Tandläkare i Ljusdal på morgonen. Ner efter oplogade vägar. Spännande. Lika spännande hem igen. Ja nästan ännu mer oplogat och en tiopotens mer spännande. Man tackar. Vem behöver berg och dalbanor?
Tandläkaren tar ut en brygga som gjort sitt. Visar sig vara av guld. Tandläkaren skickar in. Pengar till mig. Borde alltså gå på plus idag eftersom tandläkarbesöket gick på 183 spänn och guldpriset är högt.
Att man gått omkring i fattigdomens land med en guldbrygga i munnen var det ju tur att man inte visste om när det låg en förfallen räkning och klagade och åldrades på något bord då där förr. Ja och med en källare full med tänger kunde vad som helst hänt…
Om tandläkare var en plåga förr i tiden så är det icke så idag. Det gör inte ont. Man blir förvånad varje gång. Ingen skäller på en heller. Alla är bara vänliga och glada. Jo man tackar. Liksom.
Hemma fixar jag ett multicast problem jag brottats med sedan igår kväll. Enkelt. Som vanligt är de enkla grejerna svårast att lösa. Min dator är kopplad till en inbyggd switch på den trådlösa routern här på kontoret. Fixar tydligen inte multicast korrekt. Byter till en annan switch och då rullar allt som det skall. Mycket huvudbry innan jag kommer på det även om det faktum att saker fungerar på tre andra maskiner borde ha pekat tydligt i den riktningen.
Men det är det där med “klart“. Den som byggde routern stämplad också “klart” i något läge.
En kopp te och en banan. Man kan inte begära mer av livet. Åtminstone känner jag mig rätt nöjd efter att ha glufsat i mig den gule med böj.
Får man bara lite att fylla magen med ibland så spelar det liksom ingen roll hur läget för övrigt är. Musik och godis kan båda användas till att fira glädjande stunder och trösta sig med under svårare stunder. Jag har genom åren utvecklat en expertis inom området. Kan tvinga mig mellan högt och lågt bara med hjälp av de där enkla verktygen.
Ger mig ibland på att försöka summera livet. Det hör väl till åldern det där. Konstaterar att särskilt populär som människa det har man aldrig varit. Inte speciellt framgångsrik heller. Alltid lite utanför sådär. Nu kan man tänka sig att man borde deppa ihop av sådana insikter. Ge sig ner i depressionens mörka kletiga träsk. Men konstigt nog har aldrig sådant där påverkat mig nämnvärt. Jag har gjort mitt och så har det alltid varit. Yttre faktorer har liksom alltid runnit av och sen har jag inte tänkt mer på det.
Fast en stor jävla gravsten skulle man såklart samla ihop till för att kompensera för tillkortakommanden som sådant där. Den största på kyrkogården så att folk tror att där, ja där ligger en stor man och väntar förgäves på uppståndelsen.
Fast rätt nyttigt oftast att inse att man bara är en liten människa. Det går runt så många människor och tror att de är så märkvärdiga fast de också är precis lika små som alla oss andra. Det är dem det är synd om. Eller, vem är en stor människa förresten. Den som har flest följare på Facebook? Den som har mest pengar? Vinnaren av Melodifestivalen? OS medaljören? Börjar man att tänka på det så hittar man oftast de stora på de minst förväntade ställena. Nåja, inte här. Bäst att tillägga det eftersom människor ofta förutsätter att man pratar i egen sak.
Men en god dag är det här på kullen i Los. Det har gått lite tid sedan den gula böjen svaldes och har nyss ätit paella som blev kvar från helgen. Riktigt gott. Halloumi istället för döda djur. Annars rätt lika. Innan det har jag försökt att hjälpa en användare som har haft problem. Han löste själv problemet och lovar en PR. Sådant gillar man. Mina användare är annars dåliga på just den biten. Men eftersom de är underbara på de flesta andra sätt så får det gå ändå.
Jo jag vet att det är tjatigt. Mitt prat om uppvärmning. Men ändå, det är en viktig del i livet. Speciellt om man har ett såhär stort hus som vi har. Det måste fungera. Trehundraåttio kvadratmetrar (och lite till) måste hålla plustemperaturer.
Ja och snurrat på har ju bergvärmen. Dagar när man värmer hela huset på 5 kW, ja då börjar man tro på magi. Som jämförelse skulle det gått fem säckar pellets en sådan dag, ja och jag brukade dessutom rätt ofta köra ett element på 2 kW på kontoret för att ha det lite extra programmerarmysigt.
Visst man skulle kunna optimera pelletshateringen också. Med vår gamla panna hade man säkert bara 50% verkningsgrad vissa dagar. Men det var dags att investera där också. En investering som iof hamnade på kanske en tredjedel totalt av vad bergvärmepump och borrande hamnade på. Men till detta tillkommer hantering och annat. Sådant man slipper nu. Speciellt skönt om man tänker att man bara blir äldre eller att frugan skulle bli ensam kvar. Nu rensar man några filter då och då och luftar radiatorer. Thats it.
Men elpriserna har ju skjutit i höjden i år. Fast vi ligger ändå fortfarande på plus när det gäller månadskostnader. Då pratar vi åtta gånger högre elpris här i SE2 området än förra året samma tid. En bra test av att saker fungerar och plockar hem det man hoppats. Då skall man också betänka den kallaste januari/februari perioden på länge som grejerna alltså fixat utan att ens hicka.
