Categories
Betraktelser & Berättelse

Ny tid

Idag läggs kopparnätet ner här i Los. En ny tid. En bättre tid. Men heder åt alla ledningar som har tjänat oss väl genom åren och fört oss närmare varandra. Tänk om de kunde berätta sina historier.

När AXE kom hit, det måste ha varit alldeles i slutet av 80-talet, hade vi fem linor in här i huset. Ofta fanns det folk väntande på alla. Köer. När de gamla reläväxlarna, stora som hus, skulle bytas ut var man rätt nervös. Inga telefoner in var lika med inga pengar in. Men bytet blev “hicka” på mindre än en minut. Allt bara fungerade. Ett fantastiskt teknikskifte.

Nu kan man bygga museum åt detta. Koncentrera sig på gammal koppar och teknik. Men som vanligt är det gamla en platform att stå på inte ett ankare som skall hålla en kvar. Är man bara medveten om det så kan man gott gräva i det gamla. Då glömmer man aldrig att det är nu man lever.

Hej då kopparn. Må du vila i frid där nere i jordenm den du kom från. Också den tjugo pars kabel som går in i det här huset och som inte använts på på många år.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Bäst efter

Den gamla damen och jag. Vi har väl båda passerat bäst före datum. I mitt fall är jag inte ens riktigt medveten om när det skedde. Men fullt medveten om att det har skett. Ja det är jag Men jag kramar henne idag, Stammen är alldeles varm. Sen sågar jag av de där grenarna som vintern knäckt. Det har varit en mycket hård vinter för ett gammalt körsbärsträd. Ett träd som under ett helt liv troget levererat söta, solvarma körsbär när sommaren varit som ljuvligast. De vi delat med fåglar. De som blivit saft. De som blivit delar av kakor. De som blivit söt likör. Men framförallt de som stoppats in i munnar och bjudit på små explosioner av sött solvarm sommar som fått en att tacka universum och han/hon/det/gud för att man är en av de levande som får uppleva detta.

Jag kan inte ens hennes historia. Vår tid med huset och de marker vi kallar våra är kort om man jämför med husets ålder. Bara några decennier. Huset har stått här på kullen sedan 1907. Upplevt mycket. Precis som sin trädgård. Kanske kom körsbärsträdet hit i samma veva som huset byggdes. Vem vet. Men helt klart är att det, liksom ett av våra äppelträd, det som den mycket gamla lärarinna som besökte oss berättade att hon satt, också har en historia. En gång var det kanske en gåva från tacksam elev och dennes familj. Eller längtan efter en hembygds körsbärs som en ung lärarinna här på skolan en gång kände i sin ensamhet och i sin längtan hem till ett annat körsbärsträd. Någon satte det nämligen. Det är helt klart. Någon grävde gropen. Skottade igen den, vattnade och skötte om trädet när det var ungt. Men denne någon är inte känd för mig alltså. Omöjlig att få kännedom om också om ingen då självmant en dag kommer hit och berättar dess historia. Men troligast är väl att personen som grävde gropen är död sedan länge. Att det där inte var en stor grej. Man hinner plantera många träd i sitt liv.

Jag tror att fler än vi älskat trädet i alla fall. Man känner det när man står bredvid. Här står ett träd som blivit älskat. Att ha blivit älskad under ett liv betyder säkert saker för ett träd också. Vem kan tro annat.

Men den gamla damen har kanske inte så många år kvar nu. De senaste åren har gått hårt åt henne på de åldrande körsbärsträdens vis. Vi skall försöka plantera ett nytt i år. Som den gamla dammen får lära upp. Om vi får råd att köpa ett. Annars får det väl bli nästa år. Men den gamla damen hon får stå kvar. Såklar får hon det. I alla fall tills det inte finns en enda gren kvar på hennes stam. Då kanske det är dags. Men inte innan. Det handlar om respekt. Några bär blir det säkert också med bara några grenar kvar. De godaste körsbären i världen. Inte behöver de vara så många. Det förstår ju alla.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Remdrift

macro of fern unrolling young frond
Photo by Skyler Ewing on Pexels.com

Gräset. Det är dags. Men väntar på rem. För drift av nödvändig gräsklipparframdrivning. Men ger mig ikast med det ändå. Tänker “bra träning”. Ja och kanske är det det? Någon vet kanske. Men bättre med en “självgående” gräsklippare är det såklart. Man blir svettigare utan den där funktionen. Helt klart så. Näsblod återkommer också efter två veckors uppehåll. Jädrans. Hinner halva gräsmattan på två timmar. Fortsättning följer.

