Trött som en åsna som vandrar uppför dagens sista uppförsbacke. Ja eller lika trött som ett cykelställ morgonen efter en jobbig lördagsnatt. JÄTTE-trött alltså. Men H E L V E T E om det skall hindra mig. Kaffe. Lars Winnerbäck (Japp fortfarande). Lite jävlaranamma. Så går vi frammåt. Nåja, låtsajobbar vidare. Inte så märkvärdigt egentligen alltså. Men ändå. Liksom.
Idag har jag inte kopplat med en enda människa tror jag. Vissa dagar är sådana. Man finns liksom inte. De man pratar med pratar egentligen inte till en utan till någon annan. Säger man något hör de inte eller är inte intresserade. Automatiska dörröppnare släpper nästan inte in en i varuhuset. Kassörskan är upptagen med sitt skitliv. Jag gillar människor. Människor intresserar mig. Därför är sådana här dagar skit såklart. I alla fall på det viset. Ensam är INTE stark.
Tamefan, måste nog köra igång Metallica. Ingen förblir trött när de kör igång. I N G E N.
När jag kör mot Hudiksvall idag. Jättetrött då med. Kommer jag på hur man skulle kunna utöka tcp/ip och websocket interfacet dynamiskt med drivare liksom de som finns nu. Det hade inte varit ett problem såklart om man vore hundratjugo stycken som programmerade. Ja eller tio. Nu är det bara jag. Ja och jag håller på att minimera, inte addera, funktionalitet. Antecknar alltså och kör vidare. Jag älskar min hjärna i alla fall för att den hela tiden vill plocka dit nya grejer. Var vi två i synk med tiden hade vi säkert varit en vinnande kombination. Nu är vi inte det. Får nöja oss med att tycka det är roligt att hålla på. Liksom.
Notera kortmeningarna. De lever.
Men nu så. Lite låtsasjobb till måste det bli. Nu med lite musikkrut i lokalerna känns det som alla system i huvud och kropp hoppar igång. Man får alltså koda för freden. Så får det bli.
