Category: Betraktelser & Berättelse

När det är så där helt OK liksom. Varför skall man klaga då? Nej det går ju inte, så jag låter bli.

Moster Ruth från Bollnäs brukade säga att den här låten handlade om mig. Och javisst, nog kund det ha varit så. Det mesta stämmer om livet där och då. Fast sen blev det såklart något annat. “Men han gav upp alltihopa för att…” så har det väl alltid varit. Mitt liv. Nytt. 100%

Fast med bra låtar, bra filmer och bra böcker är det ju så att man kan placera sig själv i dem som huvudperson. Så jag gissar att jag inte är ensam om att bli satt som huvudperson i någon av de där kategorierna.

Numera är det annars den här som gäller. Stämmer på pricken. Tycker jag. Man tror sig förstå.

Annars, Lalla Hansson spelades flitigt i en vit Volvo Amazon med fartränder när den for fram över alla vägar i länet och i grannlänen under sjuttiotalet. Jag behöver bara höra en av de där låtarna för att förflytta mig till den där bilens röda galonklädsel och de människor som satt i den där bilen.

Det är så enkelt att framkalla bilder av förr numera, projicerad med kristallklar tydlighet på en projektorskärm inuti huvudet. Det finns massor av triggers runtomkring en som triggar minnesfragment som med brådska skall fram. Behöver tänkas på. Ändå är jag inte så mycket för det där gamla. Det som var bra då behöver liksom inte vara bra idag, ja och är ofta inte det heller. Så man skall helst lämna allt sådant där orört. Rör man upp det dammiga förstör man lätt det bra med minnen. Återträffar utgår alltså. En har jag varit på. Det tog alldeles för kort tid där tills alla fanns på samma platser som de ha sist vi såg. Att det gått tjugofem år och omvälvande förändringar inuti de flesta var underordnat. Men för många var tydligen grundskoletiden den bästa i livet. Jag har inga dåliga minnen därifrån heller. Men nog fan är min bästa tid nu. Definitivt så.

Men minnen kan vara såhär också. Söta och gula. Då är det svårt att inte låta sig omfamnas av dem. Men man måste.

Sommarmorgon. En sådan där typisk junimorgon är det. Vi sover med öppet fönster. Ljuvligt. Vid tre är kören av fågelsång som starkast. Man måste såklart ligga där och lyssna en stund. Njuta i mitt fall. Tänk att man kan finna det där störande. Hur mycket av den ursprungliga människan har man kvar i sig då? Nåja. Massor kanske. Vafan vet jag. Själv upplever jag det där som det vackraste som finns.

Men det är kallt att kliva ur sängen på morgonen. Det är sådana där sova i tält första dagarna när sommarlovet börjat frihet och temperaturer som gäller fortfarande. Helvete vad man frusit sådana nätter. Man brukade klara en. Sen återvände man till innesängen.

Jag har strumporna på fortfarande. De brukar sedan länge var avtagna den här tiden på året. Tittar man på prognoserna så verkar de få sitta på. Men ett par strumpor gör ingen sommar. Man kan njuta med strumporna på. Jag är anpassningsbar på det viset.

Jag kodar såklart. Fast det märks liksom att man börjar bli gammal. Det går lååååångsamt. Men framåt ändå. Också droppen som urholkar stenen gör sitt jobb. Eller ja, vi gör det vi måste.

Egentligen skulle jag vilja befinna mig på en sommarväg utan något som helst mål. Bara åka åt något krona eller klave håll och se vad man kan hitta där. Ta in på något sunkigt hotell för att sova en natt. Äta det som bjuds på de hak man hittar. Den där längtan har alltid funnits i mig. Driften av att få känna att man är på väg. Nyfikenheten i vad som kommer efter nästa kurva. Och tro det eller ej. Men människorna intresserar mig mycket, Mötena., Historierna. Bara det är på riktigt, de där mötena. Klarar inte av när samma tugg upprepas vecka efter vecka år efter år. Eller, jo, klarar av, men sänks som ett tungt sänke i själen av det nollande.