Annars blommor. I amplar. K sätter det som kan tas in om frosten är över oss igen. Eller när. Det vankas väl järnnätter i år som annars. Men idag sol. Varmt. Skönt. Finns inget att klaga på. Rent otäckt om man nu är en gubbe i min ålder. Van att klaga. Gnälla. Sura.

Men bättre än såhär blir det då slltså inte. Aldrig någonsin.

Koltrastsång också naturligtvis. En helt galen en här idag. Härmar allt möjligt låter det som. Får spatt däremellan. Vi förstår varandra direkt.

Fick Sushi igår. Fick Cappuccino igår. Fick prinsesstårta igår. Fick godis igår. Klarar mig fyra fem veckor nu. Troligen. Jag är en bortskämd människa. Ledig dessutom hela dan. Men det är nästan jobbigare att vara ledig än att… nåja… låtsasjobba.

Nu grilla… Antar att vi inte är så mycket mer annorlunda vi än många andra i Sverige ikväll. Känns som man är del av något bra där.

Det är alltså gott att leva.

Categories
Bilder

Los-orginalen

Categories
Bilder

Bodelning hos “mormors”

Categories
Swedish

Efter ån

Categories
Techstuff VSCP

State of #VSCP

Categories
Betraktelser & Berättelse

En uppförsbacke

Det är den där sista biten. En uppförsbacke. Den innan release. Trodde länge på ett första släpp dag. Men det gick inte.

Jag använder allt jag har inom mig i den här fasen. För det är mentalt påfrestande att nästan vara klar. Att pricka av punkt för punkt. Men också lägga dit nya punkter. Man hittar nämligen saker när man håller på och gör så är det enda in i det sista. Varje adderad punkt innebär mer låtsasjobb. Fler timmar. Ett suck och ett “ta i”. Jobbar man ensam får man klappa sig själv på axeln. Jag jobbar alltid ensam. Ett mantra. Man kunde tro att man var Fantomen. Men då hade man läst för många seritidningar.

Mest dokumentation såklart. Sen installationer. Filer hit och filer dit. Som att städa. Inget vidare medans man håller på. Men skönt när det är klart.

Sen kanske man når en punkt när man släpper grejerna då. Det skall finnas mottagare för det man gjort. Gör det det längre? Knappt. Den här omskrivningen har tagit två år. Många har försvunnit iväg under tiden. Några är med och har varit med sedan begynnelsen. Heder åt dom. Men det här är ett 21-årigt projekt. Det är såklart upp och ner under en sådan lång tid.

Det konstiga är att tiden inte sprungit förbi projektet tekniskt sett. Det trodde man ju. Ja till och med hoppades på. Visst det har kommit mycket verktyg och funktionalitet på högre nivå. Hurra för det. Men inte mycket på de lägre nivåerna. Behovet kvarstår. För det är på de lägre nivåerna det mesta finns ändå.

Fast jag känner alltså glädje i det här fortfarande. Fem procent glädje och 95% låtsasarbete är OK. Ja till och med två/nittioåtta tror jag. Det mesta i mitt liv har jag gjort för att jag vill göra det. Inte för att tillfredsställa andra. Kanske just därför som jag alltid varit en så dålig konsult. Man skall fokusera på pengar och kundens önskemål då. Inte försöka förbättra och/eller lyfta. Räkna timmar. Försvara timmarna. Fakturera. Men inget för mig. Ingen tillfredsställelse där och i det. Synd.

Men Spotify utan reklam från och med idag. Bara det. Man slipper höra om hur bra Kronfågelböndernas kycklingar har det i djurstallarna “där de glada springer omkring”. Eller tuggummireklam. Eller annan skit. Skönt.

158 dagar kvar. Men i mångt och mycket lättar allt från och med idag. Stor tung sten har ramlat ner på marken. Bara lite småstenar kvar. De får ramla en efter en fram till den 2’a november.

Men dokument skall skrivas. Lite kod också. Inget av det där gör sig själv. Det finns bara jag som kan göra det. Eller tro på det. Men framförallt den ende som knappar på. Timme för timme. Mot det där målet “klart”. Sen, efter det, kan man börja om samma resa igen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Bra start

Börjar dan med en presentation som en gammal kamrat håller i. Och han gör det såklart med den äran. Väntar mig såklart inget annat. Ämnet är IoT-Open. Demodjävlarna är synnerligen goda mot honom idag, vilket antagligen känns skönt för Marcus som är beroende av dem. Intressant såklart. Vi delar nämligen passionen för att tända och släcka lampor på krångliga sätt.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En ny dag

En ny dag. En helt vanlig vardag. Tack gode han/hon/det/gud för alla dessa nya dagar.