Trettiotal. Sverige. Raspolitik. Tankarna (och skrämmande nog försöken) om att använda kunskaperna från växtförädling på människor. Den mindre bemedlade har hela överhögheten emot sig. “Knipsa av de svaga skotten. ryck upp de svaga plantorna”. Japp, det är Sverige. Läkarkår. Riksdag. Prästerskap.
Två kvällar i rad. Studio. Eller “Studio”. Lyx. Det är underbart. För mig. Kanske inte för någon annan. I det där fallet räcker egen njutning. Mer än nog.
Vi badar idag. K hoppar i som ett pro. Jag tvekar. Lääääääänge. Men kommer också i till slut. Blundar och sjunker i med tömt huvud. Som ett fallskärmshopp. Kallt. Märker att jag inte längre kan simma. Axel igen. Får vandra omkring. Nedhukad. Duger inte ens längre som andrahandsmarknadsmaterial. Nope. En spillra av den jag var. Redan nu. Ja och då var jag inte mycket att ha innan heller.
Konstaterar att vinterbadare måste vara galna. “Frivilligt”. Liksom!?
Men sommar här fortfarande. En underbar kväll just nu. Augusti. När augusti är som bäst. Jag planerar återigen för lite studiotid. Eller “studio”-tid då. På söndagskväll väcker vi kodaren igen. Sugen. Men skulle kunna skippa det också. Fortsätta såhär. Bara se på. Aldrig återvända.
Steven King skriver om en Amerikansk författare som låter en svart person i sin bok prata som en svart person. Får ränna gatlopp och be om ursäkt för det, eftersom han själv är vit. Så får man inte göra. Var är vi på väg? Alla är så förbannat känsliga. Gynnar den där känsligheten någon endaste en?
Men jag fattar väl inte. Fast tror på solidaritet och lika människors lika värde. Fast sådana värderingar är väl gammaldags numera. Ute. Renat av dumma. “Roffa åt dig”. Istället.
Fast åtminstone är jag i alla fall inte till salu. Inte nu. Inte förr.
Egentligen skulle bilen bara fått fortsätta efter vägarna mot mål man inte visste fanns idag. Suget finns där. Men inte bensinen. Men Hälsingska berg och en sjö som är alldeles egen just där för en stund är inte illa det heller. Man glömmer lätt de verkliga värdena här uppe. Hur värdefulla de är. Allt det där som finns alldeles gratis runt omkring en. Lingonberg. Mansjön. Forsränningen. Stupet nedtill helvetet.
Bensinen räcker inte till Lillhelvetet. Tyvärr. Inte idag. Jag tror att namnet har sitt ursprung i en skogsarbetarkoja placerad just där. Voxnan rinner strax bredvid. All den kalla luften följer samma väg som vattnet. Inget en trött, hungrig, blöt och frusen skogsarbetare i sin koja uppskattar när dagen är slut där på hygget och termometern bara sjunker och sjunker.
Äntligen blir det lite studio. En helkväll faktiskt. Nästan en låt. Och inget handlar om annat än att ha roligt. Tänka sig. Det var annat förr. På Sjuttiotalet. När det handlade om ära och berömmelse. Jag är glad att jag nått ända hit. Nu som gubbe. Visare, klokare, åtminstone i det. Tror jag
Ljusdal idag. Sjukvårdsåterbesök. Men men har glömt bort mig. Finns ingen där som vill veta av mig. Men kanske inte helt förvånande för en person som till och med dörrarna till varuhusen tvekar att öppna för. Det senare är faktiskt sant. Har hänt mer än en gång. Det förra är tyvärr alltså också sant. Vården. Suck. Liksom. Om man slapp. Men pillerburkarna och besöken bara tilltar.
Det enda som saknas i studion är ett glas whisky. Det kan inte hjälpas men det är bensin till musiken. Inte mer än ett glas dock. Jo kanske två. Men det där får väl vänta till framåt jul. Då kan jag unna mig. Fast ur fas har de två blivit. Studio och whisky. Oftast är det för kallt i studion på vintern och alltså inte helt kul att sitta där. Följaktligen inmundigas whisky uppe i värmen. Utan studio. Men kanske borde tränga ihop mig mer i år. I alla fall om kaminen nu äntligen verkar komma på plats här nere.
Det känns som jag skulle kunna dra vidare när jag ändå tar mig till centralorten. De flesta verkar resa iväg någonstans under sommaren. Är det inte Gotland så är det något Europeiskt land. Här verkar det inte ens bli Nordanstig i år. Fjolårets “semesterresa”. Därav suget efter att dra vidare. Bara sticka. Smita. Men gör såklart inte det. Fast jag borde. Egentligen. Kanske. Liksom.
Men bara dagar kvar nu tills man kan dyka ner i glömskan och koden igen. Börjar längta dit. Fråga mig inte varför. Du kommer aldrig förstå om jag förklarar i alla fall.
