Jag ligger där och kan inte sova. Funderar. Det är ganska trivsamt på det hela taget. Jodå, jag antar att så känner man väl bara om det där svårsomnade inträffar rätt sällan som i mitt fall. Det kan säkert vara ett helvete att ligga där och fundera om det händer ofta.
Men så är det inte för mig alltså. Inte nu. Jag tänker på hållpunkterna. Eller hållplatserna. Framåt. Om man får leva.
2021
Den första är såklart 2021. Ja jag skrev faktiskt 1921 först. För för mig låter 2021 som framtiden. Ja och det är ju det det är. På sjuttiotalet sa Erik Bergsten att bilar skulle flyga på 2000 talet, ja, där i framtiden. Nu är man här. Ja HÄR, med. Visserligen flyger inte bilarna men ändå.
Hursomhelst. 2021 så är skuldsaneringen klar. Konkurs för D of Scandinavia AB 1992, en hel räcka jävligt jobbiga år däremellan, frihet 2021. Längre än en mördare sitter. Livstid var väl tjugo år i Sverige tidigare. Men företagare är suspekta. De fuskar bara. Har sparat undan en massa svarta pengar som de förvarar i kistor i sina källare. Det är lite så statsmakten sett på allt det där. Men sakta har det faktiskt luckrats upp. Sakta börjar systemet förstå var pengarna som kommer in i ekonomin faktiskt kommer ifrån.
Men 2021 alltså. Från och med november det året så har jag inga tunga stenar att bära runt min hals. Dessutom blir jag pensionär det året. Men framförallt läget är enklare. Det finns framtidstro. Hopp igen.
Nu skall man leva och vara frisk såklart. Det är förutsättningen. Ingen självklarhet. Men låt oss nu förutsätta det, hoppas i mitt fall. Full fart därifrån alltså. Nåja. Inga risktaganden. Den tiden är över. Dumt för samhället men bra för mig.
Det finns mängder av människor som jobbar på som sextioåringar så några problem därvidlag ser jag inte. Vad andra tycker skiter jag alltså i. Pension är ändå för fegisar.
2026
Nästa hållpunkt är då 2026. Ett ödesår på många sätt. Då fyller jag sjuttio. Farsan dog som sjuttioåring. Det är en viktig hållpunkt liksom. Men det finns ingen anledning att låtas sig hindras av en siffra som “70”. Det kan jag se bara genom att studera min omgivning. Det finns mängder med sjuttioåringar som det är full fart på. Som är hur klara i huvud och kropp som helst. Som lever.
Möjligen skall jag börja röka marijuana som sjuttioåring. Något skall man ju ändå börja med som vuxen också.
2036
Här snackar vi framtid. Åttio år. Nu borde åldern märkas. Men orkar jag hit så har jag arton år att göra storverk på. Nu kanske man får sluta med ytmontering dock. Finmotoriken ni vet. Synen. Det finns inte så starka lampor. Men göra musik borde man kunna och koda en och annan rad borde väl fortfarande gå som en dans..
2046
Nittio. Nu har ungarna tänkt “dö då” i åtminstone tio år. Men med dagliga promenader, med eller utan rullator, så klarar jag nog av att koda lite fortfarande. Möjligen får skärmen bli en av större modell. Förhoppningsvis så bor jag i en timrad stuga långt bort från människorna vid en å där jag kan vila under en björk under trötta dagar.
2056
Hundra. Knappast att jag blir så gammal. Fast visst, åtskilliga i släkten har nått aktningsvärda åldrar. Man vet aldrig. Fast härifrån borde man väl kunna få ta det lugnt. Läsa lite. Lyssna på musik och somna till konserter och teaterföreställningar.
2066
Nu vet ingen att man ens funnits. Men hade man levat var man 110.
2076
Om bloggen fått ligga kvar så blir den intressant här. Det är konstigt. Det behövs alltid alla dessa år för att det vanliga skall bli märkvärdigt. Ja och blir bloggen utgiven som bok så lär väl musiken ges ut den också. Lite Lim-Johan sådär. En konstig gubbe som levde förr.
2106
Har jag inte fått en staty över mitt ihärdiga kodande här så får jag aldrig en. Tänka sig ändå, om det kommer man inte veta ett dugg. Eller bry sig för den delen.
Sen, där någonstans, somnar jag lugnt och stilla och lyckligt. Att räkna år är lite som att räkna får.
Ni vet psykologer. Förr. När man oskyldigt frågade någon
Vad jobbar du med då?
Och hen svarar
Jag är Psykolog.
Den där festen blev sig liksom inte likt efter att man fick reda på det där. Konstigt nog var det förresten oftast på fester man träffade dem. Ja kan vara ett gott tecken också om man tänker efter. Men alltid, vilade inte den där psykologens blick på en mer än den borde? Utforskande? Vad ser hen? Syns det så väl att jag är tokig? Ja, som farfar, som blev tokig för att han läste för mycket. Som sov med det laddade geväret i sängen. Min hjälte. Nåja, jag träffade aldrig honom. Man kan inte vara säker på det sista.
