Categories
Swedish

Nu går jag av

Dock inte av på mitten utan av passet. Behöver läsa en stund. Sen drömma en lång stund. Sen äta frukost. Ja och köra igen.

Enkelt liv!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Åldring – nej tack!

person holding rod
Photo by Pixabay on Pexels.com

Försommartrött. Den där tröttheten brukar drabba en den här tiden. Man får knappt upp ögonen när man försöker slå upp dem på morgonen. Men upp skall man ju. Det Lutherianska arvet piskar upp en. Och efter frukost och en dusch kan ändå lite, lite hopp skönjas. Ja åtminstone har man fått upp ögonen även om resten av systemen går på någon slags halvfart. Pollen tänker man. Ja i alla fall om man vill ha något att skylla på.

Läser en fyra fem veckor gammal artikel i tidningen (LjP) i serien “Lyckas i Ljusdal“. Gillar sådana där historier. Ja om folk som lyckas alltså. Ja också de som gör det lokalt. Tänker att om de gjorde en serie “Misslyckas i Ljusdal” så skulle jag också kunnat vara med. Nästan krävt det. Men någon sådan serie blir det nog aldrig. Ja och fick jag frågan så var det såklart “nej” som svarades då också. Aldrig om mig, bara om det jag gör är mantrat på mediefronten idag. Ja och eftersom ingen begriper vad jag gör känns allt det där lugnt.

Har en vän som har fått alzheimers. Det är otroligt trist såklart att se honom försvinna bit för bit. Eftersom han finns långt härifrån så försöker skicka kort då och då i ett försök att muntra upp instutitionstillvaron. Lite hålla kontakten blir det i alla fall men ersätter såklart inte de timslånga (skrattande) telefonsamtal vi hade tidigare. Han var nämligen ännu en av dessa i min ålder som ringde riktiga telefonsamtal. Jag känner inte många sådana men några hänger fortfarande kvar. Men åldriga såklart allesammans. Pensionärer. Det avtar med naturens hjälp de där telefonsamtalen. En dag ger jag mig fan på att man kommer att sakna dem. Även om de irriterat alldeles så mycket under ett liv när de ryckt upp en ur koncentrationen.

Men min vän alltså. Han har levt i princip ett helt liv själv. Har valt det. Jag tror att han velat det. Det har inte varit påtvingat på något sätt. Nu på institution så ojjar sig alla över att han är så ensam. Alltså precis som han varit i sextio år innan han hamnade där. Det blir konstigt. Väldigt underligt.

Själv hoppas jag för allt i världen att jag hinner ramla med huvudet mot närmaste lödkolv eller dataskärm och aldrig mer lyfta på huvudet igen innan jag hamnar på en institution. Det verkar nämligen hemskt. Missuppfatta mig rätt nu. Det finns massor av folk där i den där miljön som verkligen vill en väl och är hur snälla som helst. Men som i min kompis fall, han som alltid hållit på att mecka med motorer och andra svåra tekniska grejer. Blivit skitig om händerna. Nu helt plötsligt anses hans stora intresse vara att “pyssla” och lyssna på dragspelsmusik. Jag menar…. helvete

Ja och vad skall man prata om när man hamnar i äldrevården? Och med vem? Älgjaktsminnen och skotermodeller om man hamnar på ett boende här. Melodifestival och räntor om man hamnar någon annanstans. Jag skulle bli galen efter en vecka. Spritt språngande.

Men kanske är det där bara fördomar. Vad fan vet jag.

Nu tänker jag jobba. I alla fall om ingen försöker hindra mig…

ps När jag tänker på det så är det där att skicka vykort nog kanske ännu mer gammeldags än att lyfta en telefon och ringa till någon. Usch… man hamnar slltid i sina egna fällor och gropar. ds

Categories
Musik

Så mycket bättre

Per med på “Så mycket bättre“. Hur skoj som helst. Synd att inte Limpan lever bara och kunde dyka upp och flina lite. Fast med är han kanske ändå. Vad vet man.