Month: April 2021

Los ett tillhåll för Björnar och programmerare. Möter en man som definitivt föredrar det första före det andra på affären idag. Sådant man får överleva en dag i Los.

Förutom en lätt värk i vaccinationsområdet så allt bra på vaccinationsfronten. Min Indiske vän säger att “det är nu det börjar”. DNA i min kropp byts ut och jag kommer bli en lydig soldat i överhöghetens arme’. Som om jag inte var det redan. Deklaration inlämnas på rätt datum. Skatt betalas. Brott begås icke. Jag begår inte ens hor. Nejdå. Men kanske blir det värre nu… Återstår att se.

Men jag diskuterar alltså sällan med människor. Varken vänner i Indien eller på närmare håll. Det är liksom ingen ide’. Det finns för många rätt och bestämda åsikter där ute och jag har inte ett enda RÄTT svar att komma med. Har nog aldrig haft.

Men generellt sett skall man vara försiktig med att anse att andra är dumskallar. Ju fler man trycker är det desto större är sannolikheten att man själv är en. Man kan ha en dålig åsikt, men behöver inte vara en dålig person för det. Ja och då har vi inte ens berört rätten att ha en åsikt. Sådant man kan dö för.

Fast vad bryr sig en Facebook generation (ja alla är väl över femtio där numera) om sådant? En like till…

Hat och dumheter.

Fast man kan inte säga så mycket om det där alltså. Man har för många lik i sin egen källare. Kasta den första mobiltelefonbatteriet den som inte har det.

Nyinspelning av Saltkråkan. Blir en höjdare såklart med rätt skådisar och rätt produktion. Gillar och ser redan fram emot. Sverige är bra på det där och Astrids orginalmanus är såklart guld. Men det lär gnällas. “Det var bättre förr” hörs redan från mellansvenska tätorter där vinylskivar läggs på renoverade blänkande “bättre än förr” skivspelare.

Bodil och Kjell Anderson. Sicken kombo. Vinylen hyllas i den där boken. Gamla tider också. Jag skummar (rätt mycket) och kräks. Att Bodil Malmsten hade en sådan dålig smak. Verkade ju sympatisk för övrigt.

Jodå, den går att läsa den där boken. Lite roligt finns det hur som helst i den om man som jag gillar skvaller.

Sprutan, vaccinet, får jag förresten i vänster arm. Eftersom jag är socialist. Fast tänker sedan att då borde man kanske stuckit den högra. Kunde behövas lite ömhet och värk där högerut. Men det är klart. Här värker det lite och är dysfunktionellt i alla fall där på höger sida. Så skit samma. Det går på ett ut.

Snöstormen igår gick inte av för hackor. Horisontellt väder. Riktigt skitväder. Idag sol och en decimeter issnö. Lite helvetet över det hela om man tänker bort solen. Inte så stor skillnad från innan alltså.

Ser fram mot en dag när man kan åka mellan A och B i egen bil utan att oroa sig för att bensinen skall ta slut. Det är många år nu som tankning har skett på marginalerna. Det där är ett glädjeämne som inte så många uppskattar säkert. Man kan hitta många sådana om man vill. Glädjas eller gräva ner sig i deppigheten. Igår på väg tillbaks från vaccinationen tändes “tomt i tanken” lampan när jag var tillbaks i Los. Förr visste man att då kunde man åka fem sex mil lätt innan det hände något. Så en dag så gällde inte detta faktum och man stod där. Nu vet jag att när den där lampan tänds så är man nära slutet. Lämpligt att stoppa i en liter i alla fall om man har dom resurserna i plånboken och behöver färdas en mil till. Men kom hem med bilen den här gången också. Utan den där litern.

En full reservdunk… Tjugo år sedan kanske… En gång…

Tråkigt är det i alla fall inte. Möjligen lite tröttande.

Allt jag ger bort. Gratis. Musik, text, dataprogram, hårdvarukonstruktioner. Allt är på “all time low“. Som en prövning eller ett monument över undertecknads oduglighet. Ändå känner jag mig inte nedslagen av det där. Konstigt egentligen. Man borde bli deppig. Men har liksom blivit van. Kan möta det där med en ganska stor portion likgiltighet. Ljungström rekommenderade The Fool On The Hill. Ja och den är väl en låt som är som om den var skriven om mig från början. Skulle inte kunna känna mig mer träffad av en text. Fast Lennon/McCartney visste ju inte såklart vem jag var. Man projicerar in sig själv såklart med lätthet. Min moster Ruth tyckte istället att den här låten handlade dom mig. Fast det här ÄR jag. Ingen person är så enkel att en låt räcker som beskrivning av vem personen är. Det lär man sig som nyfiken.

Kör förresten gratisversionen av Spotify för tillfället. Reklam. Massor. Man kan bli galen för mindre. Ja om man nu som jag lyssnar på musik hela dagarna. Men man får såklart skylla sig själv om man lyssnar medelst gratisversion.