Men psykologer gifter sig ju också. Helt fel går det alltså antagligen inte på alla fester. Men de som går in i förhållanden med psykologer har väl sina problem de med antar jag. Tar det där förhållandet som själva fixen. Som de som gifter sig med läkare. Ja det kan vara fördomar det där också. Jag tillhör inte den 1 % av samhället som har råd med (välbehövlig) terapi för att lösa upp knutar från förr. Såååå väl känner jag alltså ingen psykolog.
Hursomhelst. Numera har jag jobbat i skolans värld. Det dräller av psykologer där kan jag meddela. Har jag lärt mig att de alla har (stora) egna problem som de är fullt upptagna med att reda ut så de där utforskande psykologblickarna kan man bara bortse ifrån. Det är bara en maskerad blick av förvåning över att det tänks där inne i det egna huvudet och över de tankar som uppstår som från ingenting och inte minst en rädsla för att man trotts allt är den tokigaste i rummet.
Möjligen hade jag faktiskt en poäng från början med det här resonemanget. I alla fall verkade det så tidigare när jag duschade men nu här på låtsaskontoret verkar det faktiskt inte finnas någon. Anledningen till man aldrig blev ståuppare.
Det är som det är.
Du som läser får leva med det.
Apropå psykologer så gjorde jag för några år sedan en serie radioprogram. Ja “gjorde” är en överdrift. Jag deltog. Antagligen, som enda merit, inkvoterad för att jag var man dessutom. Men roligt var det. Jag kunde gärna fortsatt med det. Det finns en nerv med det där “live”. Men så skickade jag en reseräkning. Jo för man sa att det var OK. Sen blev det inget mer med det där. Man skall nog helst bara vara glad och tacksam för att få vara med i radio. Inte ta betalt. Hur som helt är det det enda gången jag fått en kontrolluppgift från Sveriges Radio.
Ja media. Jag skrev ett sådant där kåseri för en några lokal tidningar också under ett drygt år. Det kändes faktiskt som jag hade en röst. Enda gången i livet jag känt att jag haft det. Sen bytte man redaktör. Det blev noll kommunikation. Inga svar på mail. Inga kommentarer eller uppmuntrande upprop. Inga påminnelser om deadline. Ingeb respons alls ens när man skickade in den överenskomna krönikan någon dag före deadline. Inte förrän en dag när redaktören ringde och sa att
Vi har bestämt att vi skall använda interna resurser till våra krönikor.
jag
Jaha?
Vad mer kan man säga liksom. Så dyr var jag faktiskt inte.
Ja och nästa vecka så var det hon (japp den nye redaktören var en hon) själv som skrev krönikan jag brukade skriva. Man bör notera när man blir utmanövrerad. Ja och fler egna resurser blev det bara just på den punkten. Övriga krönikörer kvarstod i tjänst. Antagligen dög man inte. Något man borde fått prata med en psykolog om.
Fast naturligtvis gjord det där ingenting. Ingen läste dem i alla fall. Det är ju så med de lokala tidningarna. Man är där på en helsida. Går ut senare på dan och tycker att alla känner igen en. Blir lite blyg sådär. Men i verkligheten har ingen sett artikeln ens. Man kan ha hur många artiklar om sig själv som helst i lokal press, man blir liksom aldrig något ändå. Förr kunde TV kanske gör sådant. Tänk Snoddas. Men knappt dom heller nu för tiden. Det krävs en dokusåpa och en nakenchock minst nu för tiden för atr ens nudisterna och Facebookarna skall gå igång.
Men jag gillade att ha en röst. Tvivelsutan gjorde jag det. Att skriva blogg är motsatsen. Man skriver in i void. Inte Blondinbella kanske. Men åtminstone jag känner det så. Som att skriva dagbok.
Fast antagligen spar det där skrivandet pengar som istället skulle gå till psykologisessionser.Man får ur sig lite frustration när det kokar.
För övrigt så står allt stilla. Bredband. Nada. Tystnad. Ingen plan. “Kanske i framtiden” har det blivit. Ja och axeln. Tystnad där också. Måste väl ringa och kolla. De har säkert glömt bort mig. Som sjukgymnasten i somras. Man åker till Ljusdal men är bortglömd. Litar inte på sjukvårdens administrativa förmågor. Inte en centimeter ens.
Fast nu. Låtsasarbetsdag och fredag. En bra kombination. I ett liv. Ja ett liv som inte är så pjåkigt ibland trotts allt.
Source: Los Kyrkbyväg 72, 74, 78 | Villor i Ljusdal | Blocket Bostad
Jag ligger där och kan inte sova. Funderar. Det är ganska trivsamt på det hela taget. Jodå, jag antar att så känner man väl bara om det där svårsomnade inträffar rätt sällan som i mitt fall. Det kan säkert vara ett helvete att ligga där och fundera om det händer ofta.
Men så är det inte för mig alltså. Inte nu. Jag tänker på hållpunkterna. Eller hållplatserna. Framåt. Om man får leva.
