Bussen tar mig till Hudiksvall idag. Bilen är klar. Noll kronor i självrisk. Allt har gått så jäkla snabbt och smidigt. Svedea är verkligen ett försäkringsbolag jag kan rekommendera. Nu är jag kanske inte den som kan göra den rekommendationen utifrån erfarenhet – en skada på femtio år med körkort – men det har liksom bara flutit på. Kan inte bli bättre. SUPERBRA! Vänligt. Hjälpsamt. Kundorienterat.
På vägen ut mot kusten ser jag en husägare som har ett gäng hantverkare hemma för att bygga ett staket. Jag inser att det, en sådan beställning är så långt bort från mina möjligheter som det kan bli och samtidigt också mycket långt ifrån hur jag tänker när saker skall göras, fixas, byggas. Men tänk vad skönt! Fråga efter en offert. Beställa. Ja och sen står det där en dag. Vilken känsla att kunna göra det! Men i nästa liv kanske.
Lite längre fram efter vägen så kommer åkrarna. Stora och små lappar kantade av skog kring varje bondgård. Jag minns hos min mormor och morfar att de hade namn alla de där åkrarna. Också de minsta. De som nu håller på att växa igen. Försvinner namnen på dem in i dimmorna i samma takt som granarna växer upp på dem idag? Lite synd kan man tycka. Var och en har kommit till med hårt slit och stor möda. Och även om jag inser att det naturliga tillståndet inte är åker så kan jag tycka att åtminstone namnet kunde få leva vidare. Men kanske finns det någon som samlar och skriver upp. Vad vet jag?
Det där men det naturliga tillståndet. När man ser kabeldragningar och byggen och vägar och annat så gillar man de där raka linjerna och ordningen. Men en test på det naturliga tillståndet är att köra en kaostest. Är det man betraktar i kaos är det naturligt. Allt annat är iof på väg dit det också men naturligt är det inte. Men försök att förklara det där för en bibliotekarie eller en kabeltattare.
Detsamma gäller för övrigt väder. Dock i mindre utsträckning för klimat. Fast i det senare fallet beror det synsättet såklart bara på att vi människor finns till i sisådär hundra år. En grisblink. Zoomar man ut. Vips så är också klimatkaos.
I Glada Hudik stannar jag inte länge. Handlar lite mat. Åker hem. Hem kära hem, liksom.
