Categories
Betraktelser & Berättelse

Mattegrafitti

Categories
Böcker

Senast lästa bok

Biodlaren från Aleppo av Christy Lefteri

Den här boken skulle jag vilja tvinga varje KD röstande, varje M röstande och varje SD röstande att läsa. Om jag kunde. Om jag trodde på tvång som metod. Jo, de som är “kasta ut”, “skicka hem” människorna också. För egentligen skulle väl alla läsa den. Den träffart så jäkla rätt. Vanligt lyckligt liv som förvandlas till helvete och förnedrande flykt. Det där vanliga lyckliga livet som vi lever här nu och därifrån vägen ner i helvetet utan någon möjlighet att ta sig därifrån igen.

Läs stycket i den här boken där två rebeller bestämmer sig för att öva prickskytte på ett litet barn som leker på en gård. Det ofattbara. Eller männen som frossar i perversiteter bland barnen i ett flyktingläger som vore de ett uppdukat smörgåsbord att ta för sig av. Osv, osv.

Tar man inte till sig. Förstår man inte. Ja då måste man vara en av de där som är som de där männen som övar prickskytte på de mest oskyldiga för sitt eget nöjes skull. På annat sätt kan det inte vara.

LÄS!

Andra böcker som jag läst finns här.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Vernissage

Vernissage utan champagne. Mer franska än en vanlig dag bara där. Men trevligt att se lite folk. Skolungdomarna har jobbat med att ta fram pridelogga för Lo(o)s. Bra. Hugger mig en näve chips mot bättre vetande. Hur slutar man äta sådant när man börjat? Jo, man går därifrån. Den enda lösningen på ett sådant problem.

Bosse och Pia är där. Känner igen. Bosse 2 också. Andra med. Känner inte igen. Så är det för en backstugesittare. Man ser folk så sällan att de hinner förändras så pass mycket med år tillagda till sina liv att man inte längre vet vilka de är. Och jodå. Jag har alltid varit dålig på ansikte kopplat till namn. Blir inte bättre med år som går.

Pridefanor vajar över byn. Trevligt tycker jag. Det känns som om vi befinner oss i samtiden. Så känns det inte varje dag annars. Jag gillar.

Själva nöjer vi oss med en handflagga här på kullen. Det bästa vi kan åstadkomma. Länge leve kärleken nynnar jag så det hörs över hela byn. Nästan. Liksom. Hur-som-helst och upp-och-ner.

Men semester och ledighet fortsätter. Livet är enkelt. På väg mot enklare. Alltså är allt gott. Ja i alla fall om jag får ett solvarmt rött körsbär fört över mina läppar in i en längtande mun om en liten stund. Glädjeämnen i juli månad. Svårare än så behöver det inte vara.

Fläder ger blommor till två satser saft i år. Hade nog kunnat blivit två till. Men någon måtta får det allt vara. K står för saftningen. Jag för barfotatrampandet och uppdrickandet under vintermånader när iskalla vindar jagar oss in i varma rum.

Såhär ser vinnarloggan ut

Finemang om du frågar mig. Hej och hallå liksom.

Fast nu… Ja, nu, skall jag greppa hammare och såg igen. För en skrivbordsstillasittare finns det glädje i att hålla de där jordnära tingen i sina händer. Till och med att få stickor tas emot med tillfredsställelse. Det är på riktigt alltsammans. Liksom. På riktigt på ett sätt som ettor och nollor aldrig kan bli hur än skönt de förpackas.

Så varför sitta här inlåst på ett låtsaskontor alltså. Nej, ut, ut, ut, – frihet.

Categories
Swedish

Pridevecka i Lo(o)s

Känner stolthet över olikheterna som förenar oss.

Categories
Betraktelser & Berättelse

“Den gamla damen”

“Den gamla damen” skämmer bort oss i år också. Mängder med körsbär bjuder hon oss alla som älskar henne på. I år trotts att vintern var svår med sina isstormar med seg kall is som kletade sig fast på sköra grenar, blev tunga och förstörde och bröt av. Men livet vinner alltid över smärta och döden. Man lär sig det av dagar som går.

Planen är att plantera en liten syster åt henne i år. Våra planer blir kanske aldrig kanske riktigt till verklighet i den tid vi placerar dem, men i så fall får det bli av nästa år eller året efter det då. Det där är bara tid. Körsbärsträd växer nämligen inte på träd. Man får hosta upp en hel del kronor om man vill ha ett.