Imponeras varje dag av alla människor som går omkring och känner sig stora, lyckade och framgångsrika i sina ordinära liv. Alla de där som trettio likes på Facebook räcker för. Eller som verkligen känner något när en chef tycker att de gör något bra. Fast imponeras är nog fel ord. Jag är avundsjuk. Så jävla avundsjuk på det där att kunna känna att man hör hemma. Att man är bra. Att man är vacker. Intelligent. Ja alla de där positiva epiteten. Ja AVUNDSJUK är ordet. Ännu en dålig sida hos mig själv hittad där alltså.

Nåja, man kan koda, under den processen tänker man inte så mycket på något alls. “Tänk inte så mycket” brukade min fru säga förr. Har fortfarande inte klurat ut vad hon menade med det. Vi lyckliga nollor borde väl tänka mer…

Vore det inte bättre, kära Google, att skicka hans vänner direkt till hans blogg om man nu ändå söker på “ljungströms blogg“. Fast å andra sidan, står såklart jag och min blogg gärna till tjänst…

“

+79000 mail borttagna, 49 i taget. Droppen som urholkar stenen. Döstädning. Lägger man därtill allt som fanns i andra foldrar så pratar vi några hundra tusen mail som sträcker sig tillbaks mot början av seklet. Tack och lov gick merparten att ta bort i större chunks.

Google is minimized now…

Alltså. Midsommarvecka föröver. Ja och i år ligger sommarsolståndet (båtvändningen) alldeles perfekt där i midsommarnatten. Så vi kan verkligen fira årets ljusaste dygn precis som sig bör och som man skall. Inga religiösa idioter behöver göra sig det minsta besvär att finna jesuskopplingar till helgen. Han, hon, det, gud finns i Koltrastsången. Men svarthättans och andra flygande luringars sång går inte av för hackor de heller skall ni veta. Stanna upp, lyssna och njut.

Apropå fåglar så sitter jag och tittar på trastarna i sitt bo i “trebjörken” idag. “Trebjörken” för att solen står där när klockan är tre om man sitter vid vårt utebord. Björktrast för att någon en dag bestämde sig för att Björktrast skall den där heta. Passligt här då eftersom “mitt” par har bo i “trebjörken“. Thrush är trast på engelska. Allt för nära “trash” för att göra den rättvis. Modigare fågel får man leta efter. Dyker en kråka eller skata upp så hjälps alla trastar åt med att jag iväg den. Moderater har lite att lära där om den viktiga solidaritet.

Trastparet står i så klart. Byts av. Matar varandra. Ger katten sig ut på gräsmattan så går den inte säker. Kan få sig ett tjuvnyp. Det har den lärt sig. Springer mellan buskar som skydd. Kallar Björktrastarna för “tjattertanter” egentligen efter som de gärna resonerar lite högljutt just som tanter när de kommer igång i sitt skvallrande och en fin mumsbit till skvaller har uppdagats. Men gillar både (skvaller)tanter och Trastar. När man kommer ut en tidig morgnar så är det Björktrastarna som har världen i sin hand. Jodå, efter gräsklippningen brukar de passa på att plocka det som gräsklipparen letar fram. Död har alltid varit liv för andra. Man bör betänka och smälta detta faktum som människa också.

Men vi har såklart haft en fantastisk helg här på kullen. Grillen åkte fram igår. Grillat och att äta ute är ju alltid lika ljuvligt. Lite vila från trädgårdsjobb. De flesta växterna är i jorden nu. Gurkorna skall visserligen ut. Men dom är snabbväxare så dom hinner nog ikapp tomater och annat vad det lider. Bara de får sol, näring och vatten vill de ta sig hela vägen upp mot himlen.

Runt runt går denna idag. Det har den gjort förut. Går inte att få nog. Så repeat. Tjejlyssning.

Nu skall jag jobba lite.