Skulle behöva en stor påse godis. För fredens skull.

Nu låtsas jag att …

Ute. Snöstorm. Man lider.

Spruta ett instucken. Ännu bland de levande så det finns hopp. Min Indiske vän tror dock inte på en lycklig utveckling där. Vi får väl se vem som får rätt till slut.

Jag är inte stickrädd så det här är ingen stor grej. Men sköterskan som normalt jobbar på BVC och ofta sticker spädbarn berättar att den där stickrädslan finns utvecklad redan där hos vissa. Lyssnar man får man nästan alltid höra något intressant.

Nästa spruta 2’a Juni. Sen, tre veckor efter det skall man vara fullt skyddad. Fortfarande lär himlen kunna falla ner över ens huvud dock.

En röst som blir svagare och svagare och allt mer sällan hörs ens av de som står närmast. Vägen in i ålderdom. Vägen in i glömskan. Ett år efter att man är borta är det ingen som minns att man ens fanns. Ändå kan man såklart tycka att man vore värd mer. Vi är alla självupptagna på det sättet. Vårt jag tar stor plats i våra huvuden. Men i världen. Vad är vi där?

Jag läser en bok om stjärnor och kändisar och annat patrask som befinner sig närmar han/hon/det/gud än vad jag gör. Som anser sig göra det åtminstone. Men jag vet ju att vi ändå alla är desamma. Det finns inga genier eller dumskallar. Vi är alla bara (rätt) simpla människor med några fel och brister och väldigt många bra egenskaper. Japp. De flesta har mer av det bra än det som begränsar. Man borde alltså jobba på att öka antalet brister om man vill nå jämvikten. Inte tvärt om.

Jag tycker att det är gott att leva. Hoppas få fortsätta med det. Några år till är allt jag begär. Ocool gubbe är jag i helikopterperspektivet. Den, smartaste och coolaste unge man som någonsin har fötts sedd inifrån mitt eget huvud. Såklart och “nåja”. Jag kan tveka på de flesta av de där punkterna ibland. Men i grunden. Jag har accepterat vad jag är. En icke perfekt person. Men med ett liv som går att leva.

Det finns en stor fördel med att bo i en ort som Los. Det är liksom ingen ide att sätta sig på några höga hästar. De som flickorna trängtar efter här är ingen man skulle vilja vara. De flickor som männen trängtar efter ja de bor någon annanstans. Eller sannare. Är yngre än sextio. Det behövs inte mycket. Inte åt ena eller andra hållet. Raggare är bra. Platt mage är bra. Stora bröst är bra. Att kunna köra bil är bra. osv osv och suck in i den enkla värld som styr världens alla småorter.

Två veckor efter sitt frånfälle minns ingen att man fanns när man bor på en sådan här ort. Om man nu inte besitter någon av attributen ovan då. Men precis det jag sökte efter när jag flyttade hit alltså. Glömskan. Ett gömställe. Helvetet. Eller är det himlen?

Men i landsorten kan det såklart räcka med att man är med på bild i tidningen för att man skall tro att man är en stor och viktig person. Den tron är det väl inte mer bevänt med än att tro på tomten. Man får tro. Ja på vad man vill. Viktigt med den friheten. Men ibland är det nyttigt att sätta sig själv på månen eller mars och titta ner på sig själv och fatta hur det egentligen är stället med saker och ting. Därifrån kan man välja väg. I mitt fall alltså ocool gubbe. Behövs det mer.

Jag insåg tidigt att man inte kan fly från sig själv. Att det mesta av den där längtan bort handlar om det. Men svårt såklart. Men nyttigt också kanske. Insikten. Att man inte skulle trivas i en värld som bestod av sådana som var som den man man är. Att man skulle kräkas på en sådan värld. Skaffa sexskjutaren, sätta den i munnen och trycka av snabbare än en frälst ropar halleluja.

Men i min värld säger alla ja och håller med. För den ende jag resonerar med är mig själv. Det är ändå bara ibland jag kan hämta styrkan att säga emot. Där finns den store förgöraren. Diskussioner existerar inte. Tar jag upp en existentiell fråga ser folk på mig som om jag vore tokigare än jag faktiskt är. Ja och som sagt. Den ocoole gubben och den coole inuti har oftast samma åsikter om allt det som är viktigt. Blogg och låtsasjobb är medicinen där. Vi har alltid tagit till det där i min släkt. Även om de flesta föregångarna kallat det riktigt arbete och fått lön.

Konstigt nog flinar jag ändå för det mesta och har alltid gjort. Konstigt eftersom jag alltid lever i, med och nära, melankolin. Den är min bäste vän nämligen. En vän som aldrig någonsin svikit. Vi är ett bra par. Fortsätter med det ett tag. Lever för att vi måste. Så länge vi får.