Jag gillar verkligen sådana här artiklar. De om alla de där människorna som sitter runt om i landet och gör storverk. De finns så många och är man inte inne på deras specialområde så har man ingen aning om att de finns. Fast det gör de, och nästan alla jobbar hela vägen in i kaklet för deras drivkraft stavas “passion”.
1954 spelar Bill Haley & His Comets in ”Rock around the clock” och inleder en ny musikalisk era. Samma år säger en 18-årig Bernt Malmqvist upp sig från postverket för att börja bygga mikrofoner i en källarlokal i Vällingby. 64 år senare tar jag tåget till skånska Åstorp för att träffa en man vars kärlek till mikrofoner är lika gammal som hela rock’n’roll-historien.
Jag skickar upp en build som är trasig. Så kan man ju inte ha det. Får sitta här en stund till. Fixa. Annars dumstrut på huvudet hela dan imorgon. Efter vad jag fick berättat körde man med det på Microsoft under Windows NT bygget. Hur det är nu för tiden vet jag inte. Världen var mindre då och där. Ja och här sitter man med dumstrut på hela dagarna i alla fall.
Hostar och snorar gör jag fortfarande. Finns det ett slut på den här förkylningen? Antagligen inte. Han/hon/det/gud’s straffdom till dem som inte tillber den ende han/hon/det/guden. Hur man nu beter sig för att bli så enkelspårig.
Neon och avgaser drar nu som alltid på hösten. Neon i bildlig mening då. Har ju blivit svårt att hitta ädelgasskyltning på annat än museum numera. Men en del av hösten hör verkligen till städerna i mitt sinne. Behöver det där livet runt omkring mig medans allt lägger sig i vila där ute i skogen, på stränderna och på åkrarna.
Jaha och där var då “felet”…
Koda, koda, koda, kompilera…. igen…
Ursäkta pausen. Fast den märks såklart inte egentligen när den hamnar i ett sådant här flöde. Alltså inte för dig som läser. Här har man kontroll på tiden. Jag alltså. Leker han/hon/det/gud. Som på film, som i böcker. Men de flesta bryr sig såklart inte om sådant. Har fullt upp med Insta och Fejjan och lekprogram på tv. Antagligen med rätta. Tiden är en bitch.
Nu färdas koden ut över Atlanten igen. Bättre lycka denna gång tror (och hoppas) jag. Själv tänker jag färdas upp till min säng. Där, läsa en timme. Njuta av en härlig bok. Vad vore livet utan böcker?