Men jag gillar verkligen det här trädet. Skatorna gör det dom med. Trastarna likaså. Vi delar broderligt och systerligt varje sommar på det som serveras. Allt annat vore såklart ett skämt. Men sommar utan att få stoppa in ett solvarmt och sött körsbär i munnen blir ingen sommar. Ja, det tycker vi alla. Skatorna, Pica Pica, mest. Jag önskade att alla gamlingar på ålderdomshem haft en stor trädgård nära sig med äpplen och päron och körsbärsträd så att de kunde njuta som jag en dag som den här. En oas där man kunde få dö i en solstol under ett äppleträd om man så ville en dag när alla orkars ork lämnat en.

Men för mig är det alltså gott att leva också denna måndag. Den som ändå hade något att klaga på.

Lekte i studion igår under kvällen. Gjorde “klart” en låt som legat och ruttnat ett tag. Eller kanske… , snarare, blev den “klar”. Gick till sängs med en känsla av missnöjdhet över resultatet men vaknar på morgonen och lyssnar och tror att jag ändå kan stå för det som sägs och hörs. Vi får väl se vad det blir till slut. Någonstans får man ju bestämma sig. Här är det ändå så att det blir lite vad det blir det där som kommer fram. En känsla av frihet och ickeinlåsning ingår i hela processen. Sätt på mig bojor och ge mig en att-göra-lista och jag dör.

Idag, 2014, tog en älgkrock Lars Jonsälls liv. På väg hem efter en Scorpions konsert. Scorpions spelades på hög volym i bilen. Tjoff. Tiondelar av sekunder. Jag har själv varit med om det. En älg, en bil. Tröghetskrafter. Det känns som om det var igår det hände. Det kändes bra att få sjunga på hans begravning. Tacksam för att jag fick det. En bra människa han Lars.

Skulle egentligen behöva en låtskrivarhelg i Orsa. Har varit fantastiska möten med andra musiker med ny insikt i hur egen musik skapas. Första gången. Första dan. Efter att vi presenterat oss. Slängde man in oss i olika rum och sa “gör musik”. Jag och en tjej. Man får släppa hämningarna då och bara köra. Ja och musik blev det. Peter Lundblad peppade oss all med sitt lugn, sin vänlighet och sin respekt. Magnus Carlsson (en av gråtarna) nästa gång.

Men vill köra ett projekt där jag vänder på min musikskaparprocess. Nu – beat, musik, sen motvilligt text. Istället. Vill skriva text, sen göra musik. Jag gillar ju båda men av någon anledning inte tillsammans. Varför det? En knut där som behöver knytas upp. Helt säkert. Ja, ett projekt till att hinna med innan man dör alltså.

Inkorgen i mailen har nått 2361 mail. Då har jag såklart hanterat en del också. Om två veckor är det dags att ta sig igenom det där. Känns långt borta just nu. Men vet ju hur fort det brukar gå. Trivs faktiskt ganska bra med läget som det är just nu. Avspänt är sammanfattningen. Gott alltså.

Nu skall jag gå ut och leta mig ett riktigt rött och läckert körsbär. Så det så.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nope – Inte är det jag!

Den hårdast arbetande gubben i världen? Nope, inte är det jag. Åtminstone inte just nu. Definitivt inte så. Lata dagar fortgår här på kullen. Men varför inte? Man får unna sig. Denna sommar som är som de man minns som barn. De som egentligen inte fanns ens då utan bara är filtrerad och skapad drömtillvaro.

Två veckor till. Sen femtio i selen. Om man så vill. Hundrasex dagar kvar till pension. Så man gör som man vill efter det såklart. Ja och jo, jag vet vad jag vill. Det valet är hur enkelt som helst. Egentligen finns det väl inget val.

Men fantastiska dagar är det här på kullen. nedanför pågår Lo(o)sveckan. Den berör mig inte mer än att jag skall bevista pridevernissage och hejar på prideveckan som tagit sig ända hit upp till skogarna. Önskar bara att vi haft en flaggstång här på kullen så att vi kunnat hissa en stolt prideflagga över byn. En hyllning till olikheterna. Ja och kärlek. Varför kan man inte få älska den man vill? Varför skulle det vara fel men vald kärlek? Självklart är ingen kärlek felaktig. All kärlek är vacker. Är du kär i en hammare. Go for it. I alla fall om hammaren är med på noterna.

Flaggstång förresten. Staffan tog ner en ståtlig gran i sin skog och forslade upp den hit. Jag barkade den, hyvlade och målade den. Men fick aldrig upp den. Vem skulle man be om hjälp med det liksom. Flaggstängernas Viagra? Så den låg där och ruttnade upp. Då var Staffan redan borta. Prostatacancern hade tagit honom. Han var en av de första männen som vågade tala offentligt om det helvetet. Räddade många liv genom att få iväg gubbar till provtagning.

