En o-cool gubbe

Ishalka. Man kan ställa sig nedanför trappen till det stora gula huset på kullen och halka hela vägen ned till byn och affären. Rätt praktiskt om man vill handla men olämpligt om man vill komma hem igen. Så jag sandar lite, med betoning på “lite”, för tidigare “halkor” under säsongen har krympt sandförrådet. Det som fylldes från rullstensåsen i höstas. Usch ja, den är visst skyddad till och med. Någon borde ropa S K A N D A L och blanda in polis. Brattberget (Norska för Brantberget btw) behöver dessutom inte bli högre. Eller behöver det det?

Under istiden så gick havslinjen precis här i Los. Ingen hav över oss någonsin. I princip är det bara några hundra meter till den strand som en gång utgjorde linjen mot havet. Inte konstigt med min längtan till hav alltså. Men det där har jag skrivit om förut. Man skall ju inte upprepa sig. Problemet är att ämnet är så jävla intressant. Se där, där avslöjade jag mitt dåliga ordförråd också genom att svära. Som om det nu skull evara så. Dumhelvete. Men urtidshavet. Det fanns där. En dag tänker jag hitta en snäcka just där. Men man får väl gräva då antar jag. Någon meter. Fast häftig tanke att för tiotusen år sedan så fanns kanske världens bästa surfvågor just här i Los. Eller hur? Ja den där stugan jag drömmer om kunde ju stå där. Havsnära. Marken minns och om tiotusen år kanske havet är där igen. Den fattige får ha tålamod den rike kan köpa strandnära nu direkt och omedelbums.

Annars fryser jag mest just nu. Fast det finns ingen egentlig anledning till det. Tjugotvå grader där jag sitter. Noll, eller nära noll där ute. Men fryslort är jag. En fryslort kommer jag alltid att förbli. Burrrrr….

Min mailbox innehåller mest nonsens nu för tiden. Spam, reklam och nonsens i ökande grad då. Jag skulle kunna filtrera allt och inte sakna ett skit. Jo kanske några nyhetsbrev. Japp, lite skulle jag nog sakna dem. Kanske. Fast om sanningen skall fram är det mest skit i dom också. Ungefär som i den här bloggen. Skit. Bara skit. Fast det är klart. Det är mycket skit som blir till guld över tiden. Ja tvärt om också såklart. Oftast svårt att avgöra vad som blir vad. De som är mest tvärsäkra och mest nedlåtande över saker har alltid mest fel. Det vet man i alla fall med säkerhet. 😉

Fast u-tubbe länkar och länkar till artiklar i IDG behöver jag liksom inte fler av. YouTube har jag inte tid att slötitta på, IDG läser jag redan. Det mesta annat också. Världens dyraste… Världens snyggaste… Världens värsta… och allt det där skiter jag I för helvete!  Titta själv! Tre gånger. Istället. Jag vill inte se eller få ett mail med en länk till det där, Icke! Nooop!

En av maffiabasarna (japp vi har sådana figurer här ute i obygden  med) i byn tycker att jag skall länka till http://www.loos.se/loos.se/public_html/boende.html och till https://www.facebook.com/loosbygderad. Fast det tänker jag definitivt inte göra. Jävla ofog! Reklamjippon. Man skall väl inte locka folk i olycka heller.

Södra skolan i Edsbyn har blivit renoverad. Det glädjer mig. Synd att inte träkåken är kvar också, Det var ett vackert hus. Men OK, ett av två är rätt OK. “Heja byn” får man helt enkelt utbrista. Väggmålningen är magnifik! Ja och där stod en telefonkiosk en gång i tiden och så fanns en taxikur där. Men det var förr såklart. När Mercedes var lyxbil för disponenter och bruksbil för Taxi i billigare modeller.

Fast Edsbyn har nästan försvunnit helt från min karta nu. Har bara sporadiska kontakter med lite musikfolk där nere. Den där jävla byn sitter ändå i bröstet på mig. Kan inte fatta det. Den sitter inte där i huvudet som man skulle kunna förvänta sig. Visst det finns bra och dåliga minnen. Men alltihop sitter där i bröstet. Som en molande värk. En värk jag skulle vilja hosta bort en gång för alla. Ut med bara, som en grön seg äcklig slemkropp. Ändå är den där förbannade byn, och kommer alltid att vara, “hemma” på riktigt. Det går inte att frigöra sig helt fast man borde ha gjort det för länge sedan. Klippt navelsträng. Tjoff. Klart. Jag hatar det. Vill inte ha det så. Men kan inte göra ett skit åt saken.

Musik ja. Ett jävla sug att göra musik kom över mig i helgen. Vet bara inte var jag skall göra av det där suget. Ja det självklara vore väl att värma upp studion och sätta igång. Men det är så mycket annat jag vill också. Det känns som att smita ifrån det viktiga. Gillar inte det. Men måste ta tid till det där. För att jag mår bra av det.

För varje decennium så blir jag lite mer gubbsur. Å vad jag älskar det. Lever jag tio år till så kommer inte en enda människa våga eller orka finnas i min närhet. Det så man gör för att dö ensam. Skrämmer iväg alla medans man kan prata och skälla och tråka ut. Jobbar på det där.

Ja jävlar. Ett flygplan, upp och iväg, till en hemlig plats nu ikväll. Det vore något. Varför händer aldrig sådant?

