Det bli mörkare. Det blir tystare. Fast sommaren bara har börjat. Egentligen. Fast anar det gör man såklart. Om man inte är helt blind och döv och dum i huvudet. Att det har vänt. Ett konstaterande. Inget tyckande där.
Fast funderar inte så mycket på det där just nu. Försöker ta mig nerför de uppvarvades branta – normalt uppåtgående – spiraltrappa. Långsamt alltså. Inga fria hopp. Det går sådär. Vaknar mitt i natten och är redo att sätta igång. Men skall ju inte dra igång hjärna och knappande fingrar så jag går motvilligt och lägger mig igen. Somnar. Vaknar två timmar senare med samma känsla. Genomlever nätter på detta sätt alltså. Utvilad blir man inte.
Men neråt går det. Man förstår också att behovet finns där i en. Så njuter av att greja lite under dagarna. Bygger växthus. Det lilla. Jag är ingen mäster. Men det brukar gå och bli och stå där till slut det jag gör i alla fall. Visserligen utan applåder men jag var en ung man när jag lärde mig levb´a utan dem.
Drygt tusen olästa mail i inkorgen. Skiter i dom. Har angripit några. Men de är ytterst få. Skönt det med. Resten kan vänta. Mogna. Ja en del kan till med få ruttna.
Meteorologerna säger regn i helgen. Jag funderar skarpt på att smyga in i “studion” om det blir så. Det är den där Ljungström, bussförare, grottmänniska och musiker i ett, som lockar och pockar med bidrag från sina egna sessioner i Hudiksvallska övningslokaler. Världen blir visserligen inte ett dugg lyckligare och gladare om jag gör mer musik. Men jag blir det. För mig behövs inte mer än sessionen. Sandkonsten. Jag hör inte till människorna. Troligen inte i alla fall. En gång gjorde jag nog det.
Ont i ryggen idag. Sådant där gammelgubbsgnäll alltså. För alltid har man ont någonstans. Alltid skall man tjata om det också. Håller den delen av texten kort åtminstone. Alltså inte alls i proportion till hur ont det faktiskt gör att ha ont i en gammelgubberygg.
Använder plankor som kommer från Orsa till “lilla växt huset”. Sågat virke från “Farsans skog”. Det som legat orört i uthuset i tjugo år och mer. Det där var släktens skog före det. Går långt bak i tiden. Från ett av Dalarnas supersmala men långa skiften som delats och delats och delats och delats bland barn och barn och barn. Men ändå. Känner det där speciella. Den där kopplingen tillbaks i historien och till förfäderna som fans för och som hade samma blod. Kunde inte använt det virket till ett bättre projekt tror jag. En solmogen tomat som man kan sätta tänderna i och njuta av är väl i sig en hyllning till alla de som gick här före en själv. Det är så man får tänka. Jag kände en kille en gång som kunde ställa sig på gårdsplanen och säga att här har sjutton generationer före mig brukat jorden. Ett ansvar. En speciell känsla. Men också en boja.
Katten, vi har ju bara en, kommer in med en sork stor som en ekorre. Vill äta på mattan som är nytvättad. Övertalar henne om en bättre plats. Men stolt katt. Med r(ä/å)tta såklart.
Men spännande utveckling här på kullen. Sedan Frasse tog sig vidare till andra jaktmarker och uppdrag så dyker det upp nya katter här hela tiden. I sin krafts dagar såg man ofta Frasse vakta och försvara sitt område. Ingen gav sig på honom frivilligt. Men de senaste åren har han varit rätt svag med ålderns rätt. Men tydligen ändå lyckat upprätthålla sitt revir. Annars kulle väl dessa besök inträffat tidigare. Men kanske räcker det mer markeringar i många fall. En ny kung på kullen lär väl utses. Eller om det nu blir en drottning. Kungen är död. länge leve…
Fick precis tillgång till GitHub Copilot… Hm…. Så nu blev man ju sugen att testa den… men… jo… semestern vinner. Åtminstone just nu…
Det hörs inte ett ljud här i huset. Inte utifrån heller. Anstränger jag mig aningens så kan jag höra fläkten från min dator. Tinnitus. Svag. Tack och lov. Men datorfläktar har man hört. Men just den här burken är rätt snäll och tyst. Återvinningsskrot.
Men sommarkväll. Skönt. Man kan sitta på en krog. Många gör väl det. Eller lyssna på ett bra band. Kanske båda samtidigt. Eller så sitter man på en klippa och titta ut över ett hav. Eller ut mot en sjö där en ensam eka guppar med en far och en son och en dotter som metar sitter. Eller kanske grillar man. Smaskar i sig godsaker till ett glas vin. Pratar. Hoppas. Njuter. Är en del av något. Eller också sitter man där ensam. Kanske till och med tillsammans med andra.
En dam på TV uttrycker förvåning över att pedofilen “var så snäll” och “såg så snäll ut”. Som om död och helvete skulle sitta uppe på ytan. Som på Amerikansk film. Enkelhet och tydlighet – tala gärna om det självklara – så att de otänkandes också förstår. I verkligheten “vackert” såklart inte en garanti för “gott”. Man behöver inte ens leva ett tiondels liv för att lära sig det. Ändå lär sig så många aldrig det. Därför att det inte vill ge upp tanken. Ytan speglar sällan det inre hos en människa. Men tänk så enkelt allt skulle vara om det varit så.
Fast så är det inte.
Blir du sviken tillräckligt många gånger så slutar du lita på någon annan till slut. Du vågar inte längre älska någon full ut. Tanken om sveket gör för ont. Vägen tillbaks till att våga är så bräcklig för den som redan brutits sönder för många gånger. Så man skall antagligen akta sig som för eldens hetta för de brutna människorna. De är för svåra. För jobbiga. För krävande. Där hos dem finns inget att hämta om man inte har magasinsstora förråd fylla men ömhet och kärlek att ge av. Och vem har det?
Min kväll här på kullen skall fortgå med något serieavsnitt hämtat från Netflix. Det blir sällan mer här i semestertider under en kväll. Möjligen går man i säng lite tidigare tillsammans med den där nya boken. Vi inhandlar nämligen alltid en bunt böcker innan semester. Eller K sköter det där. Proffs på området. Brukar göra ett bra val. Hon hinner nästan alltid igenom bunten. Jag bara några stycken. Empatisk träning det där att leva andras liv genom en berättelse i en bok. Se och känna världar och situationer som man annars aldrig skulle få genomleva. En och annan moderat och Sverigedemokrat och KD-människa skulle få det där på recept. En läslista. Att ta till sig. Att lära sig och känna in vad empati är. Fröet till solidariteten är nämligen just empatin.
Men ännu ingen anledning att sätta på sig strumpor. Eller att stänga öppna fönster. Njutningen är enkel. Man bara låter den komma över på besök. Sen bjuder man den helt enkelt att stanna över natten.
Gott så.