Categories
Betraktelser & Berättelse

Kikare

Så mycket vår är det ju inte. Man får överleva det. I alla fall tills någon kommer och säger att det beror på klimatförändringarna. Då får man skrika rakt ut. Högt. Intensivt. Ronjavrål. Eller slå [hårt] om de står nära. Och nej, det betyder inte att man är en klimatförnekare. Bara att man är någon som minns väder som varit mer än ett eller två år bakåt i tiden.

Fast tiden handlar mycket om med eller mot nu. Gråzoner är utraderade. I princip. Man får allt bestämma sig. Nu. All-in åt antingen det ena eller det andra hållet gäller. Seså, inga halvmesyrer.

Mänskorna längtar efter konserter. Folksamlingar. Öltält. Fulla gungande vrålande läktare. På samma sätt som man längtade efter den första bananbåtens ankomst efter det sista stora kriget. Men att orka den sista milen gören icke människorna. Nope. Dumt kan man tycka.

Utsövd är man här efter världens snabbaste helg. Åtminstonde det. Det bara blixtrade till där någonstans efter 18:30 när jag lämnade låtsaskontoret och sen satt man här igen. Svaga minne av helgmat och någon film och sömnig morgon i grön IKEA soffa dröjer sig kvar, men kanske hände inget av det där ens. Tur att man inte otrivs här på låtsaskontoret då alltså.

Dags att vakna på helgerna nu. Det är vår. Det finns att göra.

Nästa helg kanske. Valborg. Första maj.

Musik blev det däremot ingen. Men måste nog sätta mig ner någon dag nu och göra något av det där som ligger och som står upp. Varför det frågar du? Jo, för att jag måste. För att jag har det där i mig. Man har inga val ibland. Ut skall skiten. Jag kräver inte att någon varseig skall lyssna eller gilla sen. Bara jag får trycka ut. Bara det som trycks ut får finnas. Som en parentes. (). Visst en synnerligen tom. Men där.

Kasen vid Edsbyhem någon gång i slutet av 60-talet

Valborg hette kort och gott “Sista april” i Edsbyn. Enkelt och tydligt. Arbetarspråk. Om Valborg visste vi väldigt lite. Första maj var en ledig dag inget mer. Socialister var det få i min närhet. Arbetare som får det bra glömmer så fort sitt ursprung.

Men till sista april gällde det att ha den största kasen. Vi ungar bevakade varandra. Borgen. Barnängen. Ja vad de olika delarna i byn nu kallades. Veckan före sista april var det en enorm aktivitet. Alla ungar var med och samlade material till kasen. Ensam hade jag oftast gjort just det där ända sedan januari/februari. Byggt stordelen. Men poäng utdelades bara för den här sista veckan. Det var också nu som det skedde brandsyn. Fick vi tända eller inte tända. Det handlade om storelk på kasen, vind och torka och om närhet till annat. Efter vad jag minns fick vi alltid tända trotts att det var nära några gånger.

Fyrverkeri samlades ihop genom dörrknackning. Undertecknad igen. De brukade bli en del. Sen tändes det. Sköts raketer. Stektes korv och så var man brandvakt en bra bit in på småtimmarna och sen var det sommarlov. I princip. I alla fall i min värld. Som jag minns det.

Korven, lagd i bröd med hackad gurka och en Fanta lever kvar här i huset. Stekt numera. Ingen eld finnes att grilla den på. Men det där andra då alltså. Obrutet från den där tiden tror jag. I princip i alla fall. I Uppsala var det ju sillfrukostar och annat sådant studentikost. Men nästan utan undantag ändå. Ja korven blev väl vegetarisk där någon gång på sjuttiotalet. Fanta… ja jag vet inte varför vi dricker Fanta den här enda gången per år. Men det har blivit så. Traditioner skall man hålla på även om man inte minns varför de kom till en gång. Eller inte. Hur som helst tror jag att det blir Fanta och grillad korv i år också. En tomhet skulle breda ut sig över kullen annars. Det vore som att inte fira jul ungefär.

Jag skulle ge min högra hand för en godispåse just nu. Japp i detta ögonblick. Finns ett allvar i det där. Mitt knark. Det söta. Beroendepersoner. Möjligen inte lika tufft som Heroin och Kokain. Men inte fullt lika dumt heller. Man får välja om man vill bli dum eller tjock. Val finns alltid. Men för att koppla med det som skrevs ovan även gråzoner.

Fast någon “bra” knarkare blev jag aldrig. Inte ens alkoholist. Jag har alltid ogillat det där flyende bortkoppladet. Alltid sökt vägar att komma mer med i världen istället för att ta mig längre bort från den. Nåja. det har man ju misslyckats rejält med. Men kanske lika bra det (då).

Ja nu kan ju ett evigt (låtsas)jobbande ses som den ultimata flykten bort såklart. Den besattes väg. Men serrö, liv utan besatthet är bara för medelmåttor. Det får göra hur ont som helst.