Kroppen har det svårt med att stå hela dagarna. Van som den är att sitta. Jag inser att det måste tillföras träning efter den här semestern. Det här går inte. Inte om jag skall försöka hålla ut ett tag till. Men för en stillasittare som mig är det skönt att vara ute och röra på sig. Konstigt nog känna alltid det man gör med händerna som ett riktigt arbete. Aldrig samma känsla med det man gör framför skärmarna. Fast insatsen definitivt är högre i det senare fallet.

Har förresten också förstått att jag kissar som en god muslim. Bara en sådan sommarinsikt. Vi blev helt plötsligt många fler.

Det finns folk som inte hejar på mig här på byn. Ja till och med inte ens ser mig. Men ser gör de såklart. Men låtsas att de inte gör det. En är en offentliganställd man som en gång stod här och flinade efter att ha stängt av vårt vatten. Svåråren efter konkursen och vi klarade inte vattenräkningen. Jag glömmer aldrig den där glädjen han verkade känna över det där. Storgubbe numera enligt egen syn. Ja då också med säkert. Men en piss i havet innehåller såklart mer substans än vad han presterar ett helt liv. De som själva tycker att de är förmer är alltid de minsta, ofta mikroskopiska, krypen som rör sig på planeten.

Sådant där stör mig inte speciellt mycket. Jag känner inte så många här ändå. De jag hejar på och som hejar tillbaks är inte nära. Kanske skulle jag ha ansträngt mig mer för att bli en del av de här människorna. Men egentligen har jag väl aldrig varit just det.

Men jag skall greppa hammaren igen. Tamefan vad gott och tillfredsställande ett enkelt hantverk ändå kan vara. En hammare, lite spik och några återanvända plankor. Bygga något. Ett växthus t.ex. Som blir “klart” till slut. Härligt.

Njut av livet kamrater. Jämvikten är din broder. Den ökande entropin, din syster.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Som vanligt

Jobbarskorna packar ihop. Sulan lossnar. “Flipp”. “Flapp”. “Flopp”. sådär. Bara att kasta. Men använda som “finskor” – alltså för daglig användning – ett år och sen kanske sex år som jobbarskor är inte dåligt för tre hundra lappar i inköp. Mer ger jag sällan för mina skor. Sliter ut dom tills de verkligen inte går att använda. De flesta skulle ha kastat dem efter första årets användning såklart. Ja eller ännu hellre inte “köpt sådan skit”.

Som tur är har jag ett par Birkenstock ESD skor. Skitdyra. Men inte köpta av mig. Jobbskor på riktigt. Konstruerade för användning i lokaler där känslig elektronik tillverkas och hanteras. Tjugo år gamla vid det här laget. Outslitliga. Nästan. Ett minne från tiden på CC Systems i Alfta.

Man halkar omkring i dom alltså. Swish, swish swish.

Får svänga in på Erikshjälpen och leta i hyllorna.

Som varje sommar så tittar gamla lärare eller skolelever in under sommaren. De har minnen härifrån det gamla skolhuset. Bra och dåliga. Igår ett trevligt äldre par från Stockholm hit där hon hade ett ursprung i Nyby och han från Edsbyn. Alltid skojigt.

Ledigt alltså. Snickrar lite. Hasar runt i trädgården. Det är inte så dumt att leva. Så tycker man. Även såhär och i det här. Man är en enkel själ med enkla behov.

2055 mail i inkorgen stressar lite. Borde sätta mig en kväll och ta mig igenom dom för att lämna alla frågetecken bakom mig. Men från “borde” till “handling” är det ibland väldigt långt. För långt. Nästan alltid.

Ulf Lundell har hittat en kvinna att älska. Är väl bara att gratulera. Lycklig blir han inte. Inte hon heller. Men journalist så hon kan alltid tjäna en ordentlig hacka på “Året med Lundell”, sen efteråt. Den avslöjande boken nu på allas läppar och utgivningskontrakt med lämpligt förskott redan garanterat. Alltså, inte lätt att vara kändis. Stackars, stackars, gubben Lundell.

Gissar att det finns mer än en som tillbringar dagarna på en väl vald strand under den här sommaren. Njutningen. Svårt att förstå det livet för mig. Ger myror i kroppen av att bara tänka på det. Fast kan man ligga och läsa och sova i en soffa borde det väl fungera att göra samma sak på en badstrand också. Man borde prova alltså.