…bo på samma kulle som mig så har du chansen nu… ja det vita som syns på bilden är till salu det också och ser du något annat hus så går säkert det att köpa också.

http://beskrivningar.capitex.se/allimagelist.aspx?guid=4IEBLK717VEUHG2B&typ=CMVilla&skin=%20Wretenheim

Man står där. I livets slutdecennier/år/månader/dagar/sekunder och försöker summera hur det varit. De flesta kommer helt enkelt inte undan den där frågeställningen. I alla fall om man lever upp till en ålder när man anar att det finns ett slut där bakom hörnet. Nu i min ålder rycker man till hela tiden när man läser olika artiklar där folk avlidit, folk som lämnar som sextiotreåringar, sextiofemåringar, sextioåringar. Det blir helt enkelt vanligare att folk faller ifrån runt omkring en som är i samma ålder som man själv är i. Jodå, det hände förr också. Men ändå inte så ofta att man reagerade som man gör nu. Reagerar gör man nu. Tro mig. Och då läser jag inte ens dödsannonserna.

Så jag använder en del tid till det där att fundera över vilka val jag gjorde i livet. Valde jag fel? Valde jag rätt?

Som kvinnorna. Det fanns såklart andra än K. Då. Förr. Att det blev just K var väl mest en slump. Precis också då när jag definitivt inte var intresserad av en relation. Men tänker jag efter så är jag helt säker på att jag inte fått ett så lyckligt liv som jag nu haft med K med någon av de andra kvinnorna. K och jag skrattar fortfarande tillsammans. Pratar i timmar utan att tröttna. Många är långt bort ifrån varandra efter nästan fyrtio år tillsammans. Rätt beslut helt enkelt.

Jag kan ju inte ångra att jag slutade spela heller. Att jag stack från Edsbyn. Visst drog jag upp mina rötter med sällsam brutalitet. Visst blev jag rotlös och en vilsen själ efter den dan. Nog brann det många broar efter att jag passerat dem. Men alternativet, att jag gått kvar där i Edsbyn. Gått där som en övervintrad popstjärna. En som i bästa fall försörjt sig på musikskolegig och en och annan spelning på någon obskyr klubb i Gävle. En som levt i sin lilla, lilla, lilla världen där ingenting så enkelt förvandlas till stort. Nej nog var det rätt beslut. Utbildning. Fysik. Ett lyft och en revansch.

Men att välja datorer istället för forskningen då? Ibland har jag undrat. Kanske skulle man kunnat slinka igenom de där presigejaktshungriga näten och fått ägnat sig åt forskningen. Där hade jag trivts, det vet jag. Men å andra sidan misslyckades så skulle man varit i kamrat Isses värd. Professorsvärlden, akademisk elit. Lurad. En själ såld billigt för en titel. En “fin” titel att sätta framför sitt namn i utbyte mot pappersarbete och noll tid kvar för det som själen brinner för. Nej jag valde nog rätt väg där också.

Ja och företagandet då? Det som var orsaken till att jag suttit fast i elände så många år. Jag kunde gjort bra pengar på att ta konsultuppdrag istället för att kört egna projekt. Men jag är företagare, entreprenör. Jag har haft företag ända sedan jag var femton år. Jag tänker alltid företag och har alltid gjort det. Japp, en sjukdom. En del av oss som har den här sjukdomen precis som ADHD och annat är en del hos andra. Nej, jag lever inte utan. Det är för mycket en del av mig det här. Moms och skattedeklarationer som lämnas in med jämna mellanrum är lika verklig och viktig för mig är som en jämn och kontinuerlig tarmtömning hos andra. En del av ett fungerande liv.

Flytta till Los då? JAPP det var ett misstag. Ett misstag helt klart. Vi borde valt någon annan plats. Det här är en plats för eviga förlorare. Det ligger en förbannelse över den här byn. Men kärlek också. Kanske just för att jag är en “evig förlorare” har jag med åren lärt mig älska platsen. Eller i alla fall älska Hälsingland, floderna och bergen. Beslutet att flytta hit går att leva med. Jag lever ändå inte i den här byn i egentlig mening. Lever utanför den. Så egentligen har jag väl aldrig flyttat hit heller då.

Det finns inte så mycket att ångra. Möjlige skull jag vetat resa mer. Förhoppningsvis får jag mer tid och resureser till det innan jag trillar av pinn. Men resten är OK eller rent utav bra och utmärkt.

Jag tittar på bilder från en fest i Notch hus i Los Angeles. Visst är allt häftigt. Japanska kockar, chokladfontäner, champagne, kändisar. Ja och jag hoppas Notch gillar det där. På riktigt. Men det är inget för mig. En stuga som är varm och tid är det enda jag önskar mig. OK en bra dator, en bra lödkolv, ett oscilloskop och ett skapligt bredband också om jag nu får önska. Ja närhet till hav eller i alla fall vatten då också då om jag skall ta i så att jag storknar. Men sen… Ja resa kanske… ibland… som en vanlig Svensson. Men mer behövs inte. Ett kändisskap skulle döda mig. En miljard på banken vet jag inte vad jag skulle göra med. Jag har egentligen allt redan som det är. I alla fall allt som är värt något. Visst, en bättre bil. Men kaffebryggaren fungerar perfekt, det mesta annat med. Och visst gick det att byta upp till “bättre”. Men inget av det där skulle jag bli gladare av.

Så som vanligt skall man vara försiktig med vad man önskar sig. Speciellt när man har det mesta. Vardagen kan vara den mest värdefulla skatt man har om man vill se den.