Japp medelmåttor är vi allesammans.

Men man kan ju låtsas. Att man gör det man gör för att försöka att inte vara en. Det ges poäng för försök. Tror mig. I himlen. För de som kommer dit. Här är det “highway to hell“. Inga poäng där för försöken att vara märkvärdig. Jodå, jag har stått på fabriksgolvet. Vet det.

Men första maj betyder väl mer här. För mig. Jag är socialist. Om jag nu är något. Gillar förresten inte sådan snabblimsepitet så mycket. Tror mest på tanken på att vi måste hjälpas åt. Karl Beril’s jul ni vet. Att man bygger ett bättre land om man försöker få med alla. Gärna balanserar sådär snyggt på knivseggen mellan socialism och kapitalism som vi gjort i Sverige och gjort oss till ett av det bästa länderna i världen att leva i. Det skedde inte av sig själv. Folk kämpade för det där. Dog till och med för det. Borde bevaras och utvecklas. Inte avvecklas. Åtminstone inte pga av “orkar inte” eller “vill ha (mer)”.

Att vinna en middag med Bob Dylan kanske vore skoj. Men jag skulle inte ha något att prata med, med honom över en middag. Skulle bli en ganska tråkig tillställning för oss båda. Lika bra att tacka nej alltså. Ja så skulle det bli. Om nu det inte från början fanns premisser om sänkta murar. Om vi kunde prata om han/hon/det/gud och filosofi, eller om helvetet i att vara känd och att inte vara känd. Om livet. Jo, då skulle det kunna bli en bra och en lång middag. Om han nu inte är dum i huvudet. Det finns fler nobelpristagare och musiker än han isåfall som är det. Priser är ingen garanti för smarthet. Inte tusen låtar heller. Eller kunskaper i schack.

Men sannolikheten för en sådan middag är såklart rätt minimal för att inte skriva (elektron)mikroskopisk. Japp, lika bra det såklart. Känns mest som en gäsp ändå.

Det slår mig att troligen har ingen enda levande människa läst den här texten ända hit till det här stycket. Undertecknad oräknad såklart. Det finns något komiskt i det. Man måste le. För sig själv. Ja och sen återgår man äntligen till det man gjorde innan man satte sig att skriva de övriga styckena. Mer är det inte med det heller.

Liksom!

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

Senast lästa bok

Ingen går hel ur det här : mitt liv i den svenska musiken
av Kjell Andersson

Jaha, då var den utläst. Det är en tegelsten. Den kräver lite skummande. Men slutomdömet är ändå att den är värd att läsa. Absolut. Definitivt. Framförallt för oron. Ja, oron. Den som kräver droger. Den som kräver Stureplan. Den som kräver Riche. Den som kräver samma bar som Hemingway intog sin whisky på i Paris och i Venedig. Jodå samma märke av whisky också. En sexa. Eller samma sak i New York., London. Vad hade John Lennon gjort? Vi måste också…

Att gräddan av Svenska artister har den där oron. Att de så barnsligt tror att geniets gåvor så lätt fångas genom att finnas där de som upphöjts en gång fanns. Att de faller ner på knä så fort Dylan nämns. Eller när vem som helst annan av “de stora” och ouppnåeliga finns där. Det fungerar med Springsteen också. Det är svårt att förstå det där. Osäkerheten på sitt eget värde i förhållande till “gudarna”. Att fortfarande känna den fast man står där framme och tiotusen och fler älskar en och de i sin tur är beredda att ge vad som helst för att komma nära det som är deras genier och (av)gudar. Att vara så små när alla tror att det är tvärt om.

Jag tänker många gånger – “men väx upp för fan”. Ja inte bara till Kjell. Till alla de där han omger sig med. Eliten i Svensk musikliv. Och allt kunde lika gärna utspelar sig på en ungdomsgård i Hudiksvall. Kompisar som har kul och kallar det genialitet. En liten värd. En låtsasvärld. Det hemska är att den där lilla världen är och kontrollerar allt inom sitt fack i ett helt land eftersom alla stolar av värde upptas av de inblandade. Man suckar. Man häpnar. Om man utropar sig själv till geni är man kanske inte ett ändå. Inte de närmaste som tror på just det heller.

Men anekdoterna med Per Persson och packet är såklart härlig. Roligt när man känner någon det berör. Men Ulf Lundells spöken får man ju också en mer ingående inblick i. Den svarta hunden rastar dem alla i den här boken. Det borde såklart istället vara tvärt om som för varje eller åtminstone de flesta hundägare. Men medvetenheten finns där i alla fall. Om att det är så. Om det gör någonting bättre vet jag inte. Jag har aldrig ens varit i närheten av de höjder dessa människor seglar på.

Jo, jag tycker nog man kan läsa den här boken.

Andra böcker som jag läst finns här.