Jag stämmer den akustiska, tar ett emoll, ett amoll, ett d och ett c som kanske egentligen var det g när jag tänker efter. Hursomhelst ställer jag tillbaks gitarren i stället efter de där taffliga tonerna. Det finns inte tid för det där just nu, även om suget finns där. Var sak har sin tid. Men egentligen borde man väl sitta just där i studion just nu och leka med tonerna för att fylla på energi i de delar som är tämligen urtappade på allt vad energi heter, så som det så ofta är vid den här punkten på arbetsåret. Det som orden hjälper till med att fylla på men som de inte mäktar med att göra helt ensamma, antagligen mest eftersom de hålls igen när kaffekoppar och tekoppar alldeles för snart är tomma. Så om jag nu är trött får jag fundera på annat, se uppåt och sen stappla vidare på en väg som jag ändå vill komma framåt på.
Vindarna når idag vår kulle med det stora gula huset efter en lång resa norrifrån. Dragspelaren, Polackerna, jag och familjen huttrar till. Vi som nyss tänkte sommar och och en sakta uppvärmd lekamen får nu bränna energi för att inte tappa lusten och hoppet med den. Min vän kupévärmaren får åka på här på kontoret. Värma det som en t-shirt och en gammal skjorta ovanför den inte mäktar med. Kaminen står här fortfarande och väntar på att installeras, det är inte bara och en bagatell med det där heller. Hantverkare skall trugas, speciellt om de skall bestämma sig för att de vill åka till Lo(o)s. Oftast räcker inte ens trugandet.
Sniffar jag så känner jag en svag doft av isbjörn i vinden, doften av ren är såklart klart skönjbar men också den lite surare förnimmelsen av raketbränsle uppe i Esrange färgar och tar sig ner till oss där uppifrån norr. Men tydligast är ändå lukten av blåis i den där rörliga kalla tunga luften. Sluter jag ögonen kan jag se den framför mig. Klar som en glasruta men femtiotre meter tjock och blå som himlen en höstdag. Inte konstigt att man huttrar. Jodå, nog känner jag doften av en same med magsjuka också, men karln kan såklart inte hjälpa det. Imorgon är han frisk. Det stabiliseras snart. Nog känns det också. Det hårdnar.
Kiruna förresten, det var så förbaskat nära att vi hamnade där efter Uppsala. Esrange, en port mot rymden. Nog hade det varit skoj. Men för nära kylan och isen. Jag tackade nej. Tror det var rätt. Rätt trotts att jobbet som fysiker där uppe säkert gett mig fler utmaningar än programmerarens. Men mörkret tar nästan död på mig här också. Det är jävligt nära varje år att jag inte klara mig fram till den där vasaloppssöndagen när det vänder. En dag blir det kanske så att jag ger upp i förtid här med och drar och hade jag bott i Kiruna hade jag nog byggt en egen liten raket där på sidan om och avfyrat som en “räddningsplanka” när jag inte klarat av det där mörkret längre. Flugit in i solen eller varför inte rakt ut i tomheten, båda leder till glömskan hursomhelst. Men nu kom vi bara halvvägs alltså. Till land som gränsar till Dalarna, Jämtland och Helvetet. Samma och lika om man bor i Hälsingland.
Häller man upp lite mer kaffe ur termosen blir man pissnödig och får kaffedarr, jag klara egentligen bara en kopp numera men fyller i alla fall termosen varje lunch och tar med mig ner till kontoret och dricker därför såklart för mycket varje dag. Borde väl sluta helt egentligen. Men just den där koppen vid lunchtid smakar så himmelskt underbart, som en cigarett smakade när man var sugen och inte hade rökt på en stund. Efter ett möte, efter maten, efter kärlek, eller efter en massa saker när man börjar tänka på det. Men de emellan de där kanontillfällena var ju oftast inget vidare såklart. De som bara hade till syfte att hålla nikotinnivåerna uppe. Men helvete vad man kunde koncentrera sig. Det gillade jag. Men jag gillade att sluta också, det är en av mina största fighter – och jag vann på knock. Numera kan jag feströka utan problem men inte ens det smakar så bra längre. Jag har till och med gett upp julcigarrerna, de som var så himmelska att röka där framför brasan i juletid tillsammans med en rökig whisky. Smakar mest surt och skit numera tycker jag. Man förändras. Det skall man vara glad för.
Fast det man skulle gör är väl att hyra en bil och dra nedåt Europa. Ja eller ta sin egen gamla och låta den puttra på så långt det gick. Ta det man har på kontona och bränna det utan att tänka på framtida konsekvenser. Gitarren och frugan kunde få följa med. Köra så långt som pengarna räckte och sen ta sig tillbaks på det gitarren och en hatt och en och annan dikt till en förbipasserande med ett ord kan ge. Det fick gärna ta lite tid. Vi kunde låtsas att vi var Bonnie och Clyde, men utan bakrån och mördandet och skiten. Leva för dan där det luktar tång och vindarna är varma varje dag. Låtsas att det inte finns några konsekvenser av det där livet när vi återvänder. Leva som alla de där som kan göra det men inte gör det just eftersom de kan det. Visst är det konstigt. Människor som har stålar är de som blir de mest inlåsta slavarna. Rädda för att förlora sina surt förvärvade högar av guld så att de inte hinner leva. Inte vågar dra iväg och släppa loss. “Sorgligt pysen” vill man säga. De flesta dör med mungipor som dras mer och mer neråt och med allt det där guldet kvar. Låter andra leka upp det åt dem. Konstigt om du frågar en fattig. Eller som de som spar till “den där dan”. Spar allt till den där dan. Då, när livet börjar. Så blir de sjuka. Hinner inte med att njuta av “den där dan”. Jag har sett det fler gånger i mitt liv än jag velat se det redan. Men de måste få välja sin egen väg såklart och inte fan lyssnar de på en sån som mig. Det gör inge, lite skönt det med faktiskt, man kan klara sig undan med mycket fast man pratar rätt mycket skit på det viset.
Fast nu tänker jag vandra upp för alla trapporna, se om det finns något att äta. Sen titta på nyhetstimmen. Förundras lite över den ständigt uppdykande politiken i kulturkvarten och vad den har med kultur att göra eftersom den nu är med. Kanske är den med precis som PO’s banykultur månne. Han har en strid att ta där också den gode skribenten. Men jag förundras bara, tar in, våhar inte röra och klaga för högt. Kultureliten skall man passa sig för. De har så jäkligt fina ord och dessutom en massa av dem med många synonymer hämtade från därför avsedda lexikon. Sen har de många kompisar. Ingen av dem särskriver och alla kan stava a’la SAO. Diskussionen att “cykel” nog borde stavas “syckel” går liksom inte hem där. Inte fasiken har vi språket för att vi skall förstå vad som står. RÄTT är ordet. RÄTT, FEL, RÄTT, FEL och ingenting däremellan. Amen i särsksrivningsfarcisternas namn. De som står över han/hon/det/gud och ev. synonymer på det.