Så bergvärme kan jag bara rekommendera. Slutsatsen är som för de flesta andra som installerat att “varför har vi inte gjort det här tidigare…“
Är igång med UDP och multicast igen. Men nu på den nya enheten. Återstår bara att plocka dit websockets efter det sen skall den väl vara “klar“. Nåja. Man skall inte ropa “klar” innan man har semester (och har stängt av mobilen). Gammalt djungelordspråk det.
Lite trixit är det såklart så fort man kommer riktigt nära hårdvaran. Men allt är så enormt mycket enklare nu för tiden än det var förr. Det första modemet jag kodade kodades i assembler. Då hade man inte ens så mycket ram så att man kunde dela upp det snyggt och prydligt utan man fick istället skapa finit state maskiner och använda samma minne under olika delar av uppkopplingen. Allt var krångligare. Att bränna EEPROM tog evigheter. Ja och de skulle UV-rensas också. Ljuvliga tider nu när processorn själv har JTAG inbyggt och man bara laddar upp kod och kan monitorera direkt också. Lite som att äta gräddtårta är det varje dag att arbeta numera. Ja om man ens kan kalla det “arbete“.
Men så jävlas det idag också såklart. Tankefelen är detsamma. Tankerätten också. Men dagarna går åt till att hitta buggar numera precis som då. Ja och jag antar jag inte är ensam om den sysslan i en värld full av programmerare.
Min Spotify klient, som nog är den viktigaste programvaran som körs här – hur skall man överleva utan den – fungerar inte när jag började jobba igår. Antar att det skett en uppdatering av den under helgen för helt plötsligt fungerar inte hårdvaruaccelerationen. Problemet då är att hela datorn låses. Har upplevt det där med Visual Studio Code också. Just låsningen är man ju van från Windowsvärlden. Men inte i Linux. Googlegrejer som ställer till det där. “Världens bästa programmerare” har varit framme igen. Skulle vilja knäppa dem på näsan jag. Hårt. JÄVLIGT hårt! Bäst i världen kan de få fortsätta vara. Men håll er borta från min dator.
Möjligen kan det vara dags för ett nytt grafikkort. Mitt är köpt på Ebay för en hundring… Kan ha bidragit.
Helgen då? Jodå. Bok, soffa, vila. Handlade semlor på Wilmars också. Håller måttet. Ja någon serie, en whisky och en film blev det också. Whisky och semlor borde jag väl hålla mig ifrån. Men kanske skulle världen gynnas av att jag påskyndar det egna frånfället ändå.
Men utvilad. Ja kanske. Lördag nere i källaren. Skruvade loss en gammal elpanna och plockade ordning lite i verkstaden. Skall ge mig på varmvattenberedaren nästa helg om tid hittas och sen är det Hulkens (pannan) tur. Ja lite rör av grövre dimensioner också. Hulken väger väl sisådär femhundra kilo. Gjutjärn rakt igenom. Blir nog ett ton järnskrot till idrottsföreningen i slutändan. Märkligt lustfyllt att hålla på med. Man är underlig.
Veckan innehåller kodande och ett tandläkarbesök. Icke mer vad jag vet idag. Men om framtiden vet man ju väldigt lite som bekant. Saker händer och nog har man väl blivit överraskad mer än en gång av tingens ordning, eller ja brist på ordning är väl närmare sanningen. Ordningen är en illusion, ett fruset ögonblick i tidens gång. Precis som de liv vi lever och som vi kallar en livstid. Avklarade, har de knappt funnits. Ingen ide att höga näsan allt för högt över det man presterat alltså.
Börjar dagen med att utvecklingsdatorn inte startar upp. Beter sig VÄLDIGT underligt. Det tar en stund att hitta felet. Min utvecklingskrets som har JTAG support inbyggt och kopplar upp till datorn med USB har fått hicka. När den kabeln är borta så fungerar allt igen. Det tar en stund.
Sen skall jag ner och köpa solrosfrön. Finns inga. Brist, blir jag upplyst om. Så hem igen. Men väl hemma så har jag inget nätverk på utvecklingsdator. Det är verkligen dött. Inga lampor. Ingenting. Byta kablar. Hjälper inte. Börjar tro på nätverkskort så letar upp ett reserv. Kabel in i ny port på switch. Hjälper inte. Fram med kabeltestare. Hmmm… kablen till switchen fungerar inte. Vafan, inte så vanligt att de “fasta” kablarna som går i huset fallerar. Kollar kopplingarna. Ser bra ut. Kabelbrott? Omöjligt! Börjar följa kabeln… Men se där. En skarv som åkt ur. Misstänker kattsabotage. Nåja, efter att ha satt ihop dem igen så fungerar allt som vanligt igen. När det blir varmare skall den där skarven bort och nya switchar bli uppsatta.
Sen flyter det på framåt lunch när tröttheten överfaller mig. Men den ger jag efter för och vilar en timme efter lunch. Sen disk, dricka kaffe och sen har jag en fantastiskt produktiva eftermiddag.
Så skall dom tas. Dagarna alltså. Fast helst utan (inledande) problem såklart.
Nu skall jag (förhoppningsvis) fortsätta efter den linjen tills tröttheten är över mig igen.