För tio år sedan gjorde vi resan “Sveriges kust”. Tanumshede upp till Norrköping. Småvägar. Hela tiden så nära kusten som det gick att komma. Inga planerade stopp. Det fick bli övernattning där man hittade sådan. Mat där man hittade mat. Stor frihet. Alltid på väg. Jag lever fortfarande på minnena och känslan från den där resan. Men vill sträcka ut den till Europa. Några veckor utan mål i en bil man kan lita på. Jag hoppas vi kan realisera den resan innan slutet. Ja kanske göra samma sak i USA också. Östeuropa.

Farsan ville alltid till Island. Men kom väl aldrig iväg. När man dör bör man i alla fall ha så få “synd att jag inte…” som möjligt m,ed sig i bagaget. Det vet jag. Men hur man än försöker blir det några som hänger på en som inverterade medaljer. Det går inte att komma ifrån. Det finn sju så mycket man vill. Men “lycka”. I grunden handlar det väl om att göra det man vill. Inte det som andra vill eller det som förväntas av en. Hur enkelt som helst. Boken om att bli lycklig. En sida.

“Gör det du vill”

Hade jag pengar skulle jag ge ut den.

Men det har jag alltså inte.

För att jag för det mesta gjort det jag vill.

Fast just nu säger viljan att jag vill ut och snickra lite. Dag som skall gå. Lite fredag hela veckan här. Känns åtminstone så. Det enda problem man har är “vad skall vi äta”. Valet av en film eller serier att titta på där på kvällen. Noll storverk. Noll världsförändring härifrån. Noll – noll. Ja, och noll.

Den vackra sommaren fortsätter hur som helst enligt alla prognoser. Jag tänker INTE klaga. Bara njuta. Hämta in och suga i mig all energi som svirrvlar runt där i luften. Samla på mig en del av det där och spara tills Hulktider och bilrutskraparmorgonar är över oss igen.

Det är gott att leva.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Gösta Hedman

Han ansågs väl lite besvärlig sådär. Gösta. Eller Gösta Hedman. Farsans bror. Min “besvärlige” farbror. Ofta var han helt enkelt för mycket. Eller för litet. Manodepressiv. Med djupa dalar och höga toppar som nådde hela vägen upp till Mount Everest. Dalarna var besök ner till helvetets förgårdar. Fast jag gillade honom. Såklart gjorde jag det.

Tavlorna på väggen i vårt sovrum är hans verk. Den ena målade han i vår lägenhet. Jag var med när han gjorde den. Målade nog jag med på mitt eget blad. Motivet är Voxnan som söker havet utanför vår lägenhet.

Den andra fanns kvar som lösblad efter hans systrar. Eller “Lilly och Anna” som vi alltid sa. Som om de var en oskiljbar enhet. Ja i mycket var de väl det också hela vägen in i döden. Men den där bilden fanns där någonstans. Hans hand känns igen så väl. Vi ramade in den och hängde den bredvid den andra. Vi gillar dom där bilderna både K och jag.

Gösta var musiken också. Vi delade den passionen. Två dragspel som var hans ligger här i “studion” och väntar på att någon skall visa dem lite kärlek. Vispråmen Storken. Sid Hansson. Jeja Sundström. Cornelis, Finn, Evert. Och så Gösta då såklart.

En tid ägde han en karusell på Skansen. En annan tid en musikaffär. En idiot och dumskalle gjorde sig av med hans röda Italienska sportbil. Borde ha varit kvar. Det fanns mycket glädje i Gösta. Han kunde dyka upp. Alltid på topparna. I dalarna var livet inte så roligt såklart. Utan syster Lilly, som tog ett större ansvar för sina syskon än man kan begära av en människa efter att deras mamma, min farmor, dog, hade det nog gått helt åt skogen. Kanske gjorde det det ibland också. Jag känner så lite av historien.

Senare i livet försökte jag närma mig honom. Jag hade hittat farfar och hans liv. Förstod att Gösta var den ende som haft någon slags kontakt med farfar. Men han svarade aldrig på mina närmanden. Morsan tyckte nog det där var “väck inte den björn som sover“.

Men bilderna hänger där såklart. Inte värda en krona. Jo ramarna kanske. Men älskade. Synnerligen sorglig är den vars livsnjutningar mäts i dollars.

Categories
Böcker

Senast lästa bok

Normala människor av Sally Rooney

Om att älska. Och om hur svårt det är. Fast man har hittat en person man står närmare än någon annan. Känner att det här borde bli film. Ser idag att den faktiskt finns som serie på HBO Nordic. Gillar boken mycket.


Andra böcker som jag läst finns här.

Categories
Betraktelser & Berättelse Meterologi

Århundradets storm

Det är dags att reva segel och söka en skyddad hamn här på kullen.