Categories
Swedish

Uppvärmd

En australiensk “vän” värmer upp löspastan. Ingen semester där inte. Platsen han bor på har precis tagit sig igenom höststormarna som var extra jävliga i år och resulterat i evakueringar och andra onödiga bekymmer. Eller vårstormar är det såklart. Vinter nu. Så mycket vinter det nu blir där under. Bästa arbetsperioden på året är nu om man är där.

Jag sitter här och blir lite sugen jag med. Men om en vecka är jag där jag också. Kan förresten inte klaga på tillvaron här nu heller. Har tagit mig långt, långt ner i det avslappnades träsk. Så långt att det är frågan om en vecka räcker för att kravla sig upp på någotsånär tillfredsställande låtsasarbetsnivåer igen. Men med det där är det som det är. När det är dags börjar man vandra och sen vandrar man på. Rätt vad det är skall man vara ledig igen.

Men annat liv föröver. Höstkänningar har annars alltid get lite känslan av desperation i mitt inre. Allt det där som skall och måste ordnas, och vara på plats innan eldningssäsongen börjar. Det man inte lyckas få till det har fått vänta till nästa år. Man fick alltså inte glömma något väsentligt. I år är det alltså inte så längre. Låt vintern komma bara. Nåja, i fall “du” hörde, så är det alls ingen brådska med det där “att komma”.

Musikabstinens är bara förnamnet just nu. Jag lyssnar på musik nästan alla vakna timmar annars. Men nu? Ingenting. Illa alltså. Jag tror att en stor del av suget att komma upp i sadeln igen kommer just därifrån den längtan. Men skall försöka få till några timmar i “studion” ikväll om inte dagen tar den längtan ur mig.

Växthuset behöver tak nu bara och så lite färg. Sen så. Roligt projekt. Växthus nummer två tar vi nästa år. Tomater och gurkor har växt på bra ändå utan växthus i år så förhoppningsvis hinner vi få lite skörd om några veckor. Men nästa år alltså…

Två kändisar dör. Läser om dom i “tidningen” igår. Båda sjuttiotre. Man ser inte allt för sällan att folk på dryga sjuttio dör. Man närmar sig det där. Så jävla trist. Det är svårt att föreställa sig en värld som man inte finns i. “Åke Hedman, Du vet den där token i Los, lever han?” och så svarar någon “nej det var länge sedan han dog” och själv vet man ingenting om det där för man är inte längre med. Finns inte. Det bästa man kan hoppas på är att man är ett minne hos någon åtminstone.

Fast som död brukar väl de där lovordarna kravla fram. Man blir liksom bättre än man var. Skulle inte förvåna mig om till och med jag blir nästan ok den dan. Åtminstone lite. Men de som fäller goda ord och bygger statyer över en efter ens död utan att stötta medans man lever, och kanske har det svårt och jobbigt, dem skall jag spotta på i formen av ett från hinsides sänt iskallt sommarregn med inslag av hagel. Det är liksom inget att ha det där. Inte för någon. Bara för de som uttalar och bygger. Självhöjarna. Må de få ynkliga gravstenar.

Men man får väl försöka hänga med ett tag till. Jag har den överenskommelsen med han/hon/det/gud. Han/hin/det/gud bestämmer när det är dags. Inte jag. Tills den dan lever vi och försöker förverkliga det som känns starkt där inne. Det som man troligen sattes här på jorden för att slutföra.

Men nu fortsätter vi att njut av den nordliga sommaren. Ni vet , inte ens den är särskilt Svensk…

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.