Den stora utställningen av Marie Hermansson
Jag läser den här boken med glädje. Kul grepp att låta Albert Einstein vara en romanfigur som går in och ur det som verkligen har hänt. Kul just därför att han sammanvävs så bra med berättelsen och som en vanlig människa (nåja, ganska vanlig människa) i första hand.
Jag berättar om den del i boken där Einstein besöker Nils Bohr i Köpenhamn för min vän fysikprofessorn. Han mumlar något uttråkat (jag har hört det där förut) till svar. Är man fysikprofessor och medlem i Kungliga vetenskapsakademin (som får sig en riktig och välförtjänt käftsmäll i den här boken) har man fått höra “Einstein” flera gånger för mycket redan i inledningen av sin karriär. Men den här Einsteinfiguren behöver inte den där sucken. Men jag orkar inte förklara det. Karriärsklättring släcker tyvärr också eldar inom människor. Det är det sorgligaste jag vet faktiskt. Men har såklart inget med den här boken att göra.
Einsteins resa på en av Köpenhamns spårvagnar med Nils Bohr, där båda, inne i djupa diskussioner glömmer att gå av vid hållplatsen och om och om igen når ändstationerna med stor förvåning är helt enkelt underbar. Möjligen måste man ha en fysikerbakgrund för att uppskatta denna del till fullo. Men ett öppet sinne och i besittning av de vanliga fördomarna om de lärda kan räcka det också.
En bok jag gillar hur som helst. Götaplatsen och Liseberg kommer i framtiden att vara kopplade till den här boken och den stora Göteborgsutställningen. Resterna av en vision. Som blev dyr.
Läs!
Alla andra böcker jag läst finns här.
