnar. Det händer då och då. Varför inte idag.