Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen
av Magnus Uggla,
Från sidan 21 i boken
“The Clash skulle spela på Grönans stora scen i början av sommaren -77? Jag gick dit och Clash var det första stora punkbandet som jag såg live, Konserten var helt fantastisk och gruppen spelade som om det var på liv och död. Joe Strummer sjöng med sådan inlevelse och frenesi. Endast Ian Hunter har golvat mig på samma sätt tidigare. Dessutom såg de farliga ut på scen, man var nästan lite rädd för dem och både jag och den övriga publiken var tagna av konserten.
Direkt efter spelningen åkte jag till studion för att göra sångpålägg på några av låtar till ‘Va ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt’…”
Den 14 juni 1977 händer det här. Det är en fantastisk försommardag i Stockholm. Sådär fint som det bara kan vara i Stockholm den där tiden på året. Jag ligger i lumpen. Visborg, vårt fartyg ligger i Berga, så vi rockintresserade tar oss in till stan. Vi är väl fem sex pers kanske. Vi står där ganska nära scen och väntar som man alltid väntar vid rockkonserter. Någon viskar “Magnus Uggla står bakom oss”. Jag kollar in den lille snubben med stort hårburr och jeansjacka som står där. Tänker, stackare, du kommer inte se ett skit av den här konserten om du står där bakom oss. Vi var nämligen allesammans rätt långa. Jag får viskande förklarat för mig vem han är, men jag som bor på landet har inte en aning om varesig “Sommarnatt” eller “Bobbo Viking” eller någon Magnus Uggla heller för den delen. Stockholmarna ibland oss har dock full koll. Någon kultsnubbe liksom. Ja och så börjar dom skrika och hoppa på scenen.
Efter den där konserten så åker han alltså till studion och lägger sången på en Svensk klassisk platta. Den skiva hela Sverige diggade sen när man muckade från det där stabsfartyget. Som faktiskt kändes som något nytt och fräscht.
Men grejen är att just där och då, vid den där konserten, är vi nära varandra han och jag eftersom vi när exakt samma dröm. “Vi skall bli rockstjärnor”. Visserligen vet vi inte om det. Han noterar väl inte mig och jag bryr mig inte om honom. Ja och vad hade hänt om man tagit upp snacket med honom? Ingen vet. Det är också ointressant såklart. Helt ointressant. Men ändå. Liksom.
Jag tyckte konserten var förbaskat tråkig och intetsägande. Jag vet inte om det är tiden och själva avståndet till den i sekunder räknat som gjort den där konserten till en klassiker, jag har hur som helst aldrig hört en enda som sagt att den var tråkig. Fast det var den. Urtrist.
Men boken. Ja man måste såklart läsa den här boken. Speciellt om man läst Ugglas blogg en gång i tiden och gillat den. Man får väl ungefär det man förväntar sig för pengarna. Uggla är äldre än jag men fortfarande mycket pubertal. Hans relation med sin mamma är inte helt lätt. Hans divalater svåra att sympatisera med. Det är knulla, supa och pissa i pizzasalladsskålar. Mycket lite får man veta av vad som föregår inne i Magnus burriga huvud. Jag saknar det. Men känner honom inte ett dugg mer efter att ha läst den här boken. Den förstärker i stort sett bara hans image.
Men ändå. Gillar man. eller har man gillat Magnus Uggla skall man såklart läsa boken. Det är både han och boken värd.
Alla andra böcker jag läst finns här.
