Har tänkt mig en release innan sommaren. I lagom tid för att man inte skall bli upptagen med frågor under sommarledigheten då såklart. Annars vore ju det en variant. Släppa. Sen smita. Se hur det går liksom.
Men stor uppdatering. Plus två år att få till. Nästan allt är genomgånget. Massor av nyskriven kod. Centrerat kring MQTT. VSCP servern är nu hårdvaru och funtionsinterface. Level I och Level II drivare. Där level I är tänkt för de minsta enheterna och level II för lite mer kraftfulla grejer. Men det där är flytande också.
Nu var d t inte det där jag tänkte berätta. Grejen är det där med att vandra mot “klart”. Det är mycket som skall kollas. Mycket som skall fås på plats. Just nu så växer alla listor. Antalet järn i elden är så många att man går i ett konstant snurrande. Hemskt egentligen. Ja HEMSKT. I alla fall så länge de där listorna bara ökas på och ökas på. Men vis, efter att ha gjort detta många gånger nu, så vet jag att att en dag snart nu, så börjar de där att-göra-listorna krympa. Jo öka igen. Retas med mig. Men ändå neråt går de på det stora hela. Och så en dag kan man släppa. Pusta ut… Andas in…
Tills den första personen hör av sig och säger att saker inte fungerar…
Ja sen löser man sådant. Ett tag. Misströstar på sina egna förmågor. Använder det där sista. Och javisst. Efter en tid så avtar också det där. Saker snurrar där ute i världen. Tystnaden, inga tack, är själva belöningen.
Där skulle normala personer då ha en fest. Fira. Dricka öl. Skjuta fredliga raketer.
Här på den här kullen kör vi istället igång nästa etapp.
Det är en slags galenskap såklart. Författare. Musiker. Många andras känner igen sig i det där också. Samma känsla. Ingen av oss vet varför vi gör det här, de flesta vet dock att vi måste.
Men ledig dag imorgon. Möjligen “lite” jobb på kvällen. Vi får se. Jag borde…
Godnatt kamrater. Jämvikt och solidaritet. Bra grejer. Varje dag.
Stora stålar på väg in. Sparar man i fem månader så har man råd med en påse Vics-Blå. I alla fall om man inte tar med skatten i beräkningen. Jippie! Liksom.
Ibland. När någon länkar till den här bloggen på Facebook. Då piper det till. “Du har väldigt många besökare” säger det där pipet. Ja “väldigt många” antar jag att den som genererar “det där pipet” , det som egentligen är en meddelandebox på min telefon, väger mot vad som är normalt för den här siten. Inte jämfört med Blondinbella alltså. Många kan vara lite, liksom, fast fler än väldigt lite. Ungefär så. Här. Kanske inte hos andra.
Men hur som helst. Ibland kommer de där. Kanske är det någon som förfasar sig över ett inlägg. Ursprunget får jag aldrig reda på eftersom jag inte har Facebook. Men det som är intressant är den tid den där vågen av besökare varar. Vanligtvis uppstår nämligen vågen och försvinner under en och samma timme. Det läses inte så mycket. Om överhuvudtaget. Definitivt inget annat än det länkade. Ja och när just den där länken passerat i flödet så är den verkligen död som en död kan bli.
Jag blir lite orolig för de här människorna bakom klicken.
Fast det skall man kanske inte bli.
Men typiskt för Facebook är när jag skrev ett inlägg som var pro fler kvinnor i programmeringsvärlden. Inlägget provocerade medvetet med att börja som om jag var av helt motsatt åsikt. Alltså att kvinnor inte hörde hemma inom programmering. Men läste man åtminstone halva artikeln så fattade man min ståndpunkt.
Men hatet jag möttes av efter den artikeln går inte beskriva. Massor av inlägg. Några få andra försökte förklara vad det handlade om (de läste hela artikeln) men dom lyssnades inte på heller. Till slut modererades artikeln bort. Jag orkade inte ens protestera. I de absolut flesta fall där folk blev arga så hade de bara löst rubriken. Inte ett ord till.
Där – en farlig värld. Jag tappade tron på mänskligheten där tror jag.
Här skriver jag ju ofta ganska många ord. Jag antar att i de flesta fall gäller det där ickeläsandet här också. Men jag vet i alla fall att det finns några där ute som hedersamt för dem, läser hela inlägg. Fortfarande idag alltså. Stjärnor och medaljer däråt.
Imorgon är det inte vilken torsdag som helst. Kristus skall ut och flyga igen. Men ledigt. K är glad åt sådant. Själv ser jag en behövlig låtsasarbetsdag försvinna. Men försöker ändå vara ledig nu för tiden. Eller “ledig”, det är jag ju alltid numera. “Ledigare”. “Annorlundare”. Eller något sådant kanske. Får man förresten hitta på ord? Antagligen inte. Hur som helst skall vi börja greja lite i trädgården. OM det inte regnar åtminstone. Men tillräckligt med snö borta nu för att kunna ta tag i sågar och krattor och skottkärror. Snöskyffeln ställde jag i alla fall in i garaget igår. Jo jag vet. Utmanar ödet där. Men kom ann bara.
Det där med Kristus förresten. I flygandet och allt det andra. Alltså, i det där kan man väl också misstro mänskligheten. Djävulen, om nu “djävulen” står för det onda, finns väl i religionerna om något. Ingen speciell variant nämnd eller glömd då. Alla är de hittepå och fånighet. Han/hon/det/gud klarar sig alldeles utmärkt utan det där. Ja du med.
Men det skall bli arton grader här idag. Sådana temperaturer tas tacksamt emot här i huset. Det vänder. Fast inte då där 1867. Då låg isarna kvar till midsommar. Snön kom i augusti igen. Två jävliga år som fick folket ut efter vägarna. Man behöver mat.
Idag skall alla antikroppar vara optimalt igång efter spruta ett. Jag är lite långsam av mig så helt säker kan man inte vara. Men hoppas kan man. Nästa spruta skall rädda semestern då är det tänkt. Vad man nu skall med sådan till? Egentligen? Varje år dessutom?
Fast mina celler är bättre än mig. Fast eftersom dom är så jäkla bra, arbetsamma och fungerande, så kan väl ändå inte jag heller vara helt värdelöst. Får man finna tröst i en sådan tanke? Och var går gränsen mellan dom och mig? Finns den ens?
Man kan fundera på mycket.
Men jag skall starta igång min reklamfinasierade Spotify och sätta igång med mitt. Det finns att göra nämligen. Inte något viktigt. Inte sådant där som världens “stokärar” och “storbertor”, betydelsefulla personer, sysslar med. Nej bara lite enkelt hobbyknappande här i min kammare på 100 m2. Jo, två hundra om jag öppnar en dörr. Trehundra om jag öppnar två till. Men min kammare.
ps Note to self: Måste vattna blommorna idag. “Tanterna“. Mina älskade pelargoner. Jo de är K’s också. Förresten är tjattertanterna också här. Björktrastarna. Massor. Härligt. Efter midsommar är de borta. Njuter av dem och deras finurliga maskjakt fram till dess. ds
