Categories
Betraktelser & Berättelse

Livs levande

Om inget annat fungerar kan man köra på. Otänka. Låta tid flyta på. Ta en punkt, en annan där, flytta bort från listan. Känna tillfredsställelse i att punkten försvinner. En stund i alla fall,. Lägger till en till strax efter. Eller två, tre, fyra. Det finns alltid fler, en till, mer, på de där listorna. De som har rubriken “att göra”. Men att ta bort en är alltid lika med tillfredsställelse. Man får ta till vara på de ögonblicken. Hänga sig fast vid dem som om det var en frälsare.

Det är så min dag går. En söndag i september. Ingenting är märkvärdigt med varken dagen eller mitt liv. Det bara snurrar på.

Egentligen har jag nog alltid tyckt att jag varit lite märkvärdig. Varit lite mallig sådär. Kanske fortfarande är det. Det har väl aldrig funnits någon egentlig anledning. Har varit det ändå. Men livet har då ändå gett mig några snytingar. Trampat på min stolthet som om jag var vilken “jävla indian” som helst. Jo, jag föredrog nog indianerna framför cowboysarna. Då för längesedan när sådant var viktigt. Den där stoltheten, eller om det nu är malligheten, har väl aldrig hjälpt. Finns liksom ingen mening med att gå och bära på sådant. Ändå, den har funnits där. Jag ber om ursäkt om den irriterat och gjort mig otrevlig.

Fast medans vi håller på kan vi väl dra upp den där avundsjukan också. Jodå. Har alltid varit förbaskat avundsjuk. På alla. Lite mindre nu men inte är jag helt befriad från den där skitiga egenskapen hos en människa. Bäst att be om ursäkt för den också alltså.

Göra avbön. Bikta sig inför världens domare. Fast utan tanke att bättra sig. Är det fortfarande avbön då? Knappast. Bikt? Nope. Åt helvete med hela skiten alltså.

Det värsta är ändå att jag kan inte riktigt komma på någon bra sida jag besitter just nu. Men något borde det väl ändå vara. Om man letar ordentligt. Hoppas man. Men – om den finns där – undgår den alltså mig just nu.

Sitter på låtsaskontoret. Fördriver tid. Benämner det låtsasjobb i brist på bättre. Det betyder ändå ingenting såklart. Inte på annat sätt än att det hindrar mig från att fundera och tänka för mycket. Otänkeriet , den ständiga medicinen för att orka leva liv.

Jan-Åke är däremot en bättre sorts människa. Väl värd stipendiet. Ja alla som finns faktiskt. Ni vet en sådan där god man som bara gör. Finns där. Aldrig irriterar en annan människa. En sådan som samhällen inte klarare sig utan. Hade jag blott fem (skrev faktiskt tio först men fattad ju att det är att ta i) procent av hans förmågor hade jag varit en nöjd ocool gubbe. Nu når jag inte ens upp dit. Men “grattis Karlsson” kan jag i alla fall få ur mig. Och innerligt stå bakom. Ingen lär väl tro mig nu, men känner mig faktiskt inte ens avundsjuk på herr Karlsson. Det säger iof mer om hur bra som människa han är, säger inte mycket om mig. Ett sällsynt undantag bara.

Men oskriven vecka föröver. I den finns min glädje. Jag dyker in i något och sen går det helt av sig själv och ibland och i bästa fall också framåt istället för bakåt. Men skall släpa in levererad ved också. En pall idag fixad. Borde innebära att jag kan få in de resterande tre tills på onsdag. Det där är såklart inte heller en bedrift. Inget man vinner priser på. Nope, inte ens stipendier. Hur skulle det se ut förresten? Men tillfredsställelse finns i det där också. Att samla inför vintern. Förbereda sig.

Fast jag kan såklart lika bra kasta mig in i det där redan nu. Varför vänta liksom. Otänka kan man göra jämnt. Ja utom de gånger det uppstår en tanke värd att tänka då såklart.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.