Categories
Betraktelser & Berättelse

En cello och döden

En cellist som tar samma ton rejält falskt vid varje passage får de att skära sig i mig som om kockknivar strimlade huden på mina armar och gör det oändligt långsamt och jag förbannar ett absolut gehör. Det är inget litet felspel (eller är det en felstämd sträng?) och hon som spelar ser i det närmast gråtfärdig ut själv varje gång hon kommer fram till passagen. Men “the show must go on” och hon spelar sig igenom stycket men går antagligen inte hem nöjd över sin prestation den här dagen.

Det är begravning igen alltså. Katrineholm den 16/1 2017. Per Marner, min svärfar, begravs. Tydligen hör bristfällig musik till begravningar. Felspelningarna på orgel var många på den förra jag var på också, men de parerades åtminstone så att det inte blev så skärande falskt som här. Jag har ju själv sjungit på en begravning och det kanske säger allt om vilka mediokra förmågor som släpps fram i de här sammanhangen.

Fast det är klart. En missad ton (eller två). Vad spelar det för roll? De flesta hör inte det där. De tackar och uppskattar det som inte är värt ett tack. Att förklara hur en falsk ton skär i själen för någon som inte hör, är samma sak som att försöka beskriva gult för någon som är blind. Det går inte.

Kanske passar också den där falska tonen just den här församlingen, precis som den gjorde det på den förra. Han/hon/det/gud ger ibland världen och människorna sitt pekfinger när hästarna blir för höga, de man sitter på och ser ner på världen uppifrån. Han i kistan skulle ha kastat hörapparaten på cellisten om han kunnat. Ja det tror jag.

Men det här är den första borgerliga begravning jag varit på. Och JA det här fungerar mycket bättre. På alla de där kyrkliga sitter jag alltid och blir lite smått förbannad på präster som på fullt allvar står där och välsignar den döde och de församlade i han/hon/det/guds namn. Som om man på något vis fått världsalltets och allt som finns, tillåtelse att göra det. Ja det skär i mig det där också. Kanske för att min han/han/det/gud är en slags  naturvetenskaplig skapelse som består av allt som finns, ja och inget annat. En vars språk är matematiken, en vars existens vi anar i de fysikaliska lagarna, ett vi är en en del utav själva.

Men såhär utan präst, utan att han/hon/det/gud nämns, så fungerar det mycket bättre. Officianten är bra. Den inspelade musiken hänförande. Kistan står där. Blommorna är många och vackra. Vi som är där gråter på rätt ställe och det blir ett vacker farväl av en gammal man som fick vara pigg och klar in i det sista.

Det tar en dag att åka ner och en dag att åka hem. Jag hör inte hemma där. Det är inte konstigt. Jag känner mig stundtals som en liten flicka (japp en liten flicka)  som står rädd och frysande i ett hörn utan att någon ser eller hör henne eller frågar henne om hon vill sitta med. En som bara behöver en kram eller ett vänligt ord eller ett vänligt öga riktat mot sig så att hon syns och finns. Ingen ovan känsla det heller såklart. Ett känslornas absoluta gehör handlar det om. Jag kan och väljer bort de världar jag känner så i. Gör det.  Ett liv är alldeles för kort för att finnas i det där. Tyvärr är det inte bara mig det där drabbar. Massorna mot en, och med allierade hjälptrupper, med sina giriga käftar öppet dräglande, stormar demonerna fram. Ensam står min lilla K mitt i det där. Det finns inget jag kan göra för att hjälpa. Det här är hennes sista strid. Där människor tar av sig sina masker och verkligen visar vilka de är. Där i det finns själva vinsten. Insikten om att människorna sällan är de det utgör sig för att vara när masken är på.

Men vi har sagt adjö till Per. Jag gillade honom. Han var K’s far. Utan honom fanns inte hon som blev min livskamrat. Utan henne vettefan och jag orkat knalla på så här långt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.