På kultursidorna rasar de enögdas debatt. Men jag vill döpa den till negerbollsdebatten. Det är alltid “negerbollarna” som den självutnämda kultureliten lägger kraften på. Att våra bröder och systrar dör på hav och land det orkar de inte med. Alltid dessa småsaker som det ödslas så mycket ord och kraft över. Det är som om ambulanspersonalen lämnade de svårt blödande åt sitt öde och tog hand om de med skrubbsår först. Och skrivs det inte långt värre saker än det man förfasar sig över på kultursidorna just nu. I en bok jag läste förra året hölls en kvinna levande begravd och vid liv i en kista i skogen av två mycket skadade män. Ingen diskussion fanns där om författarens rätt att berätta även om det obehagliga. Vi ÄR cykloper vi Svenskar och borde nog börja använda och öppna också det andra ögat. Det som legat i träda ett tag. Och visst det svider att få höra det. Men allt som svider är inte fel.
Fredag. En bra dag. Nästan alltid. Ledigt på kvällen. Veckans lediga kväll. En oas i en öken av jobb. Jo jag somnar ofta på grön IKEA soffa efter nyhetstimmen. Med den uttröttades rätt. Om nu inte den framletade filmen är så bra så att den fångar mig strax ovanför slutna ögon. En skör fångst. Som att gå på tunn skare. Men de där kvällarna helar mig. Har alltid varit heliga. Också under tider när det egentligen inte fanns ledig tid att ta av ens en fredagskväll. Men då man tog den ändå. Olediga fredagskvällar är få. Heliga som sagt.
Men jag gillar fredagarnas jobb också. För det mesta. Ofta handlar det om att nå fram till någon slags hållplats. Veckornas rytm håller en fången. På samma sätt som årets terminer och sommarlov, fast de för länge sedan tog slut. Känner man att man är på säker mark redan på morgonen, som idag, ja då kan hela fredagen bli en dag när man efter han sänker varvtalet. Njuter lite av att det lugnar sig. Hinner tänka efter.
Fast andra fredagar tvärt om såklart. Inga dagar kan bli så galna som fredagar. Allt skall göras på samma gång. “Klart” skall eftersökas och i alla fall i teorin stämplas på något. Då behöver jag den där kvällen mer än någonsin. Då är den skillnaden mellan att orka gå vidare eller inte göra det.
Ute fortsätter björkarna att slå ut. Ett under. Vår bästa tid är nu. Ja jag tycker det. Härifrån och fram till midsommar. Gräsmattan växer den också. Livet tar liksom över. Också ocoola gubbar som jag vaknar till liv och vill vara med i allt det här. Det är för det här alla rutor har skrapats och alla jackor och handskar och mössor har tagits på och av under månader när mörker och iskalla vindar brottat ner en gång på gång. Belöningen för att man inte gav upp då när varje vettig människa borde gjort just det.
Men bara några veckor, sen vänder det igen. Går mot det där andra obevekligt antingen man vill det eller inte. En mellantid när man håller sig fast i ljuset, som ett barn som nyss drömt de hemskaste mardrömmar. I augusti är mörkret redan här. Den månaden är porten in till dödsriket.
Min tekopps innehåll börjar ta slut. Den som är min klocka för hur länge jag får finnas bland de älskade orden. En slurk sen är det dags att ge sig i kast med en mailbox som samlat brev från världen under natten. Det är magiskt det också. Att andra fortsätter jobbet när jag ligger och sover. Att det rullar på. Ja att det kommer att rulla på också den dag när jag är borta. Känner lugn av den tanken. Känner lugn av att bara vara en vanlig ocool gubbe i ett stort gult hus mitt ute i skogen. Nä jag vill inte vara en del av intelligentsian. Jag söker inte hyllningskörerna. Jag vill bara göra det där som jag kan. Inte för jag kan det bättre än någon annan. Nej tävlingarna får andra hålla på med. Jag kan skriva musik, ord och kod utan dem. Att jobba på. Det är mitt privilegium. Ja jag stämplar “klart” på saker ibland också. Inte för att de är klara i någon slags absolut mening utan för att jag just när jag gjorde det där vad det nu var inte orkade ta det längre eller just då inte kunde göra det bättre. Man kan alltid bättre sen. De som inget gör något alls kan allt bättre. Japp, skiter i det. Det är en ocools gubbes privilegium i världen att göra det.