Month: September 2021

Första snövädret.

Nope inte ännu. Men snart. Traditionen säger att det där kommer omkring den 15/10. Det brukar stämma. Trots uppvärmningen av jordklotet. Jag längtar inte. Fryser redan.

Fast vinter levererar nästan alltid mer jobbarväder, ja till och med mer låtsasjobbarväder. Tur att det är båda, eftersom att “låtsas” är på avtagande här. Femtiofem dagar kvar. Ingenting såklart. Sen en utandning och “låtsas” är för evigt borta. Men allt är förhoppningsvis som vanligt ändå.

Men jag knappar på som jag alltid knappat på. Ser inget slut på det ännu. Även om den dagen antagligen kommer. Systemen i kroppen faller samman bit för bit. Sorgligt men sant.

Sen är det ju så med framtid. Man kan aldrig vara säker på att man medverkar i den rolluppsättningen. Lika bra att leva nu måste slutsatsen av det såklart bli. Sen kan man såklart diskutera om “knappande” är ett fullgott liv. Men jag ställer mig frågan varje dag. “Är det det här jag vill göra?”. Svaret är oftast “JA” utan att funderande och tänk över den saken behövs och jag litar på mitt flin och en gokänsla i magen när jag träder in i lokalerna. Men visst. Tveksamheter kommer över en ibland. Men de toppar sällan listan särskilt länge.

Men framförallt handlar alltsamman om att jag slutat att fråga mig “varför?”. Det räcker liksom med det här jag har. Jag behöver inte mer. Sen må jag inte vara den där populära bloggaren som alla läser inläggen av, eller han som levererar de hotta musikhitsen, eller ens den som kammar hem miljoner på sitt knappande. Det är OK ändå. Visst kan framgångsdrömmar vara positiva. Men som drivkraft är den oerhört överskattade.

Ändå kommer alla bedöma en från de där framgångsindikatorerna. Har man inte dom upphängda på väggen så är man alltså misslyckad. De flesta måste in i den där “framgången” först för att förstå att den inte är värd ett skit om man inte är nöjd i grunden med sig själv och sin gärning. Det är faktiskt så att en stor del av de framgångsrika använder år och stora mängder slantar för att komma fram till att “det var bättre förr”. Innan framgången.

Men de flesta tror såklart inte på det där. Spelet är att jaga det som inte gå att nå. Livet === jagandet.

Sorgligt.

Fast kanske är de där slutsatserna en dåres försvarstal bara.

OK för mig. Jag ställer gärna upp som definition på “dåren” om de som ses upp till idag nu är de de är.

Men knappa på gör jag och knappa på kan jag. Visserligen drabbas man väl av mycket skit i det också. Men generellt gäller att ju sämre någon är på något desto mer skit kastar man omkring sig. Programmerare är inget undantag. De där som gnäller över andras kod är ofta de största soporna själva. Vi med x * 10K h i bagaget kan såklart flina åt det där. Alla med erfarenhet vet att med kunskap kommer också ödmjukheten.

Undantaget som bekräftar regeln är kanske Linus T. möjligen.

Eller kanske är det tvärtom.

Någon misslyckad programmerare kan forska i ämnet.

Livet med kattunge tär på krafterna. Gamelkatten som alldeles nyss var lillkatten, är inte glad åt nytillskottet. Inte helt oväntat såklart. Men det blir en av oss som får sova på soffan och en som får sova i sängen så att var och en av de fyrbenta får sitt av gosigheterna. Frizoner. Man får bjuda till. Det var min tur på soffan inatt. Halvsovit.

Såklart verkar Petite, lillkatten, f.d. , tycka att allt det här är mitt fel allt det här. “Visst hade vi det bra innan den där kom!” Allt rinner neråt som vanligt. Där nere står jag. Alltid.

Men saker skall nog bli bra vad det lider. Det hoppas man ju i alla fall. Och blir det inte det så blir det det ändå. För att det måste.

Dags att packa ihop. Halvdag. Slut ändå. Men fredag. Nu får allt vara till på söndag. Det är bara så.

Har hämtat en ny familjemedlem. En kattunge. Järvsöbördig. Det haltar lite däruppe. Lillkatten, nåja gammelkatten numera, sex år, gillar inte. Van att vara herre på täppan. Men det blir väl bra vad det lider. Som det brukar. Kul.

Annars knappas det. Jag en dator och ingen mer. Man får leva med det.

Helg brukar innebära andra projekt. Vi får se hur det blir den här helgen. Kattungen kommer väl först i prioriteringen. Sen Petite. Efter det får det andra komma. Som sig bör. Men något kankse man skall kunna ta sig an. Måste ju hitta ett namn åt den lille också. “Katten” duger inte i längden.

Så livet vandrar på. Somnade någonstans efter tre inatt. Drack såklart kaffe sent så det var självförvållat. Men trötthet i huvud och kropp nu alltså. Gissar att det snart är powernapp på grön IKEA soffa som gäller som en överlevnadsåtgärd. Har man tur vaknar man där innan det är läggdags. Har man otur, ja då vaknar man inte. Skillnaden mellan att få se en film, serie eller annat ligger i det där. Helst vill man se. Avkoppla sig från låtsasarbetet.

Så over and out härifrån alltså. Tänker inte nämna musikkanalens all time low. Man är ute. Död. Kastad på skräpberget. Lila brta det kanske. Eller “det var på tiden” kanske man kan uttrycka det hela. Men får väl återvända som ABBA gör. Men på mitt sätt. Undrar förresten om man kan sjunka ner till noll lyssnare / månad? Då kanske det finns jumbopriser att hämta. Men skit såklart. Allt jag gör. Tydligen.

Nu helg. Slicka sår. Äta mat. Sova.