En o-cool gubbe

Orkar med Facebook tre dagar den här gången innan tjafset får mig att avsluta kontot. Suck och pust och fräs. Går in i Spotify och plocka bort allt jag hittar som länkar till Facebook också för att försöka undvika det här misstaget att per automatik komma med igen.

Promenaden går ner i dalgången och sen upp igen. Det är upp som är jobbet. Så mycket har jag i alla fall lärt mig av fyra års fysikstudier på universitetsnivå. Men det är bäcken där nere som är belöningen. Det talade inga studier om. Att det fanns ett värde i det där till synes lilla, de som bilarna på vägen som går över bron, de som är på väg till skidbackar och stugbytardagar,  pilar förbi utan att ens notera. Bäcken som porlar året om under mer eller mindre is, alltid med någon del öppen för olyckliga snöflingor att landa i, de som hoppats på en vår bland andra snöflingor, i det vi så slarvigt benämner snötäcke, men som istället slutar som ensamma drunknande stjärnor de är  i iskallt bäckvatten.

Jodå, den här tiden är det skönt att gå efter den vägen. Man kan stå där och titta på det framrusande vattnet när man tagit sig ner för den långa långa backen. Precis som mig längtar varje vattenmolekyl i det där flödet ut till havet. Kan inte hålla sig från att rusa ut mot det. Vi kan enas i den där längtan där jag står och ser ner i vattnet som kastar sig fram över stenarna, under isen, upp över en frusen och vilande sälg som hittar en plats mitt i flödet. Men än är det såklart bara en vinterbäck det här. Än har inte smältvattnet kommit. Det är bergens källor som släpper ur sig det vatten som rinner i den här bäcken. Kristallklart. Iskallt. Värt miljoner om det tappades upp på fin flaska och försågs med snygg etikett. Men gratis och fritt för vem som helst här och i hela bäckens längd att ta en hand full av och sörplande, njutande dricka. Ett dricka man förundras av eftersom vatten aldrig smakar bara “vatten” någonsin och någonstans.

Man följer våren bäst genom att förlägga en del av sina vandringar under den här årstiden till den här bäcken. När den flödar starkt och fritt och liksom hoppar fram som kor på ett kosläpp, ja då ligger den där sommaren bakom knuten. Men nu idag, långt borta såklart. Vattnet är kolsvart. Oinbjudande. Ogenomträngligt. Isflaken många och tjocka. Det är ett tag kvar till lättare tider.

Hänförelsen av ett besök vid bäcken betalar man såklart när man skall upp för backen igen. Hundra kilo och mer skall baxas upp i steg för steg, förbi hus och stugor och djup milsvid skog som här uppe alltid finns närvarande tills man anar krönet och till slut flåsande når det.  Det går alltid lättare än vad man tror det där. Trotts långa sittpass på ett låtsaskontor. När jag inte längre kommer ut så dör jag.

Storstadsborna swishar förbi med takboxar fulla med skidor. Alltid i bilar av sena årsmodeller. En del på väg upp till bra skidåkning, en ledig vecka, afterski. Andra på väg hem efter samma sak. De ser oss gå där efter vägen, vi i våra luvor, ser oss på samma sätt som vi ser andra som bor på andra ställen när vi åker förbi en okänd ort efter en okänd väg. En del frågar sig säkert “hur kan man bo här?” eller “hur vill man bo här?”, det är de som tänker, funderar, tar in, alla de andra, de flesta, ser oss inte ens såklart. Vi är bara ett störningsmoment, ett hinder, där bara på vägen. Ett man får vrida ratten lite ut ifrån och sen inte minns att det fanns där.

Självklart inget konstigt alls. Alla har sitt. Måste ha sitt.

Hemma, lite frusna, fylla mat till fåglarna, sen mala bönor till kaffe. Gokaffe alltså, det K fick i present av äldste sonen i julklapp. En sådan här dag är det perfekt. Så vi sitter där en stund och pratar en K och jag. Efter trettiosex år tillsammans kan man förundras över att det fortfarande finns saker att prata om. Fast det gör det. Men kaffe tar slut. Det är dags att starta upp veckan. Så, jag vandrar ner för trapporna. Japp, en skön helg som gjort mig sugen igen. Man tackar livet liksom.

Ibland är en hel dag i soffan det man behöver. En bok, ett gäng filmer och att slumra till emellanåt. Idag en sådan dag. Jag nöjd. En sådan här dag ibland lyfter och får själen att må gott, flera av dem i rad dödar en. I alla fall mig. Så nog nu. Sova och sen ny vecka. Japp anglosaxisk vecka. Längtar efter den med.

Såja, en kvart till så kan man ge sig för dan. Det är inte alltid jag längtar till ledigheterna. Är jag inne i något kan jag gärna fortsätta köra. Men ALDRIG på fredagar då. Den enda regeln. Fredagskvällar är för familjen. Japp. Idag längtar jag dessutom väldigt mycket efter den där gröna IKEA soffan. En famn ved är förberedd, täcket redo, jag snart redo också. Sen så. Med lite tur håller jag mig vaken.

Temperaturen i köket har inte riktigt hämtat sig efter det som skulle vara ett sotarbesök. Vårt hök är husets kallaste plats. Brukar det inte vara tvärt om förresten? Men vi kan bara konstatera att så är det och att det alltid varit så.

Termometern kryper neråt. Men jag shuntar uppåt. Kompenserar. Tänk så bra vi har det nu för tiden. Bortskämd är man.

Kodandet går sådär idag. Ungefär som igår alltså. Kan inte riktigt hitta den rätta koncentrationen. Men letar vidare. Till slut så. Jag är trygg i det där. Till slut är man nere i den där strömmen igen där allt händer. Det finns okreativa människor, läs mellanchefer, som aldrig varit i det där eller om de nu varit där inte förstått vad det är. De tror på löpande band också i kreativa jobb. För att det gör deras egna jobb lättare. Men en bra chef skall såklart göra de anställdas jobb lättare. Japp, varje sekund. Låtsasjobbare har ingen chef. Det är en av fördelarna med att vara låtsasarbetare.

Fast det är synd om mellanchefer. Speciellt dom från Borås. Ingen i hela världen tycker om en mellanchef.

Nej, nu skall jag checka in det som behöver checkas in. Lämna låtsaskontoret, släcka den mycket verkliga belysningen, stänga av lika verkliga skärmar och sen vandra uppåt. Metallica har slagit följe med mig under eftermiddagen. Gett energi. Men nu är den väl i det närmaste slut den där energin. Det går magsjuka på byn. Mer än en ligger och hulkar över en toalettstol. K utsätts ju för det där nere på biblioteket. Släpar hem allt möjligt. Man hoppas att man klarar sig.

En trevlig helg vill jag önska till alla er som läser den här bloggen. Det är roligt att ha er här faktiskt.  Mycket roligare att skriva ord riktade till er än rakt mot en vägg. Fast jag har såklart ingen aning om vilka ni är. Kanske är ni bara spindlar och robotar hela bunten. Då passar mig ändå min föreställning om att ni är verkliga och riktiga människor av kött och blod där ute. Då får man låtsas.  Ha det nu så gott! Köp en semla imorgon. Ät med andakt.