Tittar på bilder från farsans 50-årsdag. Året är 1972. Jag har precis stängt dörren på Celsiusskolan, Edsbyn, högstadiet, för att aldrig återvända igen. Alla är döda på de där bilderna. Gratulanterna som äter smörgåstårta eller vad det nu är. De som dricker en kall öl till. Men till och med de unga på de där bilderna är borta. Tänk så det kan vara. Känner mig ensam när jag ser alla. T.ex. Jonas Åberg. Dragspelaren. Han tog sig an mig när jag kom till Träförädligen som gymnasieavhopparen som ville bli rockstjärna. Var hygglig. Det fanns många andra där som passade på att jävlas lite extra (såklart) med verkmästarens son. Men på de där bilderna är det ett år kvar dit. Det är lugnt och det är fest för en femtioåring.
Men det är så där såklart. Det skall vara så också. Nej kanske inte så att de som är yngre än en själv skall vara borta. Men gammelgenerationens människor. De skall gå före om allt är bra och som det skall vara. Bort efter den väg man själv skall vandra en dag skall de ha vandrat. Ja fy fan. Man har så mycket kvar att göra. Känns inte som det brådskar med det äventyret. Men man har väl inget att säga till om i det där. Semlor och cigaretter ‘en mass’ har väl inte hjälpt upp oddsen för ett långt liv heller. Men man funderar såklart inte på det där. Kör på istället. Full fart hela vägen är min melodi. Löpare som sackar på slutet föraktas här. Nåja, föraktas är ett hårt ord. “Gillas inte” snarare. Eller “uppskattas inte”, eller något ditåt. De kan få leva liksom.
Sex grader utanför fönstret. Sjunkande. Ja, som sagt det är en skitsommar. Också en skitsensommar. Åtminstone här i Norrlands inland. Eller JAG tycker det. Är inte mycket för att försöka komma med några slags absoluta sanningar. De får andra stå för. Jag är bara en gammal ocool gubbe med tanker som jag ibland delar med mig av. Oftast såklart inte värda ett skit en enda en av de där tankarna. OK för mig.
Sommaren när de där bilderna tas, 1972, och fram till sommaren 1978 är min musikkarriär. Ja “karriär” är såklart att överdriva. Men viktig år. De viktigaste i mitt liv. De lyser liksom starkast de där åren. Vi var ett gäng som höll ihop. Vi spelade, vi busade, lärde oss om livet och hur det kunde levas under de där åren. Ja och trodde att vi skulle bli rockstjärnor. Ja i alla fall trodde jag det. Åtminstone fram till den där våren 1978. Då när byn kändes på tok för liten. Så trång. Inga andra ville dra till Stockholm. Satsa. Fasta jobb på fabrikerna var tryggheten. Den tanken kändes främmande för mig. Jag bestämde mig för att bli ljudtekniker. Ville jag det var jag tvungen att plugga. Ja och ville jag plugga fick jag flytta. Det fanns mycket att läsa in. ja sen var det ju så jävla roligt och gick så lätt att det blev annat och Universitet. Revanschen. På något sätt var det det. Men där och då bara flykt. Att gå iväg utan att vända sig om.
Jag kom att tänka på den där sommaren häromveckan. Den sista sommaren. Vi var ett så tight kompisgäng. Sammansvetsade fast vi spelade i olika konstellationer. Men den där våren hände något. Jag tror fan att vi växte upp helt enkelt. I alla fall lite. Träffades inte lika ofta som förr. Men sen kom jag att undra jag över den där tightheten. Var det ens någon som sa hej, eller lycka till när jag drog? Nä det tror jag inte. Jag tog en fika på Södran, ungdomsgåden som vi hängde på, ena dagen, och nästa dag reste jag därifrån för att aldrig igen återvända. Det var liksom ingen som sa “hey, din sista kväll, vi tar en öl…”. Borde man bli ledsen över det där? Var allt det där med det tighta bara något som man fått för sig. En ungdomskonstruktion. Ja jag vet inte. Har inte funderat över det ens förrän nu. Kommer nog inte fundera så mycket mer över det framgent heller.
Jag står lite till höger om “flu” och “follan” på bilden ovan. Det var nog sådan jag kände mig också. Alltid utanför. Själv. Också “själv” fast tillsammans med alla de andra. En del uppfattade säkert då det där som “ovanför”. Som stjärnambitioner och ett försöka att verka bättre än andra.Det blir också lätt så i en liten by. Själv kände jag inte det så. Fast hur man uppfattas av andra… Vad vet man. Jag har egentligen aldrig brytt mig om vad andra tycker. Inte på det viset. Inte för min egen del. I en liten by har man såklart andra att ta hänsyn till också. Det gäller nu och det gällde då. Kanske i ännu högre grad då.
En del ser mig väl som en kuf idag. Varför skulle man inte? Men det är OK. Det fungerar ju så. Jag har haft kompisar som fått vilken tjej de velat om de bara kastat iväg det minsta leendet åt hennes håll. Jag har haft kompisar som haft mer pengar på banken än man kunde tro var möjligt. Andra har haft osannolik tur, allt har gått deras väg. Ja och man har väl känt den där avundsjukan ibland. Själv har man fått ligga i för allt det där. “De jävlarna” verkar ju ha så förbaskat enkla liv. Men sen går åren. Man summerar. Ja och såhär vid sextio blir det inte så stor jävla skillnad om man börjar skärskåda alla de där olika liven. Inte som helhet. Inte om man tittar under de dyra och de billiga mattorna. Det är bekymmersamt att leva för de flesta. det händer saker. Det mesta är helt enkelt grått. Visst. En del är guld. Visst. Annat är svart. Men i grund och botten handlar det om hur man uppskattar det där gråa i sitt liv. Kan man leva med det grå så är ett liv ganska OK. Tiden i guldet och i det svarta är så försumbart kort i förhållande till tiden man befinner sig i det grå. Ändå kommer de flesta utomstående bedöma dig efter de där guld/svart ögonblicken. Men vad spelar det för roll. Skulle det vara viktigare vad andra tycker om dig än vad du själv tycker? Borde du inte åtminstone ha bestämmanderätten i det tyckandet. Du känner ju antagligen dig själv bäst. Var rädd om det grå.
Jag svamlar såklart. Bäste herr T. har så rätt där. Men det svamlandet får ta slut nu. Men jag ber att få återkomma en annan dag.
4.4 åtta grader utanför fönstret nu. Skitsommar!
