En röst som blir svagare och svagare och allt mer sällan hörs ens av de som står närmast. Vägen in i ålderdom. Vägen in i glömskan. Ett år efter att man är borta är det ingen som minns att man ens fanns. Ändå kan man såklart tycka att man vore värd mer. Vi är alla självupptagna på det sättet. Vårt jag tar stor plats i våra huvuden. Men i världen. Vad är vi där?
Jag läser en bok om stjärnor och kändisar och annat patrask som befinner sig närmar han/hon/det/gud än vad jag gör. Som anser sig göra det åtminstone. Men jag vet ju att vi ändå alla är desamma. Det finns inga genier eller dumskallar. Vi är alla bara (rätt) simpla människor med några fel och brister och väldigt många bra egenskaper. Japp. De flesta har mer av det bra än det som begränsar. Man borde alltså jobba på att öka antalet brister om man vill nå jämvikten. Inte tvärt om.
Jag tycker att det är gott att leva. Hoppas få fortsätta med det. Några år till är allt jag begär. Ocool gubbe är jag i helikopterperspektivet. Den, smartaste och coolaste unge man som någonsin har fötts sedd inifrån mitt eget huvud. Såklart och “nåja”. Jag kan tveka på de flesta av de där punkterna ibland. Men i grunden. Jag har accepterat vad jag är. En icke perfekt person. Men med ett liv som går att leva.
Det finns en stor fördel med att bo i en ort som Los. Det är liksom ingen ide att sätta sig på några höga hästar. De som flickorna trängtar efter här är ingen man skulle vilja vara. De flickor som männen trängtar efter ja de bor någon annanstans. Eller sannare. Är yngre än sextio. Det behövs inte mycket. Inte åt ena eller andra hållet. Raggare är bra. Platt mage är bra. Stora bröst är bra. Att kunna köra bil är bra. osv osv och suck in i den enkla värld som styr världens alla småorter.
Två veckor efter sitt frånfälle minns ingen att man fanns när man bor på en sådan här ort. Om man nu inte besitter någon av attributen ovan då. Men precis det jag sökte efter när jag flyttade hit alltså. Glömskan. Ett gömställe. Helvetet. Eller är det himlen?
Men i landsorten kan det såklart räcka med att man är med på bild i tidningen för att man skall tro att man är en stor och viktig person. Den tron är det väl inte mer bevänt med än att tro på tomten. Man får tro. Ja på vad man vill. Viktigt med den friheten. Men ibland är det nyttigt att sätta sig själv på månen eller mars och titta ner på sig själv och fatta hur det egentligen är stället med saker och ting. Därifrån kan man välja väg. I mitt fall alltså ocool gubbe. Behövs det mer.
Jag insåg tidigt att man inte kan fly från sig själv. Att det mesta av den där längtan bort handlar om det. Men svårt såklart. Men nyttigt också kanske. Insikten. Att man inte skulle trivas i en värld som bestod av sådana som var som den man man är. Att man skulle kräkas på en sådan värld. Skaffa sexskjutaren, sätta den i munnen och trycka av snabbare än en frälst ropar halleluja.
Men i min värld säger alla ja och håller med. För den ende jag resonerar med är mig själv. Det är ändå bara ibland jag kan hämta styrkan att säga emot. Där finns den store förgöraren. Diskussioner existerar inte. Tar jag upp en existentiell fråga ser folk på mig som om jag vore tokigare än jag faktiskt är. Ja och som sagt. Den ocoole gubben och den coole inuti har oftast samma åsikter om allt det som är viktigt. Blogg och låtsasjobb är medicinen där. Vi har alltid tagit till det där i min släkt. Även om de flesta föregångarna kallat det riktigt arbete och fått lön.
Konstigt nog flinar jag ändå för det mesta och har alltid gjort. Konstigt eftersom jag alltid lever i, med och nära, melankolin. Den är min bäste vän nämligen. En vän som aldrig någonsin svikit. Vi är ett bra par. Fortsätter med det ett tag. Lever för att vi måste. Så länge vi får.