Categories
Betraktelser & Berättelse

Stirrigt

Lite stirrigt här alltså. Releasestirrigt. Det är mycket att tänka på. Många saker att hålla i huvudet på samma gång. “Koncentration Hedman” ropar jag desperat till mig själv mer än en gång under dagen. Bara två dagar kvar. Till semester. Tre till releaser som visar sig vara fem nu på morgonen. Jag har glömt två. Helst en demo på det också… H J Ä L P skulle man kunna skrika men hjälp finns icke att tillgå.

Jag gör det här som om mitt liv hängde på det och på många sätt gör det ju det också (C’s ord). Som i musiken. Skrivandet. Fast inte heller däri finns någon sanning såklart. Allt är på låtsas. Sandkonst. Inte många ser eller tar till sig eller förstår. Vilja och ork. Skarpa fiender. Men det hindrar såklart inte mig från att göra det bästa jag kan. Inte för att försöka nå de de ignoranta utan bara för min egen sinnesros skull. Ja och kanske för att jag måste.

Inte många bryr sig om jag släpper ut något. Definitivt finns det ingen som blir upprörd om jag släpper tre istället för fem till grejer innan semestern. Nej inte ens om det blir noll. Allt det där är saker jag lagt på mig själv. Hittepå. Som har ett enda syfta. Att ge ro i knoppen.

Men det är mycket “äntligen” också i det här. Är det såhär en kvinna känner när hon föder. Kanske. Såklart måste det väl göra ont här också då. Tar en rejäl tugga i ens ork.

Utanför fönstret sol. Väder och temperaturer som drar i mig. Säger “Ut med dig gubbejälel“. Och att frivilligt sitta här inne och låtsasjobba i sommaren är såklart ett galet val. När man istället bara kunde bestämma sig för att skita i det här och sen gå ut och stanna där.

Men stannar gör man alltså.

Hundratjugofyra dagar kvar till pension. De flesta som är på väg dit drömmer väl om slöa morgnar, lätt liv. För mig är det precis tvärt om. Då börjar allt. Japp. Då kör vi. I alla fall så länge vi orkar. Förhoppningsvis kan detta fortgå till den dag då huvudet tungt faller ner mot tangentbordet och allt blir för svart och evigt avslutat i detta livet. När fjärilsdansen startar.

Men samma där såklart. Ingen mer än jag bryr sig om vad jag gör därifrån och framåt heller. Att förändra världen är ett ensamt jobb.

Men sitter jag här och skriver blir det alltså noll releaser. Så upp på releasehästryggen igen. Seså, iväg i galopp med dig nu gubbe...

ps Att tala om sig själv i tredje person är för övrigt ett dåligt tecken. ds

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.