En o-cool gubbe

Ljusdal. K har möte. Jag har ingenting annat än ett antal timmar att fördriva. Provar med Granngårn 8:30 en onsdag. Men stängt. Ingen planteringsjord säljes denna tid till huvudorten inkomna Losbor. Så jag tar varvet runt Kyrksjön istället. Tradition de här gångerna vi är nere. Vinter som sommar. Tar en timme ungefär. Om man fotograferar lite. Möter en del människor. Vissa hejar, andra tittar surmulet ned i backen. Ovanligt många hejande idag faktiskt. Alla hjärtansdagsglädje kanske.

Nehejdå, det är inte kallt. Men rått och en lätt vind. Så jag fryser. Skulle gjort det säkert utan både det råa och vinden. Men nu får de där två stå för det där. Men går man blir man varm till slut. Däri ligger skillnaden på att sitta som en klö programmerare hela dagarna och vara ute och röra på sig som en riktig människa. Programmering är alltså inte ens ett jobb ens när det är det. Det minsta man kan begära är väl ändå lite svett av en arbetande. Svett från en låtsasarbetande är lika ovanligt som tårar från en krokodil.

Men själv kommer jag såklart inte så långt som till riktigt arbete. Jag som varken har lön eller bidrag. En nolltaxerare av rang, Ja minustaxerare eftersom jag ändå måste in med fastighetsskatten jag med. Lågt stående alltså. Lägre stående än en av samhället understödd. En som det inte är någon ide att understödja. Till och med min arbetsförmedlare uttryckte saken så. Ja och det har han alltså helt rätt i. Det är jag den förste att erkänna.  Men det har aldrig varit fint att (låtsas)jobba på. Åtminstone innan någon där uppe får för sig att det är det och utdelar ett pris. Då vänder det. Blir jättefint. Men aldrig på sina egna meriter. Lånar man däremot pengar, plockar ut stor lön, kör på. Japp, då blir man en framgångsrik en. Jätteframgångsrik rent utav. Man behöver inte ens betala tillbaks. Eller bygga något bestående. Bara påstå det.

Ja det där hinner jag fundera över innan jag ens blir varm. Sen går jag mest. Det tar alltså den där timmen. Jag styr kosan mot biblioteket. Bluetoothboken och kollegieblocket med mig. Jag är nämligen en av de där som måste lära mig saker innan jag kan dom. Japp, det finns sådana kvar i världen. Men lugn vi är snart utdöda. Men en timme där också. Lär mig lite faktiskt. Vem är det som sagt att gamla hundar inte kan lära sig sitta?

Men den där semlan hägrar alltså. Jag har längtat sedan igår. Så storstegen mot Coop. Gubbgänget sitter inte kvar som de brukar, noterar jag besviket. De har varit underhållande varje gång. Det finns en semla kvar. Den hugger jag. Tjugo spänn så får jag kaffe till. Billigt. Jo semlan är inte stor. Kaffemuggen av papp och cappuccinon från automat. Men ändå. Det här är vad min budget mäktar med idag. En av gubbarna kommer in han med. Pratar med mig som om han känner mig. Tydligen har jag blivit en i gänget jag med. Känns lite olustigt. Fast rätt åt mig. Men han är vänlig. Det är inte varje dag jag möter vänligheten. Men han skall tydligen bara köpa bröd. Jag vandrar upp till cafe’delen på egen hand. Där sitter Hassan. Turkisk Kurd. Ser han en snäll person viggar han gärna en slant eller för den delen blir bjuden på en macka eller en bulle. Han har gjort det här till en livsstil.

Jag tänker, på äktsvenskt vis, sätta mig vid ett eget bord. Men det tillåter såklart inte Hassan. Här skall pratas. Problemet är bara att förra gången det skulle pratas så var det svårt eftersom Hassan bara pratar Kurdiska och lite lite Tyska. Men vi diskuterar livet. Hans Svenska är bättre nu. Han bor i Sundsvall sen en tid. Ja utanför. Flyktingboendet har flyttat från Delsbo och ditup. Är här på besök hos vänner. Skulle behöva pengar. Mat och bussbiljett. Men vi pratar om annat istället. Han vill gärna återkomma till pengar. Sitt behov av dem. Men jag känner Hassan nu. Idag blir han utan. Jag behöver det lilla jag har själv. Han får försöka med någon annan. Ja och det vet jag ju att han gör.  Men jag gillar Hassan.

Semlans bulle är väl tre dagar gammal skulle jag tro. Inget fel på resten. Men Hassan pratar så jag märker knappt att jag får i mig den. På det hela taget är den efterlängtade semlan en besvikelse alltså. Sluta längta efter saker noterar jag i mitt i hjärnan inbyggda noteringshäfte. Det som bevarar det som skrivs ner i mindre än femton minuter. Alltså gör vi om det här nästa år. Får förska få tag i en ny semla innan säsongen är slut.

Men hejdå på Hassan såklart. Handlar. Det nödvändigaste. Hassan dyker upp igen och vill lägga en burk raktvål i min vagn som jag skall betala åt honom, men jag säger nej och ler. Ja och så ut. Glömmer en franska. Den som vi skall ha till lunch. Men det upptäcker jag såklart inte förrän hemma. Hassan ser jag igen efter att jag varit på Granngårn och köpt jord. Han kommer över järnvägsspåret och sätter kurs mot Lidel. Han kan ju Tyska han. Ja inget fel på Hassan. Utom möjligen att han är så beräknande som han nu är född. Vet man bara om det så är dock allt ok.

Ja sen väntar jag och väntar jag. Tar några varv i köpingen. Ja tills möten tar slut. Hemåt. Bilen tar oss både dit och hem. Jag tacksam för det. Mer begär jag inte.