Egentligen skulle man väl kunnat säga att det var den första dagen det hände. Det var då när jag skulle gå ner till sjön och tvätta mina fötter, de som luktade mer som en övergiven möglig ost än en del av en människa. Ja, det blir sådär om man har storstövlarna på sig hela dagarna, alltså de stora långa chippande gröna med hål i hälen på, de man har på sig när man är utomhus här på landet. Samma stövlar alltså som har något liknande surströmmingsinläggning över sig också utan fötter. Som får stanna utanför stugan på sommaren och nära luftutbytet vid den otäta dörren på vintern. Men nu var det inte mina stövlar den här historien skulle handla om och definitivt inte om mina fötter, de som jag alltså gick ned till sjön för att tvätta rena den där kvällen.
Det är inte långt ned till sjön från min lilla stuga. Trehundra stövelsteg ungefär. Man bor bra. Mitt ute i skogen såklart. Utan rinnande vatten och elektricitet, men det är så jag vill ha det. Jag har bott här själv i hela mitt fria liv, borde bli en tjugo år nu ungefär. Innan dess satt jag inne i arton år på anstalt för ett mord jag aldrig begick och innan det, ja då var man ung och bodde hemma hos mor och far, gick i skolan och läste för prästen. Här ute i ingenstans, femton mil till närmaste människa, överlever jag genom att tjuvjaga en älg och lite annat småvilt då och då, fisk finns det i sjön och ett litet grönsaksland och ett potatisland har jag. Jag brukar tjäna någon krona på att hjälpa till i någon av byarna när sommaren kommer. Måla ett hus eller klyva och stapla ved för någon som inte kan eller hinner själv. På vintrarna stannar jag kvar i min stuga. Ger mig sällan ut, stannar inne och skriver mina dikter så länge solen är uppe, fortsätter några timmar i skumljuset framför brasan också fast det inte är bra för mina ögon och går sedan och lägger mig och sover. Mitt enda sällskap under vintern är min katt Murre och skogens alla djur och fåglar. De som har blivit mina käraste vänner och finns här i vått och i torrt.
Den där första dan jag kom ner till sjön såg jag direkt att något var annorlunda. Ljuset, ni vet det där ljuset som finns kring varje sjö var liksom inte där. Det fanns istället ett slags mörker där bort mellan träden där sjön låg. Som om vattnet blivit till olja istället för det kristallklara källvatten som vi har här hos mig i skogen. Så jag raskade på stegen och munnen åkte upp mer och mer och hakan neråt i avsevärd omfattning ju närmare jag kom, för sjön fanns helt enkelt inte längre. Inte så att den lyfts bort ur naturen, nej, men vattnet var borta. Det var inte ens fuktigt på det som varit sjöbotten. Ja, ni förstå kanske min förvåning. I alla år jag levat så har sjön legat här. både före och efter och under fängelsestraff vad jag vet. Nu tydde allt på att någon hade plockat ut pluggen i botten av sjön och den hade runnit ner i jordens innandöme och försvunnit där inne. Hur nu en stor sjö som den här kan göra det. Det måste vara en sjuhelsikes plugg som blivit borttagen och som nu var ett hål som sjön slurpat ner i.
Så jag stod där och grunnade. Tvätta fötterna kunde jag ju inte. Och eftersom det började bli sent så såg jag snart inte mycket heller så jag kunde lika gärna vandra tillbaks till stugan och sova på saken. Så så blev det.
Så nästa dag, dag 2, när jag vaknade var jag ganska säker på att jag drömt alltihop. Min vattendunk var i alla fall välfylld så mitt morgonte kunde jag i alla fall ordna efter att ha fått fart i spisen. Men eftersom fötterna fortfarande luktade som en övergiven mögelost så fanns det såklart behov av att besöka sjön, den som jag nu efter en tekopp, var ganska säker på var full med kristallklart vatten som vanligt. Men det var den inte. Jag stod där på strandkanten och kliande mig i huvudet. Såg ut över andra sidan. Ja i alla fall så lång jag såg. Sjön var tom, det fanns inte en vattendroppe i den. Inte ens en pöl. Konstigt nog ingen fisk heller. Sjön var helt enkelt tom, borta, försvunnen.
Vem som helst med åtminstone medelmåttig tankeförmåga kan säkert förstå mitt bryderi. Men ganska snart tog min nyfikenhet över och jag vandrade ut på sjöns botten. Ut mot aborrgrundet och förbi mot djuphålet. Det som alla alltid ha sagt var bottenlöst. Men inget vatten här heller. Bara en torr och fin grusbädd som det var lätt att gå på. Och eftersom jag är nyfiken till naturen och inte såg så mycket där nere i djuphålet så bestämde jag mig för att klättra ner. Här var det brant och besvärligt på sina ställen. Men förbannat spännande. Det är ju ändå inte varje dag som man får möjligheten att vandra på en sjöbotten bara sådär liksom. Tanken att vattnet skulle kunna komma forsande tillbaks fanns inte i mitt huvud.
Tjoff sa det bara. Jag ramlade helt enkelt i backen. Fattade ingenting. Pannan gjorde förbannat ont och jag tror att det var näsan som blödde för blod fick jag i alla fall på mina händer när jag kände efter om ansiktet var helt. Jag hade slagit i något men det fanns liksom ingenting att slå i. Så jag gick framåt för att försöka förstå vad det var jag hade slagit i och tjoff igen. Inte lika hårt nu eftersom jag rörde mig långsammare och försiktigare. Här fanns en glasruta eller vad det var, som som inte syntes, och jag var som en fluga som sprang emot den gång efter annan. Jag kände med händerna. Ja så var det. Fast jag inte kunde se någon ruta så fanns den där. Det kände jag ju med säkerhet i mina händer. Lite ojämnare än vad en glasruta skulle ha varit var den men annars… ja ett genomskinligt hinder var det i alla fall.
“Tjena, tjena,tjena”
Jag såg mig omkring men såg ingen.
“Hej där! Här nere.”
Och visst där nere satt en liten abborre på en sten i en grop. En aborre som hade en Metallica Keps på huvudet och ett jäkligt häftigt brett svart nitbälte kring sin kropp.
“Du kan inte gå igenom där för vi har stängt av där, liksom vår slurpzon förstår du. Skyddat enligt rymdimperiets tredje paragraf. Fan vad dina fötter luktar illa förresten!”
“Vad är du för en?” lyckades jag i alla fall få ur mig.
“Rymdaborre av första graden. Vaktar här. Vi är här för att låna lite vatten, ja eller ta om jag skall varas ärlig, eftersom vårt eget är slut. Ert vatten rockar ju fett för tusan, helfett, här skall simmas och surfas och slurpas och halsas hela natten med de sexiga tjejaborrarna som bara ligger och väntar på att vi skall komma tillbaks med härligt vatten där borta i …..”
Det var då jag anade att jag slagit huvudet jäkligt hårt i den där osynliga väggen, om den nu ens fanns den heller, jag satte händerna för öronen så jag slapp lyssna på den där rymdabborren av första graden och gick därifrån med mina illaluktande fötter och lätt resten av mig följa med. I stugan gick jag till sängs tidigt. Stängde av och somnade.
Dag tre var sjön lika tom som dag ett och dag två men jag brydde mig inte ett skit om det. Gick istället till tjärnen och hämtade vatten och det fortsatte jag med tills det efter en veckas semesterregnande faktiskt började komma lite vatten i sjön igen. Ja det är som det är. Slå huvudet kan väl